Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram 

Annonser

Dagen som kröp långsamt fram

Jag har insett att jag faktiskt är bra på att läsa folk. Trodde jag var ganska dålig på det, men helt plötsligt idag insåg jag hur lätt det egentligen är att skrapa lite på ytan för att se in. 

Med det i bagaget så fortsatte jag min dag med blickarna upp, de hade ju lovat mer snö, men inte kom det något.  

 Det är ett av det tråkigaste med vintern , ja i alla fall här.. Snö+regn+kyla= Halt/blött 

Javisst ja!! Sonen hade faktiskt sin första dag efter jullovet också. Vid åtta tiden i morse ringde han lite stressad och meddelade mig att han försovit sig. Blev imponerad över hur lugnt att tog det. Han åt frukost efter att ringt skolan om att han skulle bli sen och tog sedan själv buss o spårvagn till skolan. Allt verkar ha gott bra, ibland får man bara låta honom ta sina egna beslut 🙂

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Och nu till dagens fråga: 

12, Ser du helst på film hemma eller på bio?Hemma, för jag kan pausa om jag behöver.. 

Hur var din dag? 

Kram  

 

Måndags gnäll

Ibland känns det verkligen som om jag aldrig får något lugn. Hela tiden är det jaga, förklara, ordna och då både fritid och på jobbet. Börjar tröttna på det 😦   

Jag skulle bara vilja göra det jag ska så att saker och ting kan falla på plats  så jag senare kan fortsätta med nästa projekt. Men jag lovar, på något vis finns de där förbannade snubbeltrådarna där gömda och förrädiska. JAG VILL FÅ ANDAS, bara en dag, en vecka, en månad utan att något inte ska ställs till det totalt! 
I morgon är det nya beslut som vi föräldrar ska få ta del av från skolan som sonen går i, och det jag redan fått reda på, gör mig bara trött. 
Sedan försvann avlösningen på onsdagarna för de glömt att lägga in en ny då den vi haft fått nytt jobb. Och kanske.. Så kommer det en ny nästa vecka. Men då sätts väl ingen på de fyra timmarna som det togs ett beslut på i december säkert inte in.. Avlösningen är skit ! De har ingen som helst framförhållning, de klarar inte ens av att få ihop fyra timmar på fyra månader. Nu är vi sex timmar till utan avlösning!
Jag försöker hålla huvudet över vattenytan mitt i en full storm (känns det som) och min gula badanka kan ju inte hålla mig flytande. Jag får inget grepp längre.. Trött.. Och jagad… Så känner jag mig.. Kanske dax att inse att även om mitt nuvarande jobb är ett av det bästa jag haft, så kanske jag inte är stark nog att kämpa för något som inte är lika viktigt som jag och min sons liv. 
Energi är något jag borde få lika mycket som jag känner att jag får tid att ladda..  Men mina batterier börjar sina…  Trött, bara trött och jagad.