Att vara medveten om att man inte känner till fakta är ett stort steg mot kunskap #Blogg100

Idag var det sista dagen med bästa sektionen.  Vi avslutade med få reda på vad styrelsen bestämt att placera oss i vårt sektionsarbete. Blev en del trevliga överaskningar för mig. Jag får arbeta med något jag tycker om 🙂 
Det är intressant att titta på folk på vägen hem också, på något vis verkade nästan alla ha ett leende på läpparna. Kanske var det för att det var fredag eller för att solen äntligen tittat fram. Hmm vem vet. 

Sonen åkte iväg till kortis över helgen, så denna mamman är ungdomsfri. Tyvärr är ryggen inte bra, bättre än igår. Eftersom jag faktiskt inte satt lika mycket idag. Min sektions vänner påminde mig faktiskt, så tack vare dem så blir min kväll bättre än igår 😉

Blev visst två inlägg idag. Nu ska jag logga ut och mysa lite grann i min tysta ensamhet. Ha en trevlig kväll

Annonser

När ska du vakna? #Blogg100

Fastnade för en slående rubrik igår. Är facken kamporganisationer eller tjänste- och försäkringsbolag? 

Det är något jag funderar på dagligen sedan jag började att arbeta på min sektion.  

För ett år sedan fick vi som jobbar direkt med medlemmarna en chock över det som hänt uppe i Stockholm, jag tycker ändå att vi som direkt arbetar med er, fick godkänt och mycket beröm, ändå hoppade flera av för inte skulle de ge sina pengar till någon som utnyttjade dem. Sakta men säkert gav ni oss tilliten tillbaka och kom tillbaka, uskorna fick igenom en skräll det året och vi vann på många vis. Det finns många områden vi har kvar att lyfta fram. Som T.ex de av oss som arbetar med service. Jag kan inte säga det mer en en gång! Utan oss så funkar det inte! De som arbetar med de äldre flyr arbetsplatser, det dras ner på tiden att underbara kvinnor och män inte orkar gå till jobbet för att de känner att de inte kan göra dessa viktiga arbeten längre. 

Sedan jag började att arbeta så har jag med mina föräldras hjälp fått veta att det är viktigt att vara med i facket. Varför? Facket finns där för mig då jag behöver och jag hjälper andra. För mig något som jag så klart ville vara, det där med solidaritet var något som fanns med i modersmjölken ( så att säga). Nu vet jag inte om det är för att jag är uppvuxen på 70-talet, eller för att just i vår värld var det bara på det viset..?

Jag säljer inte försäkringar, jag vill att vi organiserar oss så vi blir starkare på arbetsplatsen. Det är chefen som styr ditt arbete, inte facket, får vi inget veta i tid kan vi inget göra, vi förtroendevalda gör en massa, vi kanske är dåliga på att säga alla vinster vi har, men vi styrs av något som heter tystnadsplikt. Vi kan inte göra något för att hjälpa dig om vi inte får reda på vad du vill ha hjälp med.Vi sätter inga löner, det gör din chef, det du inte vet är att bakom din lön så har det suttit kvinnor och män som kanske inte får ordentligt med rast/vila då de slagits om att du ska få en hundring till. 

Om arbetsgivaren hade tyckt att vi som arbetar fackligt hade suttit i deras knän, skulle de inte sätta sig emot utbildningar som medlemmarna ska på, eller de satt sig emot samverkan. Ifrågasatt ledighetsansökningar för facklig utbildning. Ingen vet något förrän de lär sig. Och ingen ”dålig” arbetsgivare vill att du ska veta dina rättigheter. 

Vi lever som hon skriver i artikeln med ett medlemskap som sjunker, för det mesta som har arbetats fram är det lag på, något som gemene man längre inte tänker på. 

Den förste maj 2016 skrev jag ett inlägg. https://tassartyst.com/2016/05/01/nej-arbetsklassen-ar-inte-dod-blogg100/  där jag skrev lite om hur lagar blir till/ försvinner/ändras 

Förslag till en ny lag, eller ändring i en lag som redan gäller, kommer oftast från regeringen i en proposition. Vill regeringen till exempel införa en lag om ändrade regler för övertid måste regeringen lämna ett förslag om det till riksdagen. För att lagförslaget ska bli verklighet måste sedan en majoritet av ledamöterna i riksdagen rösta för det. Riksdagen meddelar sitt beslut till regeringen som ser till att det blir som riksdagen beslutade.

Om du vill lämna en bra framtid för dina barn, ska du kanske hjälpa till att försvara den du vill ha kvar. Och sluta att klaga! Gör något istället. 

Du är facket! Du har rösten! Gör ditt val och sluta skylla ifrån dig. 

För handen på hjärtat: när var du på ett medlemsmöte senast? När var du med och valde in de som ska sitta i styrelsen. När gick du på en medlemsutbildning? När ringde du senast och fråga om något du undrade över, innan det började att brinna i knutarna. När frågade du vikarien om hon var med i facket? 

Som medlem är du lika viktig för alla dina arbetskamrater som för oss som sitter på sektionen. Du som jag har ett stort arbete framför oss. Vi måste organisera oss, ju fler vi blir desto starkare kan vi stå emot. 

Kram 
005

Jag har insett att jag inte är en superkvinna i alla fall.. Hmm.. #blogg100 94 

Då jag var hos läkaren i måndags, så fick jag lite medicin utskriven och blev tillsagd att vara försiktig och alltid ta med mat. Ja ja, sa jag, visst! Men jag har ju inga problem med min mage aldrig då det gäller medicin. Så jag har tagit dem då jag behöver men ändå tillsammans med mat. Idag var ju så klart den dagen jag inte tänkte mig för. 

Eftersom jag vart hemma sedan måndags och räknade med att inte gå till jobbet resten av veckan. Så tänkte jag slå två flugor i en smäll, ta mig ut på en promenad samt hämta mina solbrillor från sektionen. Senast jag var där lämnade jag dem på mitt skrivbord. 😦 

Eftersom det vart ganska varmt oxå och jag älskar detta, så ville jag ju inte missa dessa dagar (så länge de nu varar). 

Så på med kläder, fram med båda kryckorna (tänkte först att en borde funka, tur att jag tänkte om) väl på torget, så tittade jag upp för alla dessa underbara trappor och suckande började ta mig upp. Jag är inte förtjust i hissar, eller trånga utrymmen ska jag nog säga i stället. 

Så på grund att dessa (trapporna), fick jag till slut ge mig och ta värktabletter utan mat. Visst inga problem egentligen på en gång. Utan allt var lugnt, jag fick serverat en kopp av mina underbara kamrater på sektionen och hann prata av mig. Det är ju den sociala biten som jag alltid saknar då jag är ”tvungen” att hålla mig hemma. Då jag själv väljer att vara hemma, saknar jag det inte alls eller då jag är tvungen att vara social, så blir jag helt slut i hjärnan. Hmm

I alla fall,väl på väg hem, började så klart magen att bråka 😦 jag kan lova att jag inte kände mig värst trevlig på något vis. För det första så fick jag snällt be folk att flytta på sig då jag behövde sitta, fattar inte varför det verkar vara svårt att se att jag har två kryckor..? Sedan väl nere så krånglade så klart luftkonditionering på vagnen, så med en ganska full vagn, som dessutom var som en bastu, börjar magfan att krångla. Och inte gjorde den det tyst heller. Så stressad/varm och med en kramp både i magen och höften utav dess like försökte jag att ignorera min mages symfoni, som fick många att vända sig om för att lokalisera ljudet till. 

Väl hemma nu, så har jag vart många turer till toaletten, det kan vara värmen, eller medicinen vem vet. Men jag håller mig nog hemma tills jag klarar av att gå i trappor utan att få ont. 

Det kom lite regn nu, men ingen åska än, hoppas att det blir en rejäl urladdning under kvällen, det behövs och växterna behöver sitt också. 

Nu är det sex dagar kvar på utmaningen, och jag är förbenat stolt att jag inte missat en enda dag denna gånge 🙂 

Kram på er