Finska barn gråter inte

Från rasfiende till kniv-Pekka

Vi börjar med en artikel som publicerades i morse i aftonbladet.

Jag som är uppvuxen med föräldrar som lämnade sitt land i öster i slutet av 60-talet vet hur skrämmande rätt författaren har.

Det var så, jag och min syster var inte bara tvillingarna utan vi var också vårt efternamn eller finnarna. Något som var så vanligt för oss att vi nog aldrig ens reagerade på det. Min far och mor var väldigt involverade i finska föreningen, de hade träffar varje veckohelg, med fest, bastu och minnen från forna tider. De umgicks inte med andra, de var för sig själva, alla de som kom från de tusen sjöarnas land.

Vi barn skulle vara med i friidrott, åka på läger, fira jul ihop, vi blev en stor familj men med mycket litet vuxeninblandning. Jag och min syster såg aldrig hur dåligt mina föräldrar mådde på grund av ekonomi, de var starka och finnar.

Där kommer uttrycket som jag skrev som inläggsrubrik. Min far hade alltid ett visst avstånd till oss barn, inte för att han inte tyckte om oss, utan han var man och gjorde sitt. Något som jag egentligen aldrig egentligen har  tänkt på ordentligt.

anne-71
Jag 1971

Mina föräldrar kommer från norra delen av Finland. Min mor var bagarlärling men blev sedan allergisk för allt mjöl som fanns i bageriet. Min far var styckare, men på grund av brist på språkkunskaper så kunde han inte arbeta som detta i Sverige. Jag bruka undra hur det skulle vart om de hade fått utöva sina yrken..

 

Mina år i skolan präglas också av mitt finska ursprung, de fanns finska klasser och så var det vi, vi vars föräldrar inte skulle förbli finnar, jag tror det handlade om att få in oss barn snabbt i samhället. Visst det var ingen mamma eller pappa som satt med oss och gjorde läxor, de fanns heller egentligen inte där då det handlade om vår skolgång. Jag tror inte de var med på ett enda föräldramöte under hela min skoltid Att vi ens existerade mer än  att ta med på utflykter sjunga låtar med tangotakt då skivspelaren slutade att fungera, så fanns de mer i periferin till nästan alla oss finska barn på gården.

Vi hade en gemenskap ändå, vi åt hos varandra, våra föräldrar visst vilka vi umgicks med på det visste var vi var. Men vid bråk eller annat, så var vi ensamma, vi skulle klarar av det själva, och finska barn gråter inte! På något vis var detta ett mantra som jag hade, kanske därför jag aldrig visste vem jag skulle tala med då mobbningen i skolan började.

Jag tycker inte mina föräldrar var dåliga föräldrar, de var av sin tid och de gjorde så gott de kunde. De kom från ett samhälle där alla kände alla, de flyttade från en ovis framtid för att ge familjen en bättre framtid, de kom till Sverige för att Sverige behövde arbetskraft. De klagade aldrig för oss barn, de visste att de på Volvo var finnarna, de var bara arbetskraften. Jag tycker att det säger mer om deras styrka än de svaga som aldrig fick dem att känna sig välkomna.

Japp jag har också fått frågan på skoj om jag har kniven i ena handen och Koskenkorva i andra, jag skrattar längre inte åt det, och jag tillåter inte att någon annan vare sig det är en själv eller annan som ger utryck av att man är annorlunda för att de har sitt ursprung från ett annat land. Vi är alla människor, inget annat, och vi gör alla så gott vi kan, jag kan fortfarande även om jag idag är svensk medborgare och född i Sverige få frågan om jag vill flytta tillbaka till Finland, jag får fortfarande höra att jag ibland är som en finne, jag har till och med fått höra att min göteborgska låter som finsk göteborgska..? Vi är alla på något vis dem vi gör oss till, och som sagt finska barn gråter inte, inte i dessa frågor i alla fall 😉

Kram från mig img_0646

 

Annonser

Två talande bilder och lite skryt ;) 

Denna först lilla bild delas på fb just nu. 

  Arbetsmiljö

  

Skola #Dyslexi

  

Och så måste jag skryta också 😀 

Sonen är inte förtjust i skolan (han har aldrig vart intresserad mer än de två första åren) men nu äntligen i åttan så har de hittat något som han är intresserad av. Engelska  

Och med detta så har han har haft extra lektioner i detta denna terminen. 

Så sonen har skrivit Nians nationella prov i engelskan och fick i betyg A. En mycket stolt son som kom hem igår från skolan. 

Kram  

 

För att göra det krokiga rakt måste man först göra det svårare – att räta på sig själv.

Om man simmar länge mot strömmen, bygger man muskler, visst ligger det något i det..

Nu har denna semestern kanske inte vart den där soliga varma sommaren som vi alla vill ha, men en betald ledighet från alla måsten kommer alltid vara en lyx som vi alla borde medge är ändå det vi behöver.

En återhämtning för året som gått eller för året som kommer kan nog ses olika från oss alla, så varför behöver du semester..?

Då jag studerade blev det ingen semester eftersom vi inte får några pengar under denna lediga tid. Så alla de som studerar och arbetar under dessa månader får ofta en stund att känna sig behövda på ett annat vis, är det en slags återhämtning..? Då jag arbetade till sjöss, så hade jag en ledighet från en vecka till sex veckor mellan passen. Under den tiden behövde jag ingen semester, men tog så klart ut den. Att få semester vare sig det är för att få återhämtning eller bara få iväg barnen från stan, fixa huset, leka lyckliga familjen, så tas den alltid ut för att vi kan och har en rättighet till den. Alla behöver en paus…

Det blev visst en långt uppehåll denna gången, vet faktiskt inte om jag någonsin tagit så pass länge att bara vara utan bloggen.

Ett tag blev det så att jag ens inte läste något utan bara lät att vara, bara för att jag behövde en paus. Jag stängde av tv,n för över ett år sedan, slutade helt enkelt att titta på den, endast för att det gav mig mer anledning till att stänga av på annat vis, jag behövde gräva fram mig själv mitt i min (kaos) hjärna.. Nu saknar jag inte den alls..

Mitt liv vände en del under försommaren, mycket som hade med arbetet, samtidigt som sista tiden sonen skulle ta sig igenom de sista månaderan i skolan. Så hur gick det för sonen..?

Han gick inte ut 7-an med godkända betyg.. Jag vet inte om jag är frustrerad eller inte, och dessutom om jag är frustrerad på mig själv eller skolan.. Mitt i min nedgång så orkade jag inte ta tag i sonens och detta kanske ledde till att han blev lidandes. För er som känner mig vet att jag inte bara gav upp, men med mer uppgifter på jobbet och en heltid som bara kändes som allt annat än det, så försökte jag hålla huvudet över vattenytan medan sonen kravlade sakta bredvid.

Men jag simmade på..tassartyst

Jag har insett att jag faktiskt är starkare än vad jag trodde, med det jag arbetade med och mitt bagage så vågade jag ta på mig mer på jobbet och sonen samtidigt, inte för att jag är en martyr eller så, utan för att jag fastande i mitt eget huvud och lyckades slita mig loss.

Mina problem kan jag jag göra något åt, och hur jag mår kan jag ändra med att försöka att inse att energi på fyllning behövs konstant. Så medan sonen kämpade med mig så fyllde jag brännslet på min arbetsplats. Visst har jag lärt mig att det behövs mer utifrån för att få ner mig på knäna än det lilla som kommer innefrån.

Och när jag insåg det så började jag att andas. Så jag förlängde min paus.. Den sista tiden på sonens skola började att lossna, visst lite sent men jag gav det jag kunde och tankade för fullt på med den positiva energin som jag fick från andra starka ensamstående i min närhet. Jag har njutit av att gå upp på morgonen, ta min promenad via slottskogen och bara vara för mig själv den tiden.

De två sista veckorna insåg jag plötsligt hur mycket jag lagt på mig själv, mina egna problem med tillit kommer från mig själv, inte för att jag söker ett nytt förhållande utan mer att jag faktiskt inte litade på mig själv och vad jag kände. Är det egentligen inte där man börjar. Så med det som fick mina ögon att öppna sig, fick mig samtidigt att våga tro på att det jag är och jag är en viktig del i andras liv. Jag syns och därför finns jag, och kanske var det just det som fick mig att tro på oss två i vår lila familj.

Nu har jag inga krav på att logga in i sociala medier längre, kanske för att jag inte inte vill eller för att jag lägger min energi någon annanstans, det vet bara jag och min hjärna (så att säga) men inget kommer från att jag plötsligt bara sket i alla, mer att jag insåg att att den mänskliga kontakten var den jag önskade mer av.

Jag har med detta insett att de som jag faktiskt har mobilnummer till är de enda som hör av sig med ”röst” och jag till dem. Mitt i våra mer öppna liv, har jag märkt att vi blivit mer ensamma, för även med bilder på olika luncher som många äter på sociala medier så har vi stängt av den mänskliga kontakten. Vi vet mer om varandra utan att egentligen känna varandra..

Så om jag kommer att blogga varje dag vet jag inte, men jag kommer inte ställa kravet på mig själv med olika utmaningar.

Min enda utmaning är från och med nu: Tänka positivt, älska de som finns i min närhet, ta vara på de möjligheter som kommer min väg, sluta att säga ja till allt, och ta hand om mig själv innan alla andra. För det finns faktiskt en anledning varför de i säkerhetsgenomgången då planet lyfter, alltid säger att sätta på syremasken först på sig själv innan man hjälper sitt barn…

Så jag fortsätter att simma mot mina egna strömmar och bygger för fullt muskler och tackar för att jag faktiskt har ett bra liv med min son.

IMG_3588