Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram 

Annonser

Dagen som kröp långsamt fram

Jag har insett att jag faktiskt är bra på att läsa folk. Trodde jag var ganska dålig på det, men helt plötsligt idag insåg jag hur lätt det egentligen är att skrapa lite på ytan för att se in. 

Med det i bagaget så fortsatte jag min dag med blickarna upp, de hade ju lovat mer snö, men inte kom det något.  

 Det är ett av det tråkigaste med vintern , ja i alla fall här.. Snö+regn+kyla= Halt/blött 

Javisst ja!! Sonen hade faktiskt sin första dag efter jullovet också. Vid åtta tiden i morse ringde han lite stressad och meddelade mig att han försovit sig. Blev imponerad över hur lugnt att tog det. Han åt frukost efter att ringt skolan om att han skulle bli sen och tog sedan själv buss o spårvagn till skolan. Allt verkar ha gott bra, ibland får man bara låta honom ta sina egna beslut 🙂

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Och nu till dagens fråga: 

12, Ser du helst på film hemma eller på bio?Hemma, för jag kan pausa om jag behöver.. 

Hur var din dag? 

Kram  

 

Måndags gnäll

Ibland känns det verkligen som om jag aldrig får något lugn. Hela tiden är det jaga, förklara, ordna och då både fritid och på jobbet. Börjar tröttna på det 😦   

Jag skulle bara vilja göra det jag ska så att saker och ting kan falla på plats  så jag senare kan fortsätta med nästa projekt. Men jag lovar, på något vis finns de där förbannade snubbeltrådarna där gömda och förrädiska. JAG VILL FÅ ANDAS, bara en dag, en vecka, en månad utan att något inte ska ställs till det totalt! 
I morgon är det nya beslut som vi föräldrar ska få ta del av från skolan som sonen går i, och det jag redan fått reda på, gör mig bara trött. 
Sedan försvann avlösningen på onsdagarna för de glömt att lägga in en ny då den vi haft fått nytt jobb. Och kanske.. Så kommer det en ny nästa vecka. Men då sätts väl ingen på de fyra timmarna som det togs ett beslut på i december säkert inte in.. Avlösningen är skit ! De har ingen som helst framförhållning, de klarar inte ens av att få ihop fyra timmar på fyra månader. Nu är vi sex timmar till utan avlösning!
Jag försöker hålla huvudet över vattenytan mitt i en full storm (känns det som) och min gula badanka kan ju inte hålla mig flytande. Jag får inget grepp längre.. Trött.. Och jagad… Så känner jag mig.. Kanske dax att inse att även om mitt nuvarande jobb är ett av det bästa jag haft, så kanske jag inte är stark nog att kämpa för något som inte är lika viktigt som jag och min sons liv. 
Energi är något jag borde få lika mycket som jag känner att jag får tid att ladda..  Men mina batterier börjar sina…  Trött, bara trött och jagad. 
  

Att säga hejdå ska göra ont, annars är det ingen mening med alla mötena folk i mellan.

När jag idag packade de sista sakerna som var mitt på jobbet så slog vemodet hårt. Jag hade redan sagt hejdå till barnen och efter mitt packande skulle jag säga hejdå till de vuxna.
Det slog mig senare att det sorgsnaste under hela denna dagen var, då jag tog ner namnskylten från dörren, det var på något vis slutgiltigt.
Jag har verkligen haft mina upp och ner vägar på min skola, jag har varit arg ibland, väldigt besviken till och med ledsen men oftast glad. Inte för det jobbet jag hade utan denna gången vågade jag släppa in folk i mitt liv.
Sedan att städningen vart som det varit både lätt och jobbigt, fast det senare har kommit för att jag vart borta pga av sjukdom eller vab. Jag har ju alltid haft en kanske lite för pedantisk syn på städningen hos dem.

Nu under eftermiddagen så packade jag upp kläderna här hemma och insåg att det var slut för denna tiden av mitt förunderliga liv. Nu kommer en ny tid för mig. Ett med helt andra prövningar. Visst är jag vettskrämd men jag tror faktiskt jag är redo att ta ett nytt steg mot en helt ny miljö och så klart nytt arbete.

Ett mail till min skola som jag sände

Efter 3 1/2 år här på skolan så är det dax för mig att prova mina vingar. Hmm nu flyger jag inte så långt men jag slutar i alla fall fredagen 28/11 för att börja mitt nya arbete.
När jag kom till er så fanns det inget fungerande städ-rum, men med hjälp av er så fixades det både hyllor och duschdraperi till mig och jag fick ordning på mina städ-saker.
Mycket fick jag höra innan jag kom, svår arbetande skola, toaletter som man aldrig kom in i för att städa. Klagomål om städning och för höga krav på renlighet. ?????
Jag kan ärligt säga att för mig har det aldrig vart svår-städat..! Och att inte komma in på toaletterna för att städa har heller aldrig vart svårt..!
Det jag vet så är det krav på renlighet, men detta ska ni ha! För de barn som vilar på golven ska inte behöva ligga i grus och bland damm råttor. Med rullstolarna som ofta släpper in mer än vanliga skor så har jag aldrig känt att detta vart ett problem att komma förbi. Därav skurningen av era golv med maskin som jag introducerade. Med er skola har jag fått improvisera i början men det kanske är också anledningen varför jag tyckt mer och mer om er som arbetskamrater 🙂
Ni har i ärlighetens namn vart den bästa trevligaste och lätt-städade skolan jag arbetat på. Då jag har behövt hjälp under loven för att flytta på möbler inför skurning så har alltid någon hjälpt mig.IMG_5818
Sedan att ni faktiskt stått ut med mig och mina ”konstiga” regler ger er alla bara guld stjärnor i kanten. 😉

I min blogg skrev jag i slutet av förra terminen väldigt talande om er och vad jag kände efter att en av eleverna slutade. Det stod så här:
//Eleverna i min del av skolan har alla någon slags handikapp. Och det kan ta lång tid att lära känna dessa barn. I alla fall jag som inte direkt arbetar med dem. Ofta vet jag inte efter år om de ens ser mig som en del av deras skoltid, för dessa barn älskar (oftast) att vara på skolan. Det finns inget mer härligare att se dessa barn sakta inför ens ögon liksom blomma upp, ofta för alla dessa underbara elev assistenter och pedagoger som gör deras dagar.
Jag tror nog aldrig jag sett en enda av dessa inte le, hur långa än deras dagar ofta verkar vara. Deras glädje i dessa barn, gör ofta att de själva inte alltid ser om sina egna arbetsmiljöer. (hmm där kom visst skyddsombudet fram)
Men tillbaka till barnen!
Idag var sista dagen jag fick träffa en av dessa underbara barn (hen går ut nian) Detta barn fick jag en bra kontakt med väldigt sent in på min tid. Men dessa sista år har jag ofta mest sett fram i mot att få träffa hen.
Så idag försökte jag säga hejdå, men jag vet inte om hen förstod. Själv stod jag där och försökte hålla tillbaka tårarna. Jag fick krama assistenten som också skulle försvinna, också mycket omtyckt av mig.
Visst är jobbet tungt och visst är man trött och har ont i kroppen efter dagens arbete!
Men med sorg/glädje i hjärtat gick jag hem idag från skolan och insåg att jag har världens bästa jobb på världens bästa arbetsplats, där det finns underbara ungar och människor Sådana som liksom kryper in i mitt hjärta och stannar där.//

Så till slut efter detta lååånga mail som säkert många slutar läsa innan dessa ord så vill jag bara säga TACK för denna tiden. Kanske faller jag pladask ner efter min lilla flygtur och återvänder till städningen eller så flyger jag högre… Vem vet…
Jag ska i alla fall ta det där steget som skrämmer skiten ur mig för det är något nytt. Ibland händer det bara att man får en chans.. Kanske bäst att bara haka sig hårt fast och se vart det bär..

Massa kramar från er städerska Anne

 

Som tur fick jag många vänner på skolan, de som jag kommer att sakna mest är alla underbara barn som jag lärt känna under mina år. för det är som jag skrev i mailet Men med sorg/glädje i hjärtat gick jag hem idag från skolan och insåg att jag har världens bästa jobb på världens bästa arbetsplats, där det finns underbara ungar och människor Sådana som liksom kryper in i mitt hjärta och stannar där

Alla möten vi har som människor för oss alltid framåt, även för oss som städar 😉 Vi måste bara våga släppa in dem lite då och då… Tack underbar ni för mina år, jag har fått lära mig mycket, både om med och motgångar, samtidigt som jag fick blicka in i en värld som jag annars inte lever i, den med fysiska handikap, jag har fått se dessa underbara barn bli äldre och klokare, jag har fått se vilka underbara kvinnor och män som ger av sig själva i det arbetet. Ni är de osynliga hjältarna som man inte talar om. Tack för mitt lilla korta besök hos er 🙂

IMG_1881

 

Frustrerad

20140225-220203.jpg Just nu så känns det som allt bara blir fel. Blir så förbannat frustrerad på sonens skola, sonen och …. ja det mesta just nu.
Sonens skola som på allvar tror att de kan sända hem skoluppgifter för han INTE gör dem där!
Sonen för att han inte klarar av att hålla något helt ens några månader.
Grinig att jag inte kan åka på Kung över livet galan den 28-april. För jag har inte råd att ta oss båda (sonen o mig) och ensam går ju inte då han inte (så klart) inte kan vara hemma själv.
Grinig på mig själv för att jag på något sjukt vis tror att helt plötsligt med sonens tonårshormoner så försvinner hans asberger och adhd.
Grinig på mig själv att jag är grinig på alla fast jag egentligen inte vill vara det.

20140225-221906.jpg Men är det inte så att grinig bara är något som egentligen är övergående..? Idag var det sol, underbar morgon himmel och jag njöt att värmen, våren är här, och jag har ingen annan vuxen här hemma att grina hos. Så det fick bli hos er kära läsare.
Kram på er ❤️

20140225-222019.jpg