Finska barn gråter inte

Från rasfiende till kniv-Pekka

Vi börjar med en artikel som publicerades i morse i aftonbladet.

Jag som är uppvuxen med föräldrar som lämnade sitt land i öster i slutet av 60-talet vet hur skrämmande rätt författaren har.

Det var så, jag och min syster var inte bara tvillingarna utan vi var också vårt efternamn eller finnarna. Något som var så vanligt för oss att vi nog aldrig ens reagerade på det. Min far och mor var väldigt involverade i finska föreningen, de hade träffar varje veckohelg, med fest, bastu och minnen från forna tider. De umgicks inte med andra, de var för sig själva, alla de som kom från de tusen sjöarnas land.

Vi barn skulle vara med i friidrott, åka på läger, fira jul ihop, vi blev en stor familj men med mycket litet vuxeninblandning. Jag och min syster såg aldrig hur dåligt mina föräldrar mådde på grund av ekonomi, de var starka och finnar.

Där kommer uttrycket som jag skrev som inläggsrubrik. Min far hade alltid ett visst avstånd till oss barn, inte för att han inte tyckte om oss, utan han var man och gjorde sitt. Något som jag egentligen aldrig egentligen har  tänkt på ordentligt.

anne-71
Jag 1971

Mina föräldrar kommer från norra delen av Finland. Min mor var bagarlärling men blev sedan allergisk för allt mjöl som fanns i bageriet. Min far var styckare, men på grund av brist på språkkunskaper så kunde han inte arbeta som detta i Sverige. Jag bruka undra hur det skulle vart om de hade fått utöva sina yrken..

 

Mina år i skolan präglas också av mitt finska ursprung, de fanns finska klasser och så var det vi, vi vars föräldrar inte skulle förbli finnar, jag tror det handlade om att få in oss barn snabbt i samhället. Visst det var ingen mamma eller pappa som satt med oss och gjorde läxor, de fanns heller egentligen inte där då det handlade om vår skolgång. Jag tror inte de var med på ett enda föräldramöte under hela min skoltid Att vi ens existerade mer än  att ta med på utflykter sjunga låtar med tangotakt då skivspelaren slutade att fungera, så fanns de mer i periferin till nästan alla oss finska barn på gården.

Vi hade en gemenskap ändå, vi åt hos varandra, våra föräldrar visst vilka vi umgicks med på det visste var vi var. Men vid bråk eller annat, så var vi ensamma, vi skulle klarar av det själva, och finska barn gråter inte! På något vis var detta ett mantra som jag hade, kanske därför jag aldrig visste vem jag skulle tala med då mobbningen i skolan började.

Jag tycker inte mina föräldrar var dåliga föräldrar, de var av sin tid och de gjorde så gott de kunde. De kom från ett samhälle där alla kände alla, de flyttade från en ovis framtid för att ge familjen en bättre framtid, de kom till Sverige för att Sverige behövde arbetskraft. De klagade aldrig för oss barn, de visste att de på Volvo var finnarna, de var bara arbetskraften. Jag tycker att det säger mer om deras styrka än de svaga som aldrig fick dem att känna sig välkomna.

Japp jag har också fått frågan på skoj om jag har kniven i ena handen och Koskenkorva i andra, jag skrattar längre inte åt det, och jag tillåter inte att någon annan vare sig det är en själv eller annan som ger utryck av att man är annorlunda för att de har sitt ursprung från ett annat land. Vi är alla människor, inget annat, och vi gör alla så gott vi kan, jag kan fortfarande även om jag idag är svensk medborgare och född i Sverige få frågan om jag vill flytta tillbaka till Finland, jag får fortfarande höra att jag ibland är som en finne, jag har till och med fått höra att min göteborgska låter som finsk göteborgska..? Vi är alla på något vis dem vi gör oss till, och som sagt finska barn gråter inte, inte i dessa frågor i alla fall 😉

Kram från mig img_0646

 

Annonser

Att blogga eller inte och för vem och varför…Det är den stora frågan.. #Blogg100

 

lånat från nätet

Jag är med i utmaningen #blogg100. Som jag skrev i mitt första inlägg (för detta årets start) att det inte är min första utmaning. Detta är min fjärde gång.
Jag är inte den som alltid bloggar det mest tänkvärda och ofta är det en bild till och med kan en dikt ramla in. Jag har något som kallad vardagsblogg, eller oxå föräldrarblogg och till och med en npfblogg.
Jag skriver som sagt inte om mode och mat (nja visst har det hänt att bilder på någon maträtt slunkit förbi) jag skriver heller inte om skvaller, kändisar, politik mm.mm
Jag skriver mest om mitt och sonens liv. Han fick en neuropsykiatriska diagnos 2007 och senare en till diagnos 2011.

För mig handlade bloggen från början om att få tankarna på pränt och senare kunna gå tillbaka och se det från distans. För det har vart en tuff tid. Sedan har min blogg handlat om kvinnomisshandel, för jag blivit utsatt för det, detta blev under omgångar en ventil för mig.

Sedan om någon läste var från början inget mål men visst senare är det trevligt att någon faktiskt hälsat på och skrivit någon rad för något i det jag skrivit har fått någon att reagera.
För är det inte så att vi alla vill sätta en litet fotavtryck innan vi hamnar i myllan. Vare sig det är med att skriva på sociala medier eller blogga, arbeta eller till och med bara vara super bra på att vara en vän.

Vi är alla behov av någon som bekräftar att vi finns. En samhörighet till något större än vi, kanske är det därför jag vill utmana mig själv via #blogg100..?
Nu är den verkligheten som vi lever idag med ett stort självbejakande från många på nätet. Och de som bloggar av dem som verkligen tjänar mest på det och är kändas är mode, skvaller. Oftast..
Så varför måste då så många klaga över detta..? Vad gör att just du tycker att dessa bloggar är mindre värda? Eller som sagt det som jag skriver, dagbok (oftast) på min blogg, varför måste någon alltid ha en åsikt om det?

 

Måste varje ord som skrivs vara rapat av akademiker för att få räknas som bättre? Eller måste det vara nyheten som bloggaren måste tycka till om? Vad gör en blogg bättre än andras..? Jag tycker ofta om att själv få välja vad jag tycker är intressant i mina val. Vare sig det är någon man som tycker en massa eller kvinna som skriver om hem och design till och med om katter (fast jag är hundmänniska) jag diskriminerar ingen som själv inte diskriminerar någon (för där går min gräns) rasism är något som väljs bort! Det står jag för!

 

rankning på olika bloggar

Så nu hann jag läsa i veckan på fb sidan #blogg100 hur man kan välja bort sådant som man inte vill läsa…? Vad gick blogg100 ut på..? Varför ska vi som på alla stora bloggportaler börja lista vad vi skriver? Ska det bli vi och dem, eller unga mot äldre? Ska vi lista vem som tjänar mest pengar, vilken stad, religon, var tar sedan alla måsten som måste skrivas in för alla bloggare för att få vara med..?

När tar vi beslutet att alla kan blogga, sedan är det för läsaren att välja var man själv vill gå in och glutta..
Hmm kanske några tankar jag återkommer till.

 

 

Kram img_3588-7

Liten uppdatering

Oj så mycket som händer både på sonens skola och på min skola, att intrycken blir för mycket, med det tråkiga att man inte orkar bara spy galla hela tiden för är det inte så att man inte behöver få ut allt?

Jag har i stället arbetat med en ny sida på fb som tagit fart och en ”blogg” ”hemsida” och så klart en twitter sida, för som jag känner har saknats då denna djungel av olika bloggar och hemsidor och nyheter om Npf bara kryllar där ute på nätet, kanske får jag ingen koll på alla men ett försök ska jag nog göra ändå…

https://www.facebook.com/bloggarnpf

http://twitter.com/NPFBloggar

http://npfbloggar.wordpress.com

Jag har i alla fall insett att då det stormar omkring mig så får jag lust att försöka göra något på mitt lilla vis, jag är inte den som just nu passar in i olika slags grupperingar eller föreningar då jag vill så mycket men alltid får så dålig självkänsla att jag inte hinner med samtidigt som då jag verkligen ger mig in i något blir arg då ingen jobbar lika mycket, men som vanligt hoppas jag att det går över och jag orkar ta tag i det där livet utanför med olika slags gemenskaper som man visst ska vara med 😉

Ekonomin ser inte ljus ut denna månad och jag som ska hålla i AW för en förening : ( hur ska det gå??? Jag kan ju inte be dem om en peng för att jag ska ta mig en öl med alla de som kommer?? Tråkigt, jag får väl dricka vatten och be barkillen/tjejen att lägga en citron och en drinkpinne så att ingen undrar…..

Sonen har föräldramöte på tisdag och jag ska gå!! Han får följa med och sitta med sin ajfon under tiden utanför, för jag blir borta ett tag och lämnar ensam honom gör jag inte.. Sedan är det habilitering på onsdag som de gett oss en tid klockan 08:30 (?) hur tänker de?

På jobbet lunkar det vidare har ingen som helst koll på vad som är på tv efter klockan 21 längre för då ligger jag utslagen i min säng, det är så mycket ändringar att jag inte orkar hålla mig uppe efter att sonen lagt sig… saknar min timma efter hans sängdax..