Hmm ibland blir det inte som man tror #Blogg100

Det finns inget värre än ont i ryggen 😦 Eftersom vi fick gå väldigt mycket på kort tid, så tänkte jag inte på att jag borde ta det lugnare. Så det blev ett besök hos doktorn i morse. 

Fick tid vid 10-tiden och träffade samma läkare som jag bara vart hos en gång, men det var ca 1 1/2 månader sedan. Då efter en långvarig hosta efter alla förkylningar som inte ville släppa. Då fick jag hostmedicin och fortsatte att jobba. När vi träffades idag så frågade han mig om jag var tillbaka för hostan.. Först fattade jag inget så jag sa att det var min rygg som spökade. 

Han släppte inte det där med hostan och jag insåg att jag hade hostat nästan hela tiden under undersökningen. Men eftersom min hosta kommit och gott under ett par månader så tänkte jag inte på det. Min rygg bedömdes stel så jag fick muskelavslappnande och värktabletter. Då jag trodde att vi var färdiga, bad han mig att få lyssna på lungorna innan jag gick. Det blev till slut ett stick i fingret och han skickade hem mig med en ny hostmedicin. 

Det är konstigt hur man kan stänga av saker.. Jag drog snabbt iväg och avslutade på jobbet med en öm rygg och en djävla hosta. Och låt mig säga, den kombinationen är inte trevlig. 

Kram från mig 😉  022

Annonser

Mot nya mål och nya möten

Sammanfattningsvis för året 2013 har väl vart ett vanligt år med upp och ner gångar, kanske lite för mycket nergångar men på något vis ett år som för min del idag känts som kort. Någon mer som känt detta? Sonen sa det igår kväll, att året gått fort, vet inte om det för att han faktiskt mått bättre än på länge och börjar bli större och inser mer om världen runt omkring honom…? Ja vad vet jag..ensamheten

Året 2013 var det ryggen som spökade för min del, ryggskott som slutade med att jag hoppade på kryckor, nyårs afton var inte rolig för sonen då denna mamman inte kunde ”springa” efter att vi tänt eld på våra raketer.. Idag frågade han mig om jag hade ont någonstans (tror han ville veta om det blir utgång i natt) jag lugnade ner honom att vi nog fick en bra kväll. Ja jag började utmaningen #Blogg100 också, väntar nu spänt på #Blogg100 2014, den ska bli trevlig!

Hälsporren gjorde sin verkliga ankomst redan i början av året (tror till och med att den kom tidigare men ingen aning om när) Den är ju fortfarande ett gissel då man som jag arbetar som lokalvårdare och går en del på jobbet. Sonen hade stora problem på vårterminen och denna terminen som precis varit, men som tur inget minne av det just nu. //Jag önskade att jag hade hans styrka att förlåta dessa otroligt dumma människor som ibland kommer i hans väg. Min son är styrka som bara fortsätter!///

Min släktforskning har fått ta långa pauser i år, men nu har jag gedigna arbetet att få ihop alla källmaterial som ska finnas i boken, detta behöver jag verkligen hjälp med .

Året var också ett avslutande år från en del åtagande som jag inte orkade med, jag kan faktiskt våga säga att mitt år 2013 var mitt år. Kanske för att jag försökt inse mina egna tillkortakommanden och försökt att arbeta med dem, det är ju annars svårt att se skogen för alla träden. Jag tog också en paus från alla sociala medier utom bloggandet, fick mig en tankeställare på hur mycket jag faktiskt fick gjort under den tiden…

Mitt arbeta som arbetsplats/skyddsombud tog lite fart i år, jag har skrivit en del Lisa rapporter i år, och tycker att jag försökt att få mina arbetskollegor att se på sin arbetsmiljö på ett klart synsätt. Ibland blir man hemma blind och året har vart en del av min lilla uppgift för mig att få dem att våga säga till då det inte fungerar.

kärlekMitt kärleksförklaring till sonen på hans 12-års dag: Ditt senaste halvår har vart höga höjder och många djupa dalar tillsammans med en tidig förpubertet. Dina ”tics” har ibland blivit väldigt många och mardrömmarna om en framtid i en dimma oftare, du vill förstå och du frågar, men då skolan pockar så låser du dig, nu eller inte alls är ditt motto. Lärande med minsta motstånd, nej skolan är inte rolig då kroppen verkar vara i obalans. Jag bäddar in dig i trygga rutiner så dina dagar utan mig klaras av bättre, vi sitter i en båt som är allt för liten just nu.

Men jag vet att med min hjälp och stöd så kommer du att komma hur långt som helst, vi får lära oss att ta en dag i taget, och sluta stirra oss blinda på målen som inte alltid är klara, vi får lära oss att ett steg tillbaka ofta inte är ett misslyckande, utan en början på ett nytt försök 🙂

Du är mitt liv kära son!!

Blev en del böcker och filmer i år och detta kommer jag att fortsätta med, jag tycker om mitt år även om jag haft otur med ekonomi, hälsa och mycket ensamhet. För är det inte så att vi själva styr vart vi är på väg? Jag tog mig ett år som blev mitt, kanske lite egoistiskt, men jag ångrar mig inte för om jag inte vågar känna efter hur jag verkligen mår, vem ska då lära känna mig som jag verkligen är?

Kanske hittar jag någon därute som vill dela vårt smått kaotiska liv nästa år, kanske inte, men en sak är klar, det är vi själva som väljer vem och vad som ska släppas in i våra liv, och ingen annan.

2014

Kram och GOTT NYTT ÅR på er därute i cyberrymden 20131216-160806.jpg

Det här med ryggen

Då jag arbetade ombord på båtarna i över 11-år så har jag inga minnen över problem med ryggen eller fötterna (?)

Sedan jag startade att arbeta för kommunen så slår det mig hur mycket av dessa problemen som tillkommit sedan 2008

Och inte att tala om svårigheten att finna lusten till arbetet (?)
För även om jag städade för det mesta på något vis ombord så saknar jag gemenskapen som alla vi hade mot varandra, visst vart vi ovänner ombord men många av de meningsskiljaktigheter som jag mött i land skulle aldrig kunna hända då man arbetade väldigt nära varandra och länge ombord.

20130204-180055.jpgSedan detta med det ergonomiska(?) En människa behöver motstånd för att kroppen ska hålla sig stark. Ombord på den sista av alla båtar jag arbetade ombord på, hade inga hjälpmedel för tunga lyft mer än liften för provianten? Gångarna ombord var så trånga att de inte fanns vagnar som man hade mer än säckvagnen för skittvätten.
Jag tror inte att jag arbetat på något annat arbete som var tyngre men med mer chanser för att träna och vila på.

Så vad gör det på mitt nuvarande arbete som inte verkar fungera? Det ergonomiska arbetet som vi har som lokalvårdare är oftast så oerhört likartat att man arbetar bort tunga lyft och motstånd för kroppen, men inte för att detta endast vart farligt för jobbet utan för att de som anställt inte insett hur viktigt det är med kännedom över hur arbetet ska göras på rätt sätt samt att ingen stress hjälper över huvudtaget.

20130204-180713.jpg Jag såg mig som en som är bra på min ergonomi, hur det monotona blir mer och mer men motståndet minskar hela tiden, på något vis tycker min kropp om motstånd för att klara det monotona.

Så var ligger faran i vårt samhälle? Bristen på kunskap om vad våra kroppar faktiskt klara av?
Brist på arbetsmoment som ger kroppen flera olika alternativ?
För mycket monotont som sliter sönder bara delar, som sedan ger andra problem, så problemet göms undan?
När slutade vi att leva med de kroppar vi har för att skydda kropparna vi ger oss?
Svaga, muskellösa
Helt oförberedda för motstånd?

20130204-182828.jpg Så vad ska göras?
Om nu alla hjälp medel ska hjälpa oss att bli bättre? Borde det då inte finnas ett krav att vid fysiska yrken ska det finnas styrketräning som ger oss styrkan? Ett krav där man på arbetstid ska träna för fysikens skull, ingen ska behöva hoppa över det för familjeliv eller andra krav på fritiden.

20130204-182947.jpg Så in med sex timmars arbetsdag med krav på träning varje dag och vi slipper dyra träningskort och massa ursäkter varför man inte har tid 😉 Försäkringskassan slipper oss som blir utslitna i förväg, vi kan fortsätta arbeta till pensionen. Och ha någon slags liv efter alla år av arbete 😉
Vad säger ni?
Innan jag trampar någon på tårna så menar jag friska personer, fast även dem med problem, vi behöver ALLA motstånd så musklerna kan arbeta 😉

20130204-183044.jpg