En lång sommar med många frågor 

Nu har tre av fyra veckor försvunnit detta året. Semesterveckorna har liksom detta året bara försvunnit. Och snart ska jag försöka sparka igång mig själv och se fram emot en lång höst med en lika våt vinter. Jippi. Och som alltid med dessa längre ledigheter så börjar jag att omvärdera det som kallas mitt liv. 

Har du någonsin stått utanför och tittat in och längtat?
Ingenting i mitt liv är någon annans fel än mitt, jag bor i ett land med ganska ren bakgård, ett land där jag kan om jag vill/vågar kan be om hjälp.. Mina problem är så kallade I-landsproblem. Jag har mat om dagen, tak över huvudet. Jag sover i en säng om natten. 

Där slutar det som är mina orsaker att finnas, förutom min underbara tykna tonåring 😉 

Någon sa någon gång, att det krävs en by för att fostra ett barn

Hmm: vart tog min by vägen? 
Min by försvann en efter en, då sonen växte upp, för mitt i våra liv, så fortsatte alla andras bort ifrån våra. Bort från vakna nätter, skrik/gråt och utbrott. Inga mer telefonsamtal, inga fler besök eller inviter hem. På något vis, raderades vi bort, jag och sonen. 

Via fb fanns det hjärtan och kramar i mängder, men vi satt kvar i våra liv, för vi visste inget annat. Så andra sommaren har gått, en hel vecka kvar och vi är ensamma kvar i stan och orken tryter med frågorna. 

Spottar man på en sten blir den fläckvist blöt, fortsätter det med fler så dränks den snart.. 

Men jag kan ju inte klaga, ingen annan styr mitt liv? Eller hur?

Lugn och harmoni. 

Vad får en att känna det? 

Tillit, trygghet, kärlek, vänskap? Eller något annat? 

Vad går dig att känna dig lugn och harmonisk?

Synonym för: Lugn 

= 1. stilla, fridfull, ostörd, stillsam, rofylld, vilsam, bekväm, skön, skyddad, fredad; vindstilla

2. behärskad, sansad, saktmodig, trankil, oberörd, säker, trygg, balanserad, cool, sval, avspänd, harmonisk

Harmoni

= 1. samklang, konsonans, välljud, ackord

2. samstämmighet, överensstämmelse, jämvikt, balans, konsensus, enighet

3. frid, lugn, ro, själsro, sinnesro, inre balans
Intressant, båda orden har den andra som synonym? 
Mitt lugn trodde jag kom av tystnaden, av ensamhet. Som sagt trodde jag…. För om mitt hjärta tar tvärstopp och luften tar slut, mina händer får en extrem klåda, så är lugnet egentligen bara på ytan? 

Harmoni? Är ett starkt ord för mig, till och med starkare än lugn.. Varför? 

För mitt liv från alldeles för lång tid tillbaka är allt annat än i balans.. 
För mig är det det där med tillit.. 

Synonym: förtroende, förtröstan, tillförsikt, förlitan, tilltro, tro, hopp, lit

Något som jag har svårt med. Inte för att det i stunden fanns någon, men med den självklara anledningen till att den snart på ett eller annat vis skulle brista.. 
Men eftersom jag på något vis alltid vågar släppa in den ena efter den andra, även med den vetskapen att på något vis kommer allt att fallera, så måste jag vara antingen naiv eller en masochist?
Jag har gett upp det där med mitt mitt liv, jag fick ju 30-år om något upp och ner, men jag fick leva mina drömmar. Borde jag ge upp nu vid 46? För även om jag aldrig haft det där med någon som gett mig tryggheten i mig själv, så har jag alltid vetat att jag ändå haft det bra. 

Vänner har kommit och gott, mest bekanta kan jag nog mer säga. Och de där männen som sett mig mer än paus innan den rätta. 

När självgraderade jag mig själv till birollen? 

Trött på mig själv just nu.. 

Visst har jag tryckts ner en del av dem jag tillåtit, visst har jag plockats ner för jag antingen vart för fet eller för smal. Vems fel har det vart? Mitt? 

När blir ansvaret mitt? När blev ansvaret någon annans?
Min start på sommaren samt en käftsmäll som fick mig att ifrågasätta allt runtomkring mig: 

Skrivet 6 juli 2016

När allt pausar blir det på något sätt verkligt

När jag insåg hur något plötsligt kunde förändras på någon sekund såg jag plötsligt vad de som finns runt omkring egentligen betyder för mig. 
För plötsligt även med jobbiga dagar eller prövningar så kan allt bara vända. 
Denna helgen var min ledighet, min chans att träffa dem som försvunnit i periferin. 
Där jag kunde se om jag fortfarande hade kvar något av min bakgrund, mitt modersmål om jag kunde ta till mig det som egentligen aldrig funnits mer än via mitt blod. 
Och där var vi på fest, maten var god, sångerna smått tonmässigt falska. Sonen glad och medicinfri allt gick bra tills en trappa ett felsteg och festen tog slut. Den glada atmosfären liksom pöss ut som en ballong långsamt medan ambulansen kallades tre gånger och paus… det var som att försöka andas via ett sugrör, vad måste jag göra? Sonen bort, måste få bort honom, vill skrika till alla som ställer sig runt och tittar, bort med er! Men så kan jag ju inte säga, för jag är en av dem som inte kan se. Paus…
Det låter mycket i huvudet då blodet rusar runt.. jag kan inte bryta ihop och gråta måste tänka logiskt, hjälp är på plats med två sjuksköterskor som hjälper till. Få bort sonen, mötta ambulansen.. andas.. paus…
När ambulansen väl kommer, så ser jag blod, kallar på en hink vatten, det måste bort! Paus.. 
Få iväg de viktigaste människorna, ambulansen åker, kvar står vi tysta, 
paus… 
De flesta går in, sonen hämtar sitt spel, jag går in, välmenande människor, panik.. 
Paus.. 
Jag vill inte kramas, min son är den enda som räknas.. jag får inte bryta ihop.. 
Jag går långsamt igenom kramar till slut, jag är inte hemma, bilfärden är tyst, någon gråter, jag är fortfarande tyst. 
Natten var otroligt lång, varje gång jag blundar så hör jag smällen. Ett huvud mot asfalt är ett ljud som inte går att föreställa, ett lågt dovt mörkt ljud, sedan tystnad. Även om personen är vaken och lugn så är det aldrig lugnt. 
I detta läget inser man vad man gör i en situation där man får en chock. Och jag såg allt, hörde allt men ändå har jag inga minnen mer än att sonen måste bort och att allt gick långsamt. Jag la märke till allt men inget som jag ville göra något åt. Precis som om något annat drog i trådarna. 
Sedan blev det samtal till läkare/släkt/försäkringar, avbokningar av hemresa, få allt ihop. 
Jag känner mig ensam just nu.. Jag vågar känna mig helt och hållet ensam mitt i allt. 
En vänlig själ frågade mig om jag mår bra, jag log, jag svarade, jag vände mig om och gick iväg. 
Sonen har inte fått något utbrott, han är sitt vanliga glada jag. Jag är överlycklig just nu för detta. På något vis lyckades jag skydda honom. Men min hjärna har tagit en paus, för just nu vågar jag inte känna efter, vågar inte släppa taget. Just nu behövs jag för allt det andra.. Just nu är pausknappen nedtryckt hårt… I alla fall ett tag till. 

 Så vad definierar lugn och harmoni? 

Kan det vara den där frågan man ställer sig själv för att våga finna svaret från någon annan? Eller behöver man bara få ut frågan så man kan vrida på den och se den från distans? Hmm.. Vad tror du? 

Kram på er där ute 

Annonser

Det man inte pratar om högt…

Nu har snart semestern tagit slut, fem veckor av ledighet och jag har knappt kommit ut ur lägenheten…

Varför… Ju mer sonen som har as/adhd blivit mer introvert så blir man instängd. Fobier som tar över som styr hela ledigheten, och den där orken man inte klarar av då ledigheten slår till… Att sitta med vänner ute och grilla gör inte vi, för vi har inte dessa vänner, att åka iväg och bada denna sommaren har heller inte vart något som vi velat då bina, flugorna, ja allt som flyger har vart farliga.

Så min semester denna sommaren var inomhus för det mesta med en kille som inte ville vara med mamma eller någon annan…

Hur får man orken att ge av sig själv hela tiden, är det jag som mor som ska se till att allt blir fixat..? Hur får man orken till att orka..?

Varför vågar ingen tala om detta..? Jo, för att det är tabu, som mamma ska dina barn gå förre allt annat, och du ska banne mig se till att de får en vardag som ger dem stimulans för att de som människor ska komma vidare…

Men hur gör man det?ensamhet

Jag orkar inte längre skicka sms, jag orkar inte längre be om att få komma över, jag orkar inte vara den i min vänskapskrets som alltid är den som ska ta kontakt. Får jag känna så…? För så ska man ju inte göra.

Varför måste man bli instängd av ensamhet..? Tröttsamt

Sonen gjorde sönder fjärrkontrollens till tv, jag har inte råd att köpa en ny, så nu har han inte fått spela tv-spel, oj, vilken jobbig tid det har varit. Jag är så trött på att dra i en som inte vill göra något, hur får man orken till det..? Jo de som ska kallas vänner… och jag har inga kvar, förutom en enda som lever likt mig på många sätt, fast med fler fasta vänner…ensamhet

Vi är flera som har det så här, om inte pengarna räcker till så är det en sak, men att orken tar slut…hmmm det får man inte säga högt…

När min son var liten, pytte liten bara någon vecka efter att vi kom hem från bb, så blev han dålig, jag var opererad (kejasarsnitt) ensam och ingen sömn, jag ringde till min mor och sa, att om de inte kommer över snart så slänger jag ut ungen genom fönstret!

Satte du kaffet i halsen..?

Jo så kände jag, men då jag fick sagt det högt ut, så lugnade jag mig, jag var bara tvungen att få lufta det jag kände just då, min mor och far var hemma hos oss efter bara ca 15-minuter. Hysteriskt lugna fråga de mig var min son var… -Han sover, svarade jag … mycket lugnare, de tog honom och jag sov i nästan ett dygn, efter det flyttade de ut från gbg och jag hade inte det stödet längre (jag tror ju inte de flyttade pga av mig, men just då kändes det som det)
Att slåss för mitt barn har alltid vart det som jag gjort högt, lågt och med fasta slag, men för min egna del, ….. hur ska man orka det..?

Jag kan ibland bli så arg på hela min situation, för att sedan slås av ledsamhet över att vara en dålig mor som känner så, varför får man som mor inte vela ge upp..? Varför ska det vara tabu..? Att få ventilera sig är mitt sätt, att få ta mina långa promenader är min sätt att få ut ångest, men eftersom jag i nästan i ett och ett halvt år nu inte klarat av att ta mina promenader (hälsporre) så har allt bara byggts på…. Ibland vill jag bara lägga mig ner och bara vara hela tiden, men på något vis så tar den där lilla djäveln i mig tag i mig och piskar skiten ur mig och jag tar mig upp och fixar middag…

Ja, jag är trött just nu och min semester är slut snart, jag vill tillbaka till vardagen, tillbaka till livet, mitt arbete är visst mitt liv, för där håller jag mig uppe nu för tiden, och orkar inte ge upp…

Vad är dina semesterminnen…?

Tack söta Eva för din vänskap…

20140724-153805-56285331.jpg