Lördag, tvätt, Mello2015 #Blogg10 014

 

Sonen tycker om Mellodifestivalen, och i år var denna mamman jätte snäll och genomled alla 302541125 del finaler plus så klart kvällens final. Och den enda låten jag faktiskt kändemello2015 igen vann, impad, denna var en av alla dessa låtar som faktiskt fastnade.. Sedan om den har en chans..? Hmm –Det skiter jag i… Världen går så som sagt inte under om fel låt vinner, eller hur?

Men jag kan verkligen se rubrikerna som kommer att sitta på löpsedlarna, Kaos i röstnig, Kaos för de unga som röstade, Hmm och jag kommer att gå förbi dem och inte köpa tidningen ändå..

Men om jag har handen på hjärtat så är det alltid trevligt att umgås med sonen även om vi verkar ha lite olika musiksmaker 😉

Annars har dagen gått i det vanliga tecknet, tvätt, städ, ja det där som görs av urholkade föräldrar, och helst de som vart sjuka halva veckan..Ser inte fram i mot mitt lönekuvert denna månaden (vi får lön samma månad, i kommunen)

Det har ändå vart trevligt att gå omkring och pula här hemma då den sista boken i serien avslutades fem minuter innan musiktävlingen, så hela denna dag har vart i mystiken värld.. alltid ett trevligt ställe att lägga huvudet då man kanske inte vill använda hjärna lika mycket..

Resfebern har slagit till också, är ju på väg till vår vackra huvudstad i morgon på utbildning, det var ju ett tag sedan jag kom iväg hemifrån, och utan sonen.. Samtidigt som min underbar mor ska bo hemma hos oss under denna tiden för att ta hand om honom  (blir första gången för henne med att inte ha sonen hemma hos mina föräldrar och samtidigt lära sig att använda gasspisen.. med så klart hjälp av min son 😉 (hoppas huset står kvar då jag kommer hem)

Nej denna mamman är trött nu och ska  tassa till sängs, i morgon blir det säkert lite från Stockholm och resan, vi får väl se vad som händer..

Så grattis Måns Zelmerlöw till vinsten kan jag avsluta detta inlägg för ”Blogg100 denna gång 🙂

Kram IMG_3214

Annonser

Håller huvudet ovanför vattenytan just nu

På dessa veckor så har jag träffat minst 50-tal nya människor med namn, visst jag har träffat fler, men min nya arbetsplats är så annorlunda från skolans värld.

Men jag är imponerad över att jag inte lagt benen på ryggen och sprungit min väg än.. För inget är färdigt.. De första dagarna har jag försökt att bara lära känna huset som är stort, pratat med dem som jag ska arbeta med och bara försökt att känna in atmosfären eller rättare sagt dynamiken i arbetsgruppen.. Många av de farhågor jag hade är bortblåsta och med detta i huvudet andra dagen så drog jag ett tjockt streck över allt jag hört och började från början. Det är lätt att ta in vad andra säger, men jag märkte snabbt att jag inte såg på samma vis..

Jag är alltså första-städerska med administrativa uppgifter och något som kan liknas husfru  nu. Visst är det på prov, både för min skull och min arbetsgivare, men det är inget som jag egentligen tänker på nu.. Nu vill jag bara känna att jag kommer igång med det som jag ska göra..

Eftersom jag fortfarande är sjukskriven så jobbar jag bara 50% och jag tror det har räddat mig just, för jag hade nog inte orkat med mer nu.. Inte för att det är ett svårt arbete, jag använder mycket av mina erfarenheter från transport och logistik världen plus det lilla jag gjorde under mina 6-månader i England som husfru biträde, ja så klart från arbetet på utebåtarna är ju hjälpsamma, eftersom jag då tog alla beslut själv..

Det som får mig lite fundersam är nog mer: mina exakta arbetsuppgifter, och vad jag kan ta beslut i egentligen. För om jag har händerna bundna så vet jag inte hur jag ska göra ett bra arbete, då det gäller alla som jag ska arbeta med. För deras arbetsmiljö är viktig.. Hmm, själv har jag som vanligt ingen alls koll på min egna… men men så brukar det ju vara.

Sinnesrosbönen
Sinnesrosbönen som är otroligt talande

Dessa veckor  har jag letat efter ett rum att sitta i, detta är inget som var fixat så jag kunde komma igång, ett förråd och städrum har också vart ett av mina prioriteringar För nu har jag försökt att inte vara i vägen.. Det har vart en stress för mig, att träffa alla nya har inte vart jobbigt mer en ny upplevelse som jag bara tagit till mig, jag har märkt att jag tar på mig en annan typ av roll vid dessa tillfällen, kanske är dumt med jag tror det är mer en skyddsmekanism just nu..  Att träffa personer som inte jobbar med fastighetsfrågor och har en lång lista på allt som de vill att jag gör är jag van vid, för mig har det varit så att jag försökt att på bästa vis få dem att inse att jag inte har ett trollspö gömt under kläderna som jag bara kan slänga upp då allt ska fixas. Så brukar det vara för många, de förstår inte alltid att vi som jag jobbar med städning inte är där mer än max 8-h om dagen…

Det har vart en del möten och kurser så klart, jag fattar själv inte hur jag hunnit, visst det har väl blivit så att jag slutat att vara vid datorer och att svara i mobilen har inte vart mina prioriteringar då jag vart hemma.

Jag är helt slut då jag kommer hem, inte en dålig trötthet, mer en trötthet av både sömnproblem och att jag faktiskt fått något att göra som inte kanske ger mina muskler ett arbetspass utan huvudet.. Jag älskar att ta tag i problem och försöka lösa dem, och jag kan lova att mycket av att lösa problem har vart min största arbetsuppgift.. Jag tror att det är bra att vi alla som sitter där vi är, är nya på arbetsstället, för vi får arbeta ihop för att få det att fungera.. Men jag märker så klart att jag måste vara stenhård med regler och arbetsrutiner, för så fort jag inte är på plats så ändras något av någon (som inte har med städningen att göra)

Jag vet inte om jag är extra stressad över allt nytt som händer eller om jag bara är känsligare än vanligt, mina pratstunder med kuratorn ger en del och jag har börjat att arbeta med mina demoner.. De är inte så trevliga för det är mycket som är förträngt och mycket av det är smärtsamt att leva igenom. Att lita på en annan människa som sedan utnyttjar detta är svårt att gå igenom, visst förstår jag nu att en massa men den långsiktiga effekten är påtaglig, då jag lärde mig själv att aldrig släppa in någon alls efter det.

Det är lätt att skriva om det här för jag får distans till det hela, och kuratorn ville att jag för stunden skulle skriva så mycket jag orkade, eftersom detta är mitt sätt att få mycket att gå ihop, sedan om jag känner att det hjälper.. har jag ingen aning om..

Sonen mår fint, han har vart sitt vanliga 13-års strul, men på något vis får det mig att stanna kvar på marken någorlunda, han är lite undrande varför jag är så trött men jag har försökt att förklara att det är så jag mår just nu.. Vi planerar julen, som blir lugn, denna helgen blir det mycket flängande runt, men jag tror att jag behöver få tillbaka lite av mig i allt som händer.. Träffa de som faktiskt känner mig och som inte kräver en massa från mig och mitt ork.. nej, jag ser fram i mot sonens och min helg, med vänner..IMG_1881

Två saker jag funderat på denna veckan…

 

Vågar jag fråga...I morse då jag satt på vagnen till arbetet, så satt jag som vanligt och lyssnade på en ljudbok , jag  tror att det är lätt att bli helt uppslukade av dessa 😉  I alla fall, ofta så är vi ett litet gäng som alltid tar den tidiga vagnen och ofta så så nickar vi igenkännande mot varandra..

Då jag satt där insåg jag att det är faktiskt vi som får det här samhället att gå runt… För hade vi inte tagit oss upp varje morgon och vart på jobbet så hade det vart svårt för de som kom senare att arbeta. För hade en läkare kunnat operera om det inte funnits städerskor som städat..? En matsal där barnen hade kunnat äta mat hade inte funnits då bambatnaterna inte funnits… För det är ju så att i den gruppen som jag är i så ser vi till att det är bra för någon annan grupp, fattar du vad jag menar..? Vi har serviceyrken de flesta av oss… Vi städar och lagar mat, ser till att det byggs fler hus, och att rören i huset fungerar vi ser till att ni kan komma till arbetet..  Det är vi som bär upp många… Utan oss hade det inte fungerat…

Så varför är det då i dessa arbetsgrupper som det är de lägsta lönerna..? Skulle vi inte ha haft de högsta..?

Varför är samhället uppbyggt på detta vis 2014..?

Och så till en annan sak:

Varför blir jag arg och ledsen då jag och en kollega satt och åt frukost i veckan, då en av de som arbetade på min skola går runt och visar en nykomling och presenterar oss som städerskorna..? Jo för jag har rätt att ha ett namn..! Fortfarande så är inte många av oss inte synliga, är det vårt fel eller de som faktiskt arbetar bredvid oss..? Har egentligen ingen aning, den lilla händelsen vid frukosten fick mig att reagera för första gången för jag har ofta (inse att jag inte skriver alltid) blivit presenterad med namn.. Min vecka blev helt förstörd…. Jag hade svårt att släppa det och lovade att fråga er via bloggen, -Vad har du för relation till dem som arbetar på ditt kontor/skola/sjukhus/etc…? Vet du vad din städerska/städare på jobbet heter..? Om du vet det, vet du om denne har en familj..? När ni har fredagsfika, är de bjudna..? Pratar du med personen vid andra tillfällen än då du vill ha något…? Vet du att om städerskan som glömde din papperskorg idag inte gjorde det med flit utan kanske var väldigt trött för att hon inte kunde sova i natt, eller hade andra privata eller bara problem som hade med arbetet att göra…?

För två dagar sedan satt jag och läste metro på vagnen till arbetet om att många ryggproblem kan ha och göra med den psykosociala arbetet ”– Det verkar ha stor betydelse för hälsan hur man har det psykosocialt, säger Karin Harms-Ringdahl, fysioterapeut och tillika ordförande för projektet.”  http://www.metro.se/nyheter/ryggont-skyll-pa-chefen/Hdznjh!A4p@SV@IFCXsQfxMSIOn3A/

Och vi vet alla att har man ett arbete där man har lite att säga till på och där man inte ”syns” så är det i serviceyrkena. Inte är det för att vi alltid lyfter fel eller har tunga arbeten Vet du att de flesta (som jag känner till) som ramlar eller halkar på jobbet gör det för att de har bråttom inte är det för att skorna är hala, är det för att det är för mycket att göra, eller är det för att ingen förstår att man inte kan vara på två ställen samtidigt och personen vrider och vänder på sig för att få alla att ha det bra..?

De flesta av dem som jag arbetar med har extremt noggranna rörelser då de gör visa saker i sitt arbete, vi är väl den arbetsgrupp som har koll på våra kroppar, vi vet vad den orkar och vi vet hur man lyfter, för detta (om man har en bra introduktion) sitter i ryggraden… Att arbeta ergonomiskt är viktigt, för ingen städerska skulle orka gå upp och arbeta 8 timmar om dagen fem dagar i veckan…

Så är det den psykosociala arbetsmiljön som ger oss smärtor..?

Vi har mer att göra på mindre tid varje år, vi rör oss med mindre pengar, vi har oftast de sämsta friskvårdspaketen, eller företagshälsovård (om det ens existerar) Vi har inga årliga hälsokontroller…

Vi lever nu 2014, hur kommer det sig..?

Jag har inga svar…?

Vad tror du..?

IMG_5751