Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram 

En ledsam dag

Visst är ett arbete som lokalvårdare inte det man drömmer om och ofta är det ett mycket ensamt arbete, där vi (lokalvårdare) träffas oftast på rasterna för att sedan fortsätta arbetet.
Så det är egentligen dem vi städar hos som vi arbetar med.
I skolans värld så kan man ofta bli väldigt anonym, i alla fall som städerska och både dagligen eller periodvis så ses man oftast då man tillrättavisar barnen då de kastar bollar inomhus eller stökar för mycket. Nu jobbar jag inte alls mycket bland de ”vanliga” barnen, så jag utsätts inte hela tiden av detta.

20140611-222922-80962775.jpg
Eleverna i min del av skolan har alla någon slags handikapp. Och det kan ta lång tid att lära känna dessa barn. I alla fall jag som inte direkte arbetar med dem. Ofta vet jag inte efter år om de ens ser mig som en del av deras skoltid, för dessa barn älskar (oftast) att vara på skolan. Det finns inget mer härligare att se dessa barn sakta inför ens ögon liksom blomma upp, ofta för alla dessa underbara elevassistenter och pedagoger som gör deras dagar.
Jag tror nog aldrig jag sett en enda av dessa inte le, hur långa än deras dagar ofta verkar vara. Deras glädje i dessa barn, gör ofta att de själva inte alltid ser om sina egna arbetsmiljöer. 😦 (hmm där kom visst skyddsombudet fram) 😉
Men tillbaka till barnen!
Idag var sista dagen jag fick träffa en av dessa underbara barn 😦 (hen går ut nian) Detta barn fick jag en bra kontakt med väldigt sent in på min tid. Men dessa sista år har jag ofta mest sett fram i mot att få träffa hen.
Så idag försökte jag säga hejdå, men jag vet inte om hen förstod. Själv stod jag där och försökte hålla tillbaka tårarna. Jag fick krama assistenten som också skulle försvinna 😦 också mycket omtyckt av mig.

Visst är jobbet tungt och visst är man trött och har ont i kroppen efter dagens arbete!
Men med sorg/glädje i hjärtat gick jag hem idag från skolan och insåg att jag har världens bästa jobb på världens bästa arbetsplats, där det finns underbara ungar och människor 😀 Sådana som liksom kryper in i mitt hjärta och stannar där. ❤️❤️❤️❤️

20140611-223036-81036201.jpg

När något fattas

Visst fick vi en jul med julmat och några julklappar, visst fick vi se Kalle Anka och hans vänner, äta julgröt i flera dagar och skinka till bara för några dagar sedan. Mitt i en av de varmaste jularna på 100-år, så varm att träden utanför har knoppar och vi ligger på plusgrader hela dygnet i veckor nu. Sonen var lycklig över sina klappar som jag och min familj kunde ge honom.

Ja vi (sonen och jag) har det snålt just nu, jag räknar konstantsläpp taget så vi inte går över samtidigt som jag försöker att skydda honom så gott jag kan. Men med barn så vet jag att han vet, att denna jul är annorlunda både familjemässigt och pengamässigt, någonstans i hans vackra oskyldiga ögon ser jag hans frågor. Som jag inte kan svara på..

Han känner att något fattas och lögner kan inte ge honom de svar han kräver. Han börjar växa upp med sanningen om vilka som verkligen finns för honom. Och jag tycker inte om sorgen i hans svarande blick. Han har insett att han inte har en hel familj och jag tror han insett nu att han aldrig haft det. Mycket har vart lögner som han använt för att ducka från sanningen, han inser att hur mycket han målar med skimrande färger så kommer det att lysa igenom, det mörka, det frånvarande de images3AD9KYS9som borde vart där hos honom, de vuxna som gav upp hans barndom.

De som valde att försvinna.

Det nya året ger mig en ny frihet att våga ge honom den verkliga sanningen om han frågar, för nu börjar mina svar att ta slut.

Vår jul går vidare till ett nytt år, som vi båda kommer att ta med varsamma steg, för nu är det först och främst skolan som ska ta min sons uppmärksamhet, han vet nu att mycket beror på honom, och jag kommer som vanligt att stå bakom honom och knuffa mjukt framåt, för med starka ben kommer man längre!

God fortsättning på er där ute20131216-160806.jpg

Tassar tyst, vill skrika riktigt högt

Vi har alltid suttit i en liten eka, eller mer känslan som jag haft, om min lilla familj. Vare sig det är ekonomi eller sonens olika skolor och deras svårigheter med att se honom och hans potentialer som den otroligt kreativa och känsliga kille som han är eller mitt smått misslyckade liv. Så är det så att det inte behöver mycket för att vår lilla eka ska kantra.

Den sista månaden har vart en tuff resa först och främst för mig, då jag fått ta mig en lång tillbaka blick till förhållandet som jag hade med en man som till slut gjorde mig så illa att jag slutade att tro på mig själv som en kvinna värd att älska.

På något vis gav jag honom den makten i en massa år utan att jag själv insåg det… Jag har själv fått inse att i ett förhållande där en människa anser att denne har makt över en annan alltid slutar i en tragedi, vare sig det är i polisens häkte eller i ett abrupt slut där den andre bara vågar ta beslutet, så slutar det i en fruktasvärt dilemma.Tystnad

Vad får man säga, vad ska man inte säga och i så fall varför? Vem vinner på att höra eller vem vinner på tystnade? Mina ord var allt för tysta insåg jag till för en månad och det gjorde mig så fruktansvärt ledsen att jag nästan gick under! I ett enda samtal fick jag mina värsta farhågor besannade, en till kvinna blev utsatt för ett grövre påhopp av samma man och hon ringde mig och berättade det. Denna otroligt starka kvinna fick utså mycket, mycket frågande från mannens släktingar om hur det verkligen var och jag kunde härifrån bara se på. För hon ville att jag inte skulle bli inblandad, jag förstår hur hon tänker och på många vis förstår jag anledningen till hennes sätt att beskydda mig.

Min fråga är: Varför måste en kvinna eller en man som är i relation alltid bevisa att de är offer? I mitt förhållande fick jag utså mycket psykisk nertryckning som senare blev till fysisk. Eftersom jag var i en prekär situation under hela den tiden så sågs jag som en stark kvinna som till slut lämnade det bakom mig. Det som idag efter all denna tid gör mest ont att de människor runt om kring oss som såg misshandeln, idag faktiskt säger att inget hände…? De som jag trodde att jag kunde räkna med trodde mer på mannen till slut, var det endast för att jag inte anmälde? Var det för att mina blåmärken inte syntes? Var det för att jag utåt sett visade en kvinna som vågade le mitt i allt. Vad gör en människa till ett offer?

Är det svaghet? En mindre tro på sig själv?

Ett par år senare träffade jag en man som jag hade en liten sak med, varför det blev en liten sak var för han en kväll sa det som jag aldrig trodde någon skulle säga. (med detta kan jag säga att mannen i fråga inte visste mitt förflutna)

Vi satt och myste hemma hos mig på kvällen, sonen hade lagt sig och jag som aldrig tagit med mig någon då sonen var hemma släppte lite på gardet och lät honom stanna (tänkte jag) över. Vi satt och såg på någon film om en utsatt kvinna och mitt i filmen utbrister han – fan jag är så trött på alla dessa kvinnor som aldrig fattar att det bara är att ge sig av! Jag ställde då frågan, vad han menade…

– Kvinnor har sig själv att skylla i sådana där förhållanden, du fattar väl. För du skulle ju aldrig gå med på att en man trycker ner dig så du som är så stark! Nej de där kvinnorna har sig själv att skylla.

Ni förstår hur mycket jag fick hålla mig från att inte skrika rakt ut, som tur var sonen i rummet bredvid och med detta kunde jag långsamt ta kontrollen över min frustration, med att stänga av tv apparten och lugnt be honom att ta sitt pick och pack och dra därifrån. Han gick smått chockat men utan några som helst argument, tror han förstod…

imagesCA3EJQ67Efter det fick jag problem med min syn på relationer med män, kanske var hans kommentar som fick min bägare att rinna över, jag vet inte, men jag vet att efter det så fick jag problem att se mig inte själv som en kvinna som någonsin skulle våga släppa in några män efter det. Ja jag vet att det låter sjukt men så tänkte jag. Även om jag på något vis försökte ge mig ut så satt min osäkerhet långt inne och det resulterade i ett förhållande som jag faktiskt hade velat ha men sakta släppte då jag blev rädd för känslan att ge hän till kärlek.

En enda mans slag fick mig att trycka ner mig själv så mycket att jag inte såg mig själv värd att älska, så mycket gav min relation till den mannen som idag sitter häktad för att jag inte då vågade ta tag i det som hände mig då.

Så min lilla eka är fortfarande mitt i stormen, vågorna har vart meter höga och jag har paddlat med min son ombord som bara den, just nu har vinden inte mojnat men på lång sikt ska jag försöka ta vår lilla båt i hamn och kanske där få lite fotfäste.

Och kvinnan som går igenom det som ingen kvinna ska, vill jag bara krama hårt och försöka ge så mycket styrka jag kan till.

 

Kram på er därute

20131006-194814.jpg

Ett år har gått

Vi är många som sänder en extra tanke till dem som drabbades förra året av massakern på Utöya den 22/7 2011, Många med mig vet var vi var då vi fick höra de ofattbara som hänt och hur sadistiskt allt som vi senare fick reda på att det gick till fick oss bara att inte klara av att greppa det.

Att en enda människa kan se det som sin plikt att visa att han sitter över ett annans liv på det viset blev som en ett knytnäves slag i magen på många av oss. Min son var på läger den helgen precis som han är denna helgen, och då kom det många frågor om allt som stod i tidningarna från honom.

Jag själv var i sådan chock att jag inte insåg förrän två dagar senare att E vart på ett läger på en ö, precis som de andra barnen och att han fick komma hem men många föräldrar aldrig fick se sina barn i livet från deras läger. Så lite som får en att förstå att hur vi än försöker att ta in det fruktansvärda så kan vi inte.  Bloginlägget

Mina tankar går till Norge
Jag tänker på alla familjer som nu har förlorat barn, syster och bror
Några har förlorat far och mor
För alla dessa börjar en lång resa med ett nytt sätt att räkna tid
I detta som nu blir livet efter, i livet som trots allt fortsätter och tiden innan blir livet före
Jag tänker på alla de som överlevde
Människor som kommer att bära minnesbilder som aldrig kan raderas
De behöver kärlek, tid och hjälp för att orka leva vidare
Många förlorade vänner och kamrater och sorgen känns oändlig
Jag känner med er…
© Gunilla Karlsson 110725

Kramar i mängder 20120611-170426.jpg