Ju mer instabilt livet är, desto mindre gillar man att de små sakerna förändrar sig.

I en månad nu eller rättare sagt fyra veckor, förändrade jag och sonen drastiskt vår diet. Vi bestämde oss för att äta lchf…!

Att tömma skafferiet var som att göra en större storstädning, det tog en hel dag (med en massa annat som kom emellan) att gå igenom skåp, kylskåp och ett stort skafferi.. en skön känsla, för längst in såg jag de där inköpta varorna som jag endast använt en gång, alldeles för länge sedan.

Väl tömt så ekade det tomt, för jag insåg verkligen att jag endast hade allt som jag och sonen inte skulle äta mer enligt lchf. Nu ska jag lugna ner dem som anser att mat inte ska slängas bara så där! Nej avlösaren fick med sig en massa hem 🙂

Nu skulle jag handla in lite grunder till dieten, stack så klart iväg till backaplan och tog med en inköpslista med det väsentliga. Kom ut ca 1500kr fattigare… hmmm

Jag har såklart lärt mig att baka de bröd som jag gärna inte vill vara utan, sedan att det tar emot att äta fett hela dagen är väl en ny erfarenhet. Vare sig vi gör rätt varje dag skiter jag i, det som räknas är att sonen idag vart utan socker i fyra veckor, en bedrift som jag absolut måste ge honom en stor eloge för! Visst jag har oxå vart utan det, men egentligen handlar det om att försöka göra något tillsammans med honom. Så vad har jag kommit fram till? Ägg, är jag redan trött på, vår repetion är inte fylld än, men tur så finns det många olika bloggar om just lchf, så hjälp finns att få här på nätet. Det intressantaste som jag insett, är att jag egentligen inte bryr mig om jag går ner i vikt, det är måtten för mig som är viktiga och att jag under dessa veckor fått mer ork, Jag kommer inte gå in på ketoser och annat som fettförbränning, för mig och sonen är det sockret i alla dess olika former. Vi får i oss dem med frukt och bär, då vi verkligen blivit hejare på smoothies på morgonen. Fast det ser jag endast som vinster, eftersom vi båda vart väldigt dåliga på det (alltid) Sedan om vi är liberala eller strikta i dieten varje dag lägger jag inte så mycket tanke på. Sonen (17år) märks det på väldigt mycket, det är egentligen han som fått förändra mest. Med sockerintaget han hade innan till nästa noll idag och hans ålder så klart syns det en markant skillnad på midjemåttet.

Det var min son som gav mig denna utmaningen, om jag slutar med socker tillsammans med honom under ett år, så lovar jag att sluta snusa. Han ville inte bara sluta äta rent socker utan då via lchf, så egentligen är han duktigare på vad som får eller inte fås äta 😀 Då frågan kom upp efter två veckor på om vi skulle fortsätta fick jag ställa ner foten ordentligt, visst känns det tradigt att inte ha samma koll på alla no no, och maten i bamba har inte alltid vart något som han kunnat äta. Jag krävde då att han skulle utnyttja sin Aspergers och bli expert, det funkade, han gick med på att fortsätta och idag är det alltså fyra intressanta veckor som flugit förbi med massa olika rätter som vi provar oss fram på.

Nu letar jag recept till julen, eftersom vi nu köpt stevia nu, så vill jag lära mig att göra nyttigare bullar och kakor. Mandelmjöl i all ära, funkar ju inte lika bra för mig eftersom jag är allergisk. Jag provade med brödet, men efter rejäla hostattacker efter att ätit insåg jag att det hade med astma-liknade hosta. Det kliade en del i halsen och nu måste jag finna andra sett att baka på, i alla fall till mig (eftersom sonen inte har samma problem)

Kram på er därute

Annonser

Skrämmande hur lätt det blir…

Förra veckan hade vi besök, sonen tyckte jag var väldigt ordentlig, visst det är jobbigt för honom då vi ändrar om i "folkmängd" i vår lägenhet. Mycket av hans rutiner blir störda, men jag tycker att det var en bra övning för honom, att det förändras i hans närhet i en miljö där han vet att jag är i.
Jag fick också en respit från ensamheten, det är ofta en svår sak att ta upp som vanligt, eftersom ingen av oss (sonen och jag) är sociala i privatlivet. Inget självvalt men på något vis blev det så. I alla fall, fick jag prata med en vuxen varje (nästan) morgon, det är intressant hur mycket det ger. Nu klagar jag inte! Jag är en vuxen människa och jag har valt att ha det på detta viset, men ibland inser man hur det skulle kunna vara och det är en intressant hur lätt det är att välja det som är lättast. Så tack ni som kom och umgicks lite med oss, kanske ses vi snart igen, vi gör inga måsten just nu.

Efter en längre tid (hmm ända sedan min första lägenhet) så har jag haft svårt att slänga saker. I min städning nu under försommaren, fick jag mig ett ryck och plötsligt så känns luften lite lättare runt omkring mig. Kläder i mängder, i säckar från källare och garderob fick flytta till secondhand, möbler som egentligen bara är i vägen och aldrig fått plats har blivit ved för någon annan. Mitt sovrum möblerades om två gånger innan jag insåg att sängen skulle tillbaka där den var från början. Ja.. ja.. jag kan själv inse att något blir bättre som det var. Jag fick en huvudgavel som blev gjord av pallar, detta gjorde att jag behövde ta bort en del möbler från sovrummet (inget som jag saknar faktiskt) Men det är tommare, mer golv, lättare att hålla ordning.
Sonen har inte haft några val med min städlust, men han har inte klagat. Jag tror faktiskt inte han skulle se något om jag inte berättade det för honom. Japp, på det sättet är han som de flesta killar/män. Där märks inte hans npf så mycket.. om jag inte rör datorn eller tv-spelen så klart 😉

Sonen kom in på andrahands valet på gymnasiet, lite tråkigt, då han aldrig var intresserad av någon annat än det första, men vi försöker så gått vi kan att se positivt på det hela. Som sagt det är skrämmande hur lätt det är ibland, i förändringar i ett hem med Npf-diagnoser, min son har haft en del denna sommaren och han har tagit dem bra, visst det är oroligt i början, men detta blir mitt sätt att hjälpa honom mot vuxenvärlden, där förändringar kommer vare sig han vill det eller inte 😉

Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram