Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram 

Annonser

Den jag älskar, aktar jag #Blogg100

Många vet att jag levde med en man som inte behandlade mig rätt, jag har talat med honom till och ifrån alla dessa år. Han har kommit och gått från vår vardag i 16-år, mest pga av hans son som han har med mig. Inte för att vi gått tillbaka till varandra. Just nu har vi en distans vänskap. Mer för att han och sonen ska ha kontakt med honom, han vet vad jag tycker om honom, han vet att jag förlåtit honom för det han utsatte mig för. Men även om jag förlåter så har jag fortfarande problem. Så med detta så blir mitt inlägg tillägnad till alla er män som blivit ”lämnade” av kvinnor för ni putte på dem litegrann. Det där lilla puttandet kan bli så mycket mer och hänga med i flera år efter. Här är de problem jag fick pga puttandet.. 

Det har gått snart sexton år sedan. Och jag skriver till dig här. 

Vi har pratat med varandra, du har sagt förlåt, jag har förlåtit, men det har varit för min skull inte för att underlätta för dig!

Men jag är fortfarande arg! 

Arg för att du förstörde min tilltro till män, arg för att du tog bort många år av mitt liv. Något jag fick betala för. Pengar som jag kunnat använda till sonen eller till och med mig! För nu när jag börjar må bättre kan jag se tillbaka och slå näven i bordet och skrika FAN TA DIG! 

Jag har tack vare dig förlorat arbetsinkomst för jag gått in i depressioner ett flertal gånger. Med dessa sjuktillfällen så har jag blivit så avstängd att jag slutat betala räkningar som fick mig i en skuldfälla. (Som därmed gjorde att jag slutade gå till tandläkaren, slutade ta ut medicin, nästan blev av med mitt arbete, fick nästan sonen borttagen från mig, och orkade inte ta mig upp ur sängen.) Som tog mig lång tid att ta mig ifrån. Så du ser, det var inte bara det du gjorde då vi bodde ihop, som räknas, det är allt som hände med mitt psyke efteråt. Den skamen jag kände efteråt gjorde att jag aldrig vågade ta hjälp, visst jag var bra på att prata men inget mer.  

Den största sorgen är att jag fortfarande inte vågar mig på en relation, att släppa in någon som kan tycka mig är för mig en omöjlighet, för du tog det ifrån mig. Jag var ju inte värd att bli älskad, jag var ju ful, fet, luktade illa, jag var för ärlig, dum, för stark, ingen skulle vilja ha mig. Jag är inte värd att kämpa för. 

Jag vet att jag inte är allt det där, men ändå släpper jag inte in någon, för de där orden lever fortfarande kvar.  Det vet jag, det kvittar hur lång tid det har tagit men orden är oftast det som lever längre. 

Nu är jag rädd för jag vill inte släppa kontrollen, för jag vet hur smygande det kan vara att släppa taget. Det händer när man inte märker av det. Så då kan jag ju inte släppa in någon, för någon ta göra som du. Lova att älska mig och sedan ta all min kontroll. 

Nu är jag skuldfri och det är tack vare mig, nu vågar jag få vänner tack vare min styrka, nu kan jag planera framåt tack vare min egna vilja. 

Och inget hade med dig att göra. Men jag är fortfarande arg på dig, för du tog bort 16-år av mitt liv! Punkt slut! 

TIDIGA VARNINGSTECKEN kommer från sidan Varningstecken 

  • Han talar illa om tidigare partners och kan inte se att han gjort något fel i relationen. Allt är den före detta flickvännens fel. 
  • Han säger att du är den enda kvinnan som har förstått honom och att du är den enda som har behandlat honom bra. Han sätter dig på en piedestal. 
  • Han beter sig respektlöst mot dig genom att skämta på din bekostnad, kanske även inför andra människor.
  • Han är hjälpsam mot dig på ett sätt som får dig att känna dig obekväm. Han får dig ständigt att stå i någon sorts tacksamhetsskuld
  • Han är kontrollerande och visar svartsjuka. Han har åsikter om hur du bör klä dig eller hur du bör ha ditt hår och vad du bör säga i olika situationer.
  • Ingenting är någonsin hans fel. Han får dig att känna skuldkänslor över saker som går fel.
  • Han är självcentrerad. Han har en dubbel standard – han kan behandla dig på ett sätt som han aldrig själv skulle tolerera. 
  • Han vill flytta ihop eller gifta sig väldigt tidigt i relationen. Detta är ett sätt för honom att kontrollera dig, att ”äga” dig. 
  • Han skrämmer dig när han blir arg. Han kan putta dig, säga vagt hotfulla saker, knuffa dig eller närma sig dig på ett hotfullt sätt. Han kan sparka i väggen eller slå sönder saker när han blir arg, ofta är det föremål som du tycker om eller själv äger. 
  • Han attraheras av sårbarhet och väljer flickvänner som nyligen gått igenom en kris eller förlust av något slag. Han väljer kanske partners som är mycket yngre än honom. Han blir ”räddaren”.
  • Han behandlar dig annorlunda när ni är tillsammans med andra människor. Han behandlar dig respektlöst när ni är ensamma, men höjer dig till skyarna när ni umgås med andra. Alternativt tvärtom.
  • Han missbrukar droger eller alkohol.
  • Han pressar dig till sex eller får dig att utföra vissa sexuella handlingar mot din vilja när ni har sex.

011

Orka..!

20140417-152645.jpg

Ibland känns det som vi föräldrar hela tiden går mot segt motstånd. Hur orkar man hela tiden kämpa för att ge sitt barn styrka då man läser om allt det som möter dem ute i verklighet..?
Men vi är nog något av masokister..? För på något vis får vi styrkan att ta i mot all skit runtomkring oss. Läs ett av dessa motstånd som bara verkar hagla i mot dem med Npf här

All styrka till dig! Jimmy

20140417-153526.jpg

Jag är en av de många ensamstående i landet!

Dagen idag har vart lång, just nu ca 34 timmar lång. Hm undrar du säkert… Ingen aning faktiskt, mycket tankar i huvudet kanske eller bara att jag inte kan sova. I natt var det en bra film på nätet som fick mig att stanna uppe lite längre sedan var det en bok, sedan ja ingen aning, sömnen ville inte bara komma. Så jag tog ett tag i köket och ordnade tyst papper i mitt rum och lyssnade på musik via mobilen.

Tiden bara drog iväg och vid 04,30 så insåg jag att det vore dumt att försöka sova… Så min kaffebryggare fick arbeta lite och en mys frukost intogs i min säng med en bok, medan Göteborg vaknade upp utanför mitt fönster.Ensamstående mamma Mycket av mina funderingar var om min ekonomi och hur jag skulle få iordning på den.. på något vis insåg jag att jag bara såg allt det dåliga i det. Inte för att jag helt plötsligt inte är ensamstående och samtidigt har ensam vårdnad av en ganska egensinnig kille på 12-år med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som samtidigt är inne i en tonårs trots som skulle få den lugnaste människan på jorden att gå bärsärkagång!

Nej För mig är detta faktum, just nu är ekonomin inte på topp men jag ser en ljusning, det måste jag och min son kommer att på något vis komma underfund med skola, sexualitet (opps blev jag för ärlig nu) och en uppstudsighet mot sin kära mor…. Jag insåg att om jag hela tiden ska se allt med dystra ögon kommer jag aldrig komma upp från denna grop som jag i flera år lyckats gräva ner mig i. Nej något måste hända, sedan om det är för det nya året eller för en längre ledighet som gav mig detta har jag absolut ingen aning om, VEM BRYR SIG!!! Jag måste få in ett positivt tänkande just nu…

Så dagen har gått till att som vanligt titta på film läsa böcker, försöka umgås med en tonåring (jag det känns som jag har en sådan hemma just nu) Jag kan inte ändra mitt förflutna, men jag måste få en framtid just nu, mest för min sons skull. För hur mycket jag än talar och ler på jobbet det sista året, så har det inte vart likadant hemma efteråt, nu ska jag få till det liknande hemma. Tvinga sonen till mer umgänge med sin mor och kanske om ekonomin räcker till ge honom det han önskar mest, ensam mammanågon som tränar med honom, han behöver verkligen någon som hjälper honom med hårda silkes handskar… tyvärr har vi inte råd med PT men jag ska försöka ge upp lite av mitt egna så kanske han kan få lite mer. Om nu min tand kommer må bättre 😦

Insåg att jag är typen för den ensamstående mamman, jag har inte vart hos en tandläkare på tre år nu, och min tand mår inte bra. Men som vanligt så är detta mer en lyx för de som har pengar än för oss… (jag fasar för då sonen inte längre får gratis tandvård) Nej jag ska upp från denna grop om jag nu ska gräva med händerna, jag är tacksam för de vänner som fanns för mig i december, jag vågade be om hjälp och de kom fram och gav.

Jag gjorde det som jag alltid säger till alla andra men aldrig gjorde själv, bad om hjälp, och vet ni, det var inte så jobbigt, för jag insåg att ensam är jag men om något går fel (vare sig det är av egna misstag eller fel) så ska man våga och vara ärlig med frågan. Att vara ensamstående är en kraft!

De som inte inser det fattar inget alls! Men många av oss lider i tysthet, mest för vi skäms över situationen vi hamnat i. Att be om hjälp inte är svenskt, jantelagen lever tryggt i mångas hjärtan, vår nuvarande regering har över 7 år nu försökt att ge oss skygglappar länge nog. Jag först sedan du…

Jag är en av dem som har jobb, bostad och ett bostadsbidrag (som försäkringskassan inte krävt tillbaka än) (jag hoppas att mina uträkningar stämmer med deras) Men ändock inte fått det bättre utan mycket sämre, jag är en av  dem som jobbar och betalar skatt men inte kan gå till en tandläkare (?)

Nej nya året blir mer ekologiskt (mest för att sonen vill) och mindre social medier, positivt tänkande och träning för sonen, jag ska få det att fungera, mina tänder och kropp får ta en paus, för detta året är sonens!

Vad prioriterar du bort i år? 20131205-225815.jpg

Tassar tyst, vill skrika riktigt högt

Vi har alltid suttit i en liten eka, eller mer känslan som jag haft, om min lilla familj. Vare sig det är ekonomi eller sonens olika skolor och deras svårigheter med att se honom och hans potentialer som den otroligt kreativa och känsliga kille som han är eller mitt smått misslyckade liv. Så är det så att det inte behöver mycket för att vår lilla eka ska kantra.

Den sista månaden har vart en tuff resa först och främst för mig, då jag fått ta mig en lång tillbaka blick till förhållandet som jag hade med en man som till slut gjorde mig så illa att jag slutade att tro på mig själv som en kvinna värd att älska.

På något vis gav jag honom den makten i en massa år utan att jag själv insåg det… Jag har själv fått inse att i ett förhållande där en människa anser att denne har makt över en annan alltid slutar i en tragedi, vare sig det är i polisens häkte eller i ett abrupt slut där den andre bara vågar ta beslutet, så slutar det i en fruktasvärt dilemma.Tystnad

Vad får man säga, vad ska man inte säga och i så fall varför? Vem vinner på att höra eller vem vinner på tystnade? Mina ord var allt för tysta insåg jag till för en månad och det gjorde mig så fruktansvärt ledsen att jag nästan gick under! I ett enda samtal fick jag mina värsta farhågor besannade, en till kvinna blev utsatt för ett grövre påhopp av samma man och hon ringde mig och berättade det. Denna otroligt starka kvinna fick utså mycket, mycket frågande från mannens släktingar om hur det verkligen var och jag kunde härifrån bara se på. För hon ville att jag inte skulle bli inblandad, jag förstår hur hon tänker och på många vis förstår jag anledningen till hennes sätt att beskydda mig.

Min fråga är: Varför måste en kvinna eller en man som är i relation alltid bevisa att de är offer? I mitt förhållande fick jag utså mycket psykisk nertryckning som senare blev till fysisk. Eftersom jag var i en prekär situation under hela den tiden så sågs jag som en stark kvinna som till slut lämnade det bakom mig. Det som idag efter all denna tid gör mest ont att de människor runt om kring oss som såg misshandeln, idag faktiskt säger att inget hände…? De som jag trodde att jag kunde räkna med trodde mer på mannen till slut, var det endast för att jag inte anmälde? Var det för att mina blåmärken inte syntes? Var det för att jag utåt sett visade en kvinna som vågade le mitt i allt. Vad gör en människa till ett offer?

Är det svaghet? En mindre tro på sig själv?

Ett par år senare träffade jag en man som jag hade en liten sak med, varför det blev en liten sak var för han en kväll sa det som jag aldrig trodde någon skulle säga. (med detta kan jag säga att mannen i fråga inte visste mitt förflutna)

Vi satt och myste hemma hos mig på kvällen, sonen hade lagt sig och jag som aldrig tagit med mig någon då sonen var hemma släppte lite på gardet och lät honom stanna (tänkte jag) över. Vi satt och såg på någon film om en utsatt kvinna och mitt i filmen utbrister han – fan jag är så trött på alla dessa kvinnor som aldrig fattar att det bara är att ge sig av! Jag ställde då frågan, vad han menade…

– Kvinnor har sig själv att skylla i sådana där förhållanden, du fattar väl. För du skulle ju aldrig gå med på att en man trycker ner dig så du som är så stark! Nej de där kvinnorna har sig själv att skylla.

Ni förstår hur mycket jag fick hålla mig från att inte skrika rakt ut, som tur var sonen i rummet bredvid och med detta kunde jag långsamt ta kontrollen över min frustration, med att stänga av tv apparten och lugnt be honom att ta sitt pick och pack och dra därifrån. Han gick smått chockat men utan några som helst argument, tror han förstod…

imagesCA3EJQ67Efter det fick jag problem med min syn på relationer med män, kanske var hans kommentar som fick min bägare att rinna över, jag vet inte, men jag vet att efter det så fick jag problem att se mig inte själv som en kvinna som någonsin skulle våga släppa in några män efter det. Ja jag vet att det låter sjukt men så tänkte jag. Även om jag på något vis försökte ge mig ut så satt min osäkerhet långt inne och det resulterade i ett förhållande som jag faktiskt hade velat ha men sakta släppte då jag blev rädd för känslan att ge hän till kärlek.

En enda mans slag fick mig att trycka ner mig själv så mycket att jag inte såg mig själv värd att älska, så mycket gav min relation till den mannen som idag sitter häktad för att jag inte då vågade ta tag i det som hände mig då.

Så min lilla eka är fortfarande mitt i stormen, vågorna har vart meter höga och jag har paddlat med min son ombord som bara den, just nu har vinden inte mojnat men på lång sikt ska jag försöka ta vår lilla båt i hamn och kanske där få lite fotfäste.

Och kvinnan som går igenom det som ingen kvinna ska, vill jag bara krama hårt och försöka ge så mycket styrka jag kan till.

 

Kram på er därute

20131006-194814.jpg