Ju mer instabilt livet är, desto mindre gillar man att de små sakerna förändrar sig.

I en månad nu eller rättare sagt fyra veckor, förändrade jag och sonen drastiskt vår diet. Vi bestämde oss för att äta lchf…!

Att tömma skafferiet var som att göra en större storstädning, det tog en hel dag (med en massa annat som kom emellan) att gå igenom skåp, kylskåp och ett stort skafferi.. en skön känsla, för längst in såg jag de där inköpta varorna som jag endast använt en gång, alldeles för länge sedan.

Väl tömt så ekade det tomt, för jag insåg verkligen att jag endast hade allt som jag och sonen inte skulle äta mer enligt lchf. Nu ska jag lugna ner dem som anser att mat inte ska slängas bara så där! Nej avlösaren fick med sig en massa hem 🙂

Nu skulle jag handla in lite grunder till dieten, stack så klart iväg till backaplan och tog med en inköpslista med det väsentliga. Kom ut ca 1500kr fattigare… hmmm

Jag har såklart lärt mig att baka de bröd som jag gärna inte vill vara utan, sedan att det tar emot att äta fett hela dagen är väl en ny erfarenhet. Vare sig vi gör rätt varje dag skiter jag i, det som räknas är att sonen idag vart utan socker i fyra veckor, en bedrift som jag absolut måste ge honom en stor eloge för! Visst jag har oxå vart utan det, men egentligen handlar det om att försöka göra något tillsammans med honom. Så vad har jag kommit fram till? Ägg, är jag redan trött på, vår repetion är inte fylld än, men tur så finns det många olika bloggar om just lchf, så hjälp finns att få här på nätet. Det intressantaste som jag insett, är att jag egentligen inte bryr mig om jag går ner i vikt, det är måtten för mig som är viktiga och att jag under dessa veckor fått mer ork, Jag kommer inte gå in på ketoser och annat som fettförbränning, för mig och sonen är det sockret i alla dess olika former. Vi får i oss dem med frukt och bär, då vi verkligen blivit hejare på smoothies på morgonen. Fast det ser jag endast som vinster, eftersom vi båda vart väldigt dåliga på det (alltid) Sedan om vi är liberala eller strikta i dieten varje dag lägger jag inte så mycket tanke på. Sonen (17år) märks det på väldigt mycket, det är egentligen han som fått förändra mest. Med sockerintaget han hade innan till nästa noll idag och hans ålder så klart syns det en markant skillnad på midjemåttet.

Det var min son som gav mig denna utmaningen, om jag slutar med socker tillsammans med honom under ett år, så lovar jag att sluta snusa. Han ville inte bara sluta äta rent socker utan då via lchf, så egentligen är han duktigare på vad som får eller inte fås äta 😀 Då frågan kom upp efter två veckor på om vi skulle fortsätta fick jag ställa ner foten ordentligt, visst känns det tradigt att inte ha samma koll på alla no no, och maten i bamba har inte alltid vart något som han kunnat äta. Jag krävde då att han skulle utnyttja sin Aspergers och bli expert, det funkade, han gick med på att fortsätta och idag är det alltså fyra intressanta veckor som flugit förbi med massa olika rätter som vi provar oss fram på.

Nu letar jag recept till julen, eftersom vi nu köpt stevia nu, så vill jag lära mig att göra nyttigare bullar och kakor. Mandelmjöl i all ära, funkar ju inte lika bra för mig eftersom jag är allergisk. Jag provade med brödet, men efter rejäla hostattacker efter att ätit insåg jag att det hade med astma-liknade hosta. Det kliade en del i halsen och nu måste jag finna andra sett att baka på, i alla fall till mig (eftersom sonen inte har samma problem)

Kram på er därute

Annonser

Snart är det över

Hur sammanfattar man (nästan) fem veckors semester..?

Såg mörkt ut, men kom aldrig över oss

 

 

Förra sommaren var det mycket regn och massa film, denna sommar blev det mycket sol och nästan ingen film, tv `n fick också en semester… ja i alla fall den som är i mitt sovrum 😉

 

 

Sonen har haft en (tror jag) tuffare sommar med många planer som gick i stöpet, men jag tycker att han hanterade dem ganska bra för hans ålder och funktionsnedsättning. Det kanske är så att jag inte kan skydda honom för alltid i dessa saker, men försöka mjuka upp fallet då de händer..? Vad tror du?

argarg

Igår var jag arg då jag insåg allt min son fick ta i början av sommaren och visst det blev en del hårda ord då jag skrev dem, men ibland så rinner bägaren över och man måste få ventilera sig också.

slottskogen i morgondimman
slottskogen i morgondimman

 

Tillbaka till vår semester: Bad med syster yster och hennes man, ja det blev faktiskt en dag till med bad inser nu att vi två inte är så förtjusta i att sticka iväg och bada på det viset som många gör. Sonen är det mer för allt som flyger omkring honom och jag avskyr att klämma mig in i en spårvagn med halva Göteborg och alla turister som också vill till havet.

 

Liseberg har det blivit två besök till och en till är planerad fast då helst med en av avlösarna, efter som sonen verkligen tycker om ”grabb” stilen och där passar ju inte jag alltid in 😉 Ett par dagar  hos min mor och far blev det med, där blev det besök på Gekås så klart och bastu med massa mys med en väldigt lugn son 🙂

 

Danmarksturen är jag glad att vi fick gjort, eftersom detta var första besöket sedan jag slutade till sjöss, visst känslan infann sig väl inte på samma vis men eftersom jag arbetat ombord på den båten som vi åkte med så visste jag ju självklart vilka toaletter och vilka platser som nästan aldrig hittas av de ”vanliga” passagerare. Väl i Fredrikshamn så blev det en timma av promenad innan vi drog iväg till färjan igen. Fick till och med en bild på min sista båt som jag arbetade på innan jag slutade, då hon styrde förbi oss mot Danmark..

 

För mig personligt har det vart läsningen som upptagit min tid och för sonen spel både på datorn och tv ‘n..

 

Nej nu ska njuta av mina sista timmar av barnfritt, tvättstugan kallar, hoppas ni därute haft en fin semster eller ska ha 🙂

Kram 20130730-222731.jpg

 

Nya tag eller?

Sitter och pillar på bloggen och har funderat på vart jag vill komma…

Jag har skrivit dikter i många år med många långa pauser där jag känt att jag inte haft behovet av att skriva. Denna sommar insåg jag att jag hade ett tvång att bara fylla bloggen med något för att det skulle man göra (?)

Ja sjukt jag vet….

Min blogg var till för att få någon ordning i mina tankar på min sons diagnos från början, nu blir det lite av varje och märker att jag skriver mindre och mindre om just det, kanske för att sonen börjar bli i den åldern att han är ute på nätet och jag vet att han läser… Jag tror inte att jag själv skulle bli glad om någon skriver för mycket om mig som person och jag känner att jag kanske måste inse att han också borde få välja..

Nu är det inte så att jag slutat att undra om hur det ska vara och hur jag ska få i ordning på våra liv med hans diagnos i tanke.

Jag är mamma till en kille som har diagnoser Asperger/Adhd, jag är ensamstående och många med mig, jag är också en kvinna som levt ensam med barn sedan snart 12 år tillbaka, och inser väl kanske att jag kan inte ge en klar bild över vår lilla familj om jag bara lever genom honom, för handen på hjärtat hur många av oss gör inte det lätt för oss då vi tar våra barn och ställer dem framför oss och skyller på att så är det?

Jag är ingen specialist på Npf diagnoser och jag är inte specialist på hur andra ensamstående har det, mer än då jag ser på mitt eget liv. Jag kan läsa på om allt detta och jag kan försöka hjälpa andra med frågor de har.

Är det inte lätt att skriva det som är dåligt i det som man får i livet? När har jag någonsin sett en blogg där man lyfter fram sitt barn med dennes diagnos och inte skriver om hur jobbig morgonen var? När sidorna på nätet med olika anledningar vinklar sig på det som är negativt, stänger man då inte av efter ett tag? Jag gjorde det i sommar, jag orkade inte läsa mer för jag hamnade i det dilemmat att läsa allt fel och trycka ner mig själv för att jag inte skrev något som var tänkvärt och duktigt som fick läsaren att flockas på min blogg. Jag insåg att jag blev en som försökte samla läsare för att jag ville synas och inte för att jag skulle få svar på det jag undrade över från början…

Jag älskar att läsa mina favoritbloggar, och jag är överlycklig då de helt plötsligt tar en paus, kanske för att de inte vill skriva, de börjat på en annan sida, ja av olika anledningar, jag älskar att se de som kan skriva om det som jag velat vara duktig på och jag lyfter fram att ALLA har rätt att skriva vare de skriver de som är jobbigt eller de som bara vill ha en sida om tröjor eller mat eller kanske fotografier, ni gör min dag då jag myser framför dem då jag är sugen. För  WWW  är väl till för den som vill vidga sina vyer via en skärm? Fortsätt alla ni som skriver, min fråga är till mig, om vad jag ska fortsätta med hur jag ska fortsätta, inte hur någon ska skriva. Nu säger jag att jag kanske inte kommer att skriva om min son i fortsättning för han är en del av mitt liv, men jag vill hitta min balans i min blogg och i mitt liv! Varför försöka göra det som jag inte orkar med som andra är bättre på, varför fortsätta skriva om det som redan skrivs om i mängder?

Jag vill hitta min röst i mitt liv, denna höst blir annorlunda då jag tagit beslut om att ändra en massa som jag måste för att komma vidare.

Men då kommer dilemmat, jag älskar att skriva, jag kommer att vilja skriva av mig om något så vad skulle jag kunna fortsätta med? Jag har redan sidan för mina dikter, inredning är väl jag inte så intresserad av, mode kan jag inget om, nej jag får inget ut av att skriva om detta och lämnar helst detta till dem som kan sin sak om detta, för det finns otroligt många sidor här på nätet av tjejer och killar (läs kvinnor och män också) som gör det så mycket bättre.

Min höst blir mycket om mig för mig om det kommer att synas här vet jag inte, sonen börjar en ny skola och både han och jag kommer att försöka ta tag i det där vi alla kallar liv, på våra egna premisser.

Själv ska jag ta hand om mig och har tagit beslutet att söka läkarvård för det som gör att mitt liv hamnat i efterkälke, jag kissar på mig! Jag har haft inkontinens sedan sen tonår, då väldigt gömt och hysch hysch om det, jag insåg då jag blev gravid att jag måste våga tala om det, jag har efter flera år insett att detta är en orsak till varför jag inte släpper in män i mitt liv, det är inte roligt att behöva byta bindor så fort man gör något som är ansträngande. Och definitivt ha ett aktivt sexliv har jag totalt stängt av, oj nu blev det privat….

Jag har också bestämt att ta tag i det med alla mina allergier, för mitt liv går ut på att hela tiden parera på olika saker som jag reagerar på kroppsligt, hur ska man lyckas få gjort något om man hela tiden är rädd för att prova saker?

Sedan ska jag börja ta tag i min vikt, inte låsa mig till det utan försöka kosta på mig att våga se mig som en attraktiv kvinna som är värd att synas, att fixa till mig en snygg mage skiter jag i, jag vill bara bli så pass hälsosam att jag kan få med min son i det tänkandet, där kommer dilemmat för mig personligen, hur ska jag få honom att se på sig själv på ett hälsosamt sätt utan att jaga efter det som det borde vara? För alla vi med barn med npf vet hur snabbt de suger till sig det som är lätt att kontrollera om allt annat havererar? Så gör min son, om han inte klarar av det som förväntas tar han tag i det som han själv kan kontrollera…

Jag vet inte hur men jag ska på något vis få min sida här på nätet att leva vidare, kanske kommer jag att skriva varje dag kanske en gång i veckan men jag släpper alla måsten för att ta tag i det som finns rakt framför mig, jag själv och min son…

20120611-170426.jpg