Hmm det är 8-år sedan #bloigg100 061

damnarkDen 18/4-2008 skrev jag mitt första blogginlägg, jag tror att jag skrivit om det innan för några år sedan. Så det är nu över 8-år som min lilla blogg funnits. Faktiskt med tre namn, två var lika, den första av dem var så lång att jag mycket senare skrev ner den, till den jag har idag.

 

Ca 5-månader  innan slutade jag mitt arbete till sjöss, ett arbete som gav mig väldigt mycket, mest för den stimulerande miljön/skeppskamraterna som fanns ombord. Det fanns så klart de som endast arbetade på dessa båtar till och ifrån, så det var de som stannade kvar, de som hade salt i blodet som gjorde det till en livsstil som jag aldrig kommer att få tillbaka.

Det jag minns bäst var att där fanns inte så mycket falskhet, det där lismande som jag ofta sett på land. Jag tror det är för att där kan ingen gömma sig, vi gick inte hem då arbetet slutade, vi gick antingen till vår hytt för att sova, eller in till någon annan för att prata, eller bara hänga i mässen för att umgås. Vi såg varandras bra och dåliga sidor, och vi var tvungna att ganska snabbt få skinn på näsan och prata om något inte fungerade. På min båt funkade detta väldigt bra, vi var ibland två tjejer och resten killar, ibland upp till fyra tjejer.utsikt

Pentryt var hjärtat!

Hade du tid att göra något under en paus, så var det ofta ett besök vid dörren ute till däcket, där man samtidigt kunde umgås, lyssna på musik och se alla som gick mellan mässen och cafét.

Jag var på besök där några år senare, de hade byggt om cafét igen, under min tid byggde de om truckers cafet två gånger, den första gången en rejäl om byggnad där de tog ner skott, för mer plats. Där hamnade det runda bordet som vi i personalen nästan på en gång tog över, både under tur och vid hamn, aldrig vid truckersmåltiderna, så många platser hade vi inte 😉 Det runda bordet var perfekt då det blåste upp, för mig som är 160-cm lång med korta ben, var det en ankare då jag tryckte upp stolen mot skotten och knäna mot bordet. Det skulle mycket till att välta mig då..

Det som var för mig intressant att vi inte satt i dagrummet så mycket, mer än om det var något på tv, men om det blåste upp eller då vi låg i hamn, så var det vårt truckerscafe som var den vanliga samlingspunkten för de flesta ombord, om de inte arbetade. Så klart kan det ha med att detta var det största inomhusrummet på båten.. Och de som inte arbetade med cafét eller städet var ofta inte välkomna under tur med passagerna..

Jag hade tre hytter under min tid på min sista båt Scanrail, de två första låg på barbords sida, precis vid ingången från däck. Den sista låg på styrbords sida, rakt över på andra sidan, vid dennes ingång från däck, där trivdes jag bäst, kanske för där var stängt för passagerana, visst de andra två hytterna var också mer privata, om man bjöd in någon skeppskamrat 😉

Ha ha , nej inte många ”affärer” ombord, vi arbetade ju tillsammans, men visst var det några trevliga män man lärde känna, under den veckan man arbetade.. Aldrig passagerare! Jag vet faktiskt inte mer än en som hade ett längre förhållande med en av dessa killar. Under mina år, arbetade jag båda skiften, om de kallades för något (skiften) tänkte jag aldrig på, mer än att vi bytte varje vecka med nästa. Jag tyckte om båda lagen som arbetade, befällen kom lite annorlunda, men det var inget som fattades oss, vi som var grunden för varje vecka, hade de ofta koll på.härlig bild

Under min tid där från 97/98-2007 med en paus för en annat rederi och barnfödsel, så hade jag tre kockar som jag arbetade med, det är faktiskt något speciellt med dessa herrar som arbetar ombord. Inte var dessa killar några som levde upp till stereotypen av sjökockar, jag såg dem inte fulla, eller att de gömde undan sprit och smög drack.. Det är jag glad för, detta är ett stort arbetsmiljö problem för många ombord på båtarna annars. Vi hade dessa själar ombord också, så det var inte alltid en dans på rosor, och det gällde både befäl och ombordpersonal. Ofta visste man redan i förväg hur det vart innan de mönstrade ombord, ofta visste vi om någon var flyttad för att det inte fungerat med rehabilitering på de vita båtarna. För många av dessa män, var detta deras liv, många av dem hade egentligen ingen familj att tala om då de gick i land och var lediga, jag är faktiskt ledsen att jag inte höll kontakt med några av dem då jag mönstrade av för gott..

Så tillbaka till mitt bloggande, varför jag startade att skriva, var just för att jag tänkte skriva ner upplevelser från mina 11-år till sjöss och samla alla mina tankar om sonens diagnoser som började att utredas, mer för att jag ville behålla något av den tiden som jag faktiskt älskade..

Kram img_3588-47

Annonser

Lååångsamt…….

20130523-234119.jpg Oj vad långsamt det går då man inte rör på sig lika mycket. Hur ser det ut i knöl fronten? Jo den sitter visst fint där och den verkar inte ha bråttom att försvinna…!!! Gahhhhhhh

Har suttit mycket med släktforskningen och visst får man gjort en massa helt plötsligt, det är nu jag inser hur det var då jag jobbade till sjöss..saknar…

Då arbetade jag en vecka och sedan var jag hemma en, inte undra på att allt var i ordning i hemmet.. För en vecka får en att slappa de första dagarna för att senare få en energi kick och bara röja eller vad nu det behövs göras;)

Man slappnade av på jobbet från det vardagliga, jag satt aldrig vid en dator under en hel vecka och wow det saknar jag 😦 den där friheten men ändock fasta rutinen som bara flöt på. Saknar sjön.20130523-234442.jpg Fick ett besök idag av mor som jag hade lite datorkurs med, hon var lite orolig för knölen (tror jag) så hon hittade en anledning till att få lite hjälp med släktforsknings sidan. Men det var skönt att få lite vuxet besök.
En vän hamnade på sjukhus i dagarna och jag fick flash backs från tiden då personen låg inne senast. Känner mig låst nu då jag inte kan springa iväg bara och göra livet surt för personen. Kan ju knappast säga till sonen att fixa middagen själv och så vet jag ju själv inte om jag har en bakterie i kroppen 😦 fast den borde nog vara borta i så fall, har ju ätit antibiotika ett par dagar nu..

Ta hand om er därute

20130523-234608.jpg

Down memory lane

I morse höll vi på att försova oss, vi hade 10-minuter till taxin så sonen klädde på sig medan jag rusade ner för att stoppa taxin. Så startade min 43- års dag 😉
Japp nu är det hela sju år till 50 och på något vis måste jag lova mig att försöka ge mig ut i verkligheten!
Känns som hela 30 sprang förbi medan jag rusade snabbare för att hinna med, det slutade då jag slutade till sjöss 2008, då jag började att skriva.
Jag vet att först visste jag inte hur den bloggen skulle vara mer än att jag då hade ett namn ” en skeppsråtta vilsen på land” om man tänker efter så stämmer det ju!
Även om jag var 26 då jag tog mig till Rotterdam för jutlandicas jungfrutur till Göteborg insåg jag nog då inte vad jag gav mig in på.

20130116-001124.jpg När jag såg henne fick jag en chock 😦 det där är en man, hård och kantig, legobåt, sa jag förskräckt då vi kom fram till varvet
Inte visste jag att jag skulle vara där i över ett år. Båten därefter var Danica, där jobbade jag både hotell och mäss och trivdes.

20130116-001428.jpg Jag hoppade till och från juttan och danica och scanrail tills jag sökte mig ut från stena, ville se om jag klarade av det, så det blev Ektank på deras nästan nya båt Ek River, henne skulle jag arbeta på i 6-veckor som drog ut till nästan 10-veckor, jag var inte välkommen tillbaka då jag gick över skepparens huvud och ringde till kontoret och frågade varför jag och en del matroser inte fick avlösning. En vecka senare stannade hon till utanför göteborg på väg till Stockholm och vi mönstrade äntligen av.

20130116-001955.jpg
Efteråt gick jag tillbaka och arbetade på stena för att söka till ett nytt rederi som blev en anställning 6/6 veckor jobbade jag, träffade sonens far, blev gravid, tog ledigt, vara mamma ledig

20130116-002815.jpg Sa upp mig och blev lämnad, gick in och pluggade för ett få komma tillbaka till Scanrail som jag vart till och från åren 1998-2000

20130116-002321.jpg Och blev kvar där till jag slutade 2008, den båten av alla är den som jag har mest och käraste minnen från 🙂
Någon gång ska jag berätta, men nu ska denna 43-åring börja tänka på sängen.
Kram

20130116-003258.jpg