Att gå vilse är att lära sig att hitta

Som i alla människor så finns tankarna där, du vet de där som är lite tyngre än vanligt.. Det där om vad allt är till egentligen för, de där man inte talar om.. Att leta efter en identitet i vuxen ålder, eller rättare sagt inse att det man trodde man gjorde rätt egentligen inte var det man ville.. att ha en sådan styrka att våga lita på den inre rösten och faktiskt lyssna, vart är du egentligen på väg? img_0896

Jag är ofta inne i ett sökande vid denna tiden, kanske mer för att på något vis punkteras ballongen och andningen blir mer ytligare. Kanske är det den glad stämningen som liksom tvingas på vid den tiden som gör det. Kan det vara så att det utlöser det? Hmm ingen aning…

Det är ca två år sedan jag fick mina första rejäla panikattacker, (jag hade ett par under graviditeten men förstod det mycket senare) jag fick medicin och tid att tala ut i terapi. Hon sa att jag led av posttraumatiskt stresssyndrom något som jag inte ville ta till mig. Så farligt var det ju inte…

frihetMin reaktion var inte helt frisk, och jag hade en läkare som just då inte ville att jag skulle tillbaka till arbetet. Året efter det föll jag ihop igen, medicin och nu var det ambulans inblandat. Jag blev rädd och blev hemma, denna gången utan terapi. Jag är en stark kvinna… hmm..

När kan man säga att man vill luta sig mot något/n.

Nu har jag vart igång så mycket att jag inser att de där känslorna av ”att inte räcka till” börjar att smyga sig på.. Borde jag inte bli frisk någon gång? För sådana tankar borde jag ju ha släppt vid min ålder?

Jag har så klart lärt mig att säga nej nu, och jag vågar säga till om någon går på mig personligt, jag har blivit bättre på att ta avstånd från de som inte är bra för mig. Men ändå finns de där tankarna kvar..

Hur tar man sig vidare? 20140609-164544-60344332.jpg

Annonser

”Mirakel börjar hända när du skänker lika mycket energi till dina drömmar som du gör till din rädsla” Blogg100

Vilken underlig natt jag har haft..

Först så somnade jag faktiskt innan ”planen” var, sedan vaknar jag vid halv tre av inget speciellt, utan får snällt stänga av ljudboken som fortfarande var igång för att gå och borsta tänderna sedan tillbaka till min säng. Men tror ni jag klarade av att 010somna..? nepp, där låg jag tror jag i nästan två timmar och försökte (visst jag backade ljudboken också) tills jag somnade om och vaknade vid sex (allt för tidigt) Hmm

Smått less på dessa uppvaknaden så jag tog tag i min (pappers) bok och började att läsa den med en trevlig kopp kaffe 😉

Undra om detta är vanligt ju äldre man blir?

Sonen ramlade in efter 12 och vi intog en lättare lunch, sedan har han vart spårlöst försvunnen i sitt rum. Jag fick till och med gå in för att kontrollera om han fortfarande var i lägenheten, det var så tyst och jag är van att höra något (film eller spel) där i från oftast. Stakaren hade nog en sen kväll i går med sina kompisar att de kanske inte fick så mycket sömn, för min son låg utslagen i sin säng.

Min mor ringde mig också med en uppdatering för min och sonens sommar, blir en trevlig resa som planerats och jag ser verkligen fram i mot att åka 😀

Kram från oss idag

img_3588-37

 

Inte helt borta, bara tassande tyst, runtomkring..

IMG_5890Jag har bara stängt av.
Inte för att mitt nya arbete är tråkigt eller hemmaförhållandet dåligt, bara stängt av.
I december och januari fick jag fem FEM sms från olika ”vänner” som fråga om jag ville vara barnvakt. Jag var duktig och svarade nej, och efter några dagar kom bilder upp på ”fest” från allihopa. Jag ställde mig då en viktig fråga… Om nu dessa var mina vänner. -varför fick jag ingen inbjudan..? (Till barrundan, julfesten el födelsedagen) Insåg ganska snabbt att jag nog aldrig blivit bjuden av dessa personer, förutom då barnen kan vara med… Är de då egentligen vänner..? De få gånger man träffas så ska det utfrågas och pillas på om föräldraskap så man nästan flyr ut via dörren. Jag är trött på att hela djävla tiden behöva försvara mig!
Så med mycket tid ensam, har jag insett att jag inga vänner kvar har. I alla fall ingen som jag ringer mitt i natten till, en som jag gråter ut hos, jag har blivit utfryst socialt, för det sista året har jag inte orkat att vara glad, jag har mått så dåligt att folk rent ut sagt lagt benen på ryggen och flytt..
Jag har stängt av ”ON” knappen.
Och det är inte bra, då man redan har ångest… Så vad ska man göra..? Om man nu inser det i ett läge då man fortfarande inte orkar ta tag i livet..? Jo man hamnar i moment 22…
För att orka ta mig upp behöver jag stöd, men jag behöver be om stödet för att få det.. Och jag har ju stängt av för stödet finns inte för att jag ska öppna upp igen.. Gahh

Mitt i allt detta får jag ca 3-4h sömn per natt, har hamnat i en ond period av total sömnbrist. Så det ger ju att man heller inte kan slappna av..

Men sonen mår bra 🙂 ingen migrän på över en månad, och snart får han tandställning för hjälp med snea tänder och tandgnislande.. Han har vuxit otroligt mycket detta år att jag trodde att han var längre än vad mätningen sa till slut 175 Cm lång och han växer fortfarande 😉
Och i morgon börjar han trappa ner medicinen för att påbörja en ny, så nu håller jag tummarna att sonen får mer ork att fokusera i skolan 🙂
Jag har världens bästa son och jobb, egentligen borde jag klaga 😉
Kram på er

IMG_1881