Ibland blir jag så rörd över de som finns i mitt liv. #Blogg100

Sedan tre veckor tillbaka har jag insett att jag visst har de där vännerna som finns där då det kniper till. Då jag och sonen blev sjuka under vecka 7 fick vi hjälp med inhandling av diverse matvaror och idag blev jag glad över de vänner som jag lärt känna i mitt fackliga arbete. 

Idag var det Ao-dag med ett flertal av de arbetsplatsombud som arbetar för medlemmarna. 
Efter någon timma in på dagen försökte jag få kontakt med sonen som låg hemma och var sjuk. Ingen kontakt och jag började stressa upp mig, eftersom samtidigt som det var en viktig dag för mig, så kommer så klart familjen först. Så efter ett samtal till ett av ombuden (som jag visste hade tillgång till bil) så blev jag hämtad och körd hem.  

 Och där låg sonen utslagen i min säng och jag springer in och så klart väcker honom på ett kanske inte så milt vis 😦 Han satte sig i alla fall upp sig till slut och insåg väl att mamma stod mitt på dagen framför honom. Stackaren hade ganska hög feber så jag pratade lite med honom och fick i honom febernedsättande. Sedan letade vi efter hans mobil som vi till slut hittade under honom 😀 Han hade somnat på den.. 

I alla fall drog vi snabbt tillbaka till Ao-dagen och jag smsade sonen varje timma senare. Insåg ganska snabbt att i morgon blir en dag hemma med killen och massa mys i stället. 😉 

Underbara vänner tack som senare frågade mig hur sonen mådde. Konstig känsla det är att inte vara van vid att någon faktiskt skänker en tanke åt mitt håll och på vad som händer. Hmm


Kram från mig  

 

Annonser

För att göra det krokiga rakt måste man först göra det svårare – att räta på sig själv.

Om man simmar länge mot strömmen, bygger man muskler, visst ligger det något i det..

Nu har denna semestern kanske inte vart den där soliga varma sommaren som vi alla vill ha, men en betald ledighet från alla måsten kommer alltid vara en lyx som vi alla borde medge är ändå det vi behöver.

En återhämtning för året som gått eller för året som kommer kan nog ses olika från oss alla, så varför behöver du semester..?

Då jag studerade blev det ingen semester eftersom vi inte får några pengar under denna lediga tid. Så alla de som studerar och arbetar under dessa månader får ofta en stund att känna sig behövda på ett annat vis, är det en slags återhämtning..? Då jag arbetade till sjöss, så hade jag en ledighet från en vecka till sex veckor mellan passen. Under den tiden behövde jag ingen semester, men tog så klart ut den. Att få semester vare sig det är för att få återhämtning eller bara få iväg barnen från stan, fixa huset, leka lyckliga familjen, så tas den alltid ut för att vi kan och har en rättighet till den. Alla behöver en paus…

Det blev visst en långt uppehåll denna gången, vet faktiskt inte om jag någonsin tagit så pass länge att bara vara utan bloggen.

Ett tag blev det så att jag ens inte läste något utan bara lät att vara, bara för att jag behövde en paus. Jag stängde av tv,n för över ett år sedan, slutade helt enkelt att titta på den, endast för att det gav mig mer anledning till att stänga av på annat vis, jag behövde gräva fram mig själv mitt i min (kaos) hjärna.. Nu saknar jag inte den alls..

Mitt liv vände en del under försommaren, mycket som hade med arbetet, samtidigt som sista tiden sonen skulle ta sig igenom de sista månaderan i skolan. Så hur gick det för sonen..?

Han gick inte ut 7-an med godkända betyg.. Jag vet inte om jag är frustrerad eller inte, och dessutom om jag är frustrerad på mig själv eller skolan.. Mitt i min nedgång så orkade jag inte ta tag i sonens och detta kanske ledde till att han blev lidandes. För er som känner mig vet att jag inte bara gav upp, men med mer uppgifter på jobbet och en heltid som bara kändes som allt annat än det, så försökte jag hålla huvudet över vattenytan medan sonen kravlade sakta bredvid.

Men jag simmade på..tassartyst

Jag har insett att jag faktiskt är starkare än vad jag trodde, med det jag arbetade med och mitt bagage så vågade jag ta på mig mer på jobbet och sonen samtidigt, inte för att jag är en martyr eller så, utan för att jag fastande i mitt eget huvud och lyckades slita mig loss.

Mina problem kan jag jag göra något åt, och hur jag mår kan jag ändra med att försöka att inse att energi på fyllning behövs konstant. Så medan sonen kämpade med mig så fyllde jag brännslet på min arbetsplats. Visst har jag lärt mig att det behövs mer utifrån för att få ner mig på knäna än det lilla som kommer innefrån.

Och när jag insåg det så började jag att andas. Så jag förlängde min paus.. Den sista tiden på sonens skola började att lossna, visst lite sent men jag gav det jag kunde och tankade för fullt på med den positiva energin som jag fick från andra starka ensamstående i min närhet. Jag har njutit av att gå upp på morgonen, ta min promenad via slottskogen och bara vara för mig själv den tiden.

De två sista veckorna insåg jag plötsligt hur mycket jag lagt på mig själv, mina egna problem med tillit kommer från mig själv, inte för att jag söker ett nytt förhållande utan mer att jag faktiskt inte litade på mig själv och vad jag kände. Är det egentligen inte där man börjar. Så med det som fick mina ögon att öppna sig, fick mig samtidigt att våga tro på att det jag är och jag är en viktig del i andras liv. Jag syns och därför finns jag, och kanske var det just det som fick mig att tro på oss två i vår lila familj.

Nu har jag inga krav på att logga in i sociala medier längre, kanske för att jag inte inte vill eller för att jag lägger min energi någon annanstans, det vet bara jag och min hjärna (så att säga) men inget kommer från att jag plötsligt bara sket i alla, mer att jag insåg att att den mänskliga kontakten var den jag önskade mer av.

Jag har med detta insett att de som jag faktiskt har mobilnummer till är de enda som hör av sig med ”röst” och jag till dem. Mitt i våra mer öppna liv, har jag märkt att vi blivit mer ensamma, för även med bilder på olika luncher som många äter på sociala medier så har vi stängt av den mänskliga kontakten. Vi vet mer om varandra utan att egentligen känna varandra..

Så om jag kommer att blogga varje dag vet jag inte, men jag kommer inte ställa kravet på mig själv med olika utmaningar.

Min enda utmaning är från och med nu: Tänka positivt, älska de som finns i min närhet, ta vara på de möjligheter som kommer min väg, sluta att säga ja till allt, och ta hand om mig själv innan alla andra. För det finns faktiskt en anledning varför de i säkerhetsgenomgången då planet lyfter, alltid säger att sätta på syremasken först på sig själv innan man hjälper sitt barn…

Så jag fortsätter att simma mot mina egna strömmar och bygger för fullt muskler och tackar för att jag faktiskt har ett bra liv med min son.

IMG_3588

Inte helt borta, bara tassande tyst, runtomkring..

IMG_5890Jag har bara stängt av.
Inte för att mitt nya arbete är tråkigt eller hemmaförhållandet dåligt, bara stängt av.
I december och januari fick jag fem FEM sms från olika ”vänner” som fråga om jag ville vara barnvakt. Jag var duktig och svarade nej, och efter några dagar kom bilder upp på ”fest” från allihopa. Jag ställde mig då en viktig fråga… Om nu dessa var mina vänner. -varför fick jag ingen inbjudan..? (Till barrundan, julfesten el födelsedagen) Insåg ganska snabbt att jag nog aldrig blivit bjuden av dessa personer, förutom då barnen kan vara med… Är de då egentligen vänner..? De få gånger man träffas så ska det utfrågas och pillas på om föräldraskap så man nästan flyr ut via dörren. Jag är trött på att hela djävla tiden behöva försvara mig!
Så med mycket tid ensam, har jag insett att jag inga vänner kvar har. I alla fall ingen som jag ringer mitt i natten till, en som jag gråter ut hos, jag har blivit utfryst socialt, för det sista året har jag inte orkat att vara glad, jag har mått så dåligt att folk rent ut sagt lagt benen på ryggen och flytt..
Jag har stängt av ”ON” knappen.
Och det är inte bra, då man redan har ångest… Så vad ska man göra..? Om man nu inser det i ett läge då man fortfarande inte orkar ta tag i livet..? Jo man hamnar i moment 22…
För att orka ta mig upp behöver jag stöd, men jag behöver be om stödet för att få det.. Och jag har ju stängt av för stödet finns inte för att jag ska öppna upp igen.. Gahh

Mitt i allt detta får jag ca 3-4h sömn per natt, har hamnat i en ond period av total sömnbrist. Så det ger ju att man heller inte kan slappna av..

Men sonen mår bra 🙂 ingen migrän på över en månad, och snart får han tandställning för hjälp med snea tänder och tandgnislande.. Han har vuxit otroligt mycket detta år att jag trodde att han var längre än vad mätningen sa till slut 175 Cm lång och han växer fortfarande 😉
Och i morgon börjar han trappa ner medicinen för att påbörja en ny, så nu håller jag tummarna att sonen får mer ork att fokusera i skolan 🙂
Jag har världens bästa son och jobb, egentligen borde jag klaga 😉
Kram på er

IMG_1881