Ensam är inte alltid stark

Jag tycker om att ha kontroll, inte över andra människor utan kontroll över mig och mitt liv.. 20151113 002visst har jag kontrollerat den på fel sätt flera gånger, men på något vis ändå på något vis klarat av att komma tillbaka. Men just nu så står jag vid ett vägval, jag har ett tufft beslut att ta, på flera olika aspekter i mitt liv, och det värsta är att jag vet att vilken av dem jag tar så kommer någon att bli glad och någon kommer att bli besviken, och jag vet inte om jag orkar med det sista.. Så på något vis vill jag bara stoppa huvudet i sanden och bara gömma mig.

För det kvittar vilken summa på kontot jag har vid varje löning, problem/skitsnack/knivar i ryggen kommer vare sig jag städar en toalett eller sitter vid en dator.. Visst är det lättare att falla från en låg höjd, för det gör mindre ont, visst är det lättare att ha mindre förväntningar på sig, men jobbar jag för att leva eller lever jag för att jobba..? Det är ett val som jag fått klara av själv, då jag belv ensam med alla valen då jag verkligen behövde stödet, så alla drog i mig och jag paddlade på för att inte drukna och så klart såg jag inte hur detta blev en av anledningarna som jag blev totalt förbisedd..

Ska jag ta bråket? Kan jag våga lita på att det finns stöd, för är det deras vinst som ger dem deras vilja att stå bakom mig, eller är det mig de ser om..?

Sedan kommer vi till lägenheten som ombildas till bostadsrätt, ser ut som jag får låna till detta köp, men vill jag verkligen, för på något vis blir det förstnämnda ett viktigt beslut som avgör om jag verkligen vill leva i den misären, men rädslan att jag inte får ihop för varje månad för att jag måste förlita mig på dem som jag vill lita på..

Jag är ledsen och besviken på mig själv just nu, för jag vill att sonen och jag kan få bara en tid i lugn för en gång skull, men jag misslyckas hela tiden.

Otroligt mycket som jag hjälpt till med bara försvann, problem och samtal som jag tagit är borta, för de som har öronen från dem som räknas.. Jag är trött på att behöva försvara mig hela tiden mot dem som inte vågar säga det det rakt till mig, trött på att försvara det som jag inte förstår vad jag gjort.. .. För jag lovar det kvittar vilken tjänstegrad du har, snacket är lika vidrig och smärtsam, för spottar man på en sten hela tiden så blir det blöt till slut..

Mitt i denna skiten ska jag ta beslut som kan ge mig trygghet eller total kaos i livet.tassartyst.com

 

 

Annonser

Stannade upp en liten stund i det förflutna

I tre dagar har jag möblerat om mitt sovrum, gått igenom papper och annat i varje skåp (fortfarande inte färdig) och nu samlat ihop tre säckar papper som ska till återvinningen + två säckar skräp 😦

20140707-114424-42264031.jpg
Mitt i röran så hittade jag den, min dagbok från precis innan jag fick reda på att jag väntade sonen och den slutar tre år senare med hur mitt liv blev till slut.
Jag hittade dagboken redan i fredags men klarade inte av att läsa den förrän igår kväll. Jag visste att det skulle bli tung läsningen, tiden med fadern och hur jag bryts ner är så klar i mina dagboksanteckningar. Jag fattar inte hur jag då inte fattade..? Varför gick jag aldrig tillbaka till den då jag var ledsen och nedbruten och förlät honom om och om igen..?
20140707-123617-45377544.jpg

Dagboksanteckning 000830

Äntligen lite tid att reflekta över allt som hänt. Jag tycker verkligen om denna man, men avskyr hans sätt att testa mig hela tiden. Det är som om han kollar mig, ser min reaktion..? Det är skönt att vara själv i min lägenhet utan hans pikar, men han menar nog inget illa

Dagboksanteckning 000912

Han ska åtalas för att han slagit ner en vakt, så nu är han arg för att jag inte tycker synd om honom. Han fortsätter hela tiden att bråka om små saker för att snabbt dra mig till sig och viska förlåt jag är bara lite stressad Jag är rädd för hur snabbt hans humör svänger..
Måste göra något åt hans svartsjuka, just nu blir han sur bara jag talar med någon av matroserna ombord 😦

Dagboksanteckning 000925

Gjorde ett graviditetstest (hmm tre), då jag kom hem från Felixstowe! De visade positivt. Jag är GRAVID!
Han planerar flytta upp till mig, överlycklig!

Dagboksanteckning 001007

Han har förändrats? Det gör ont, jag orkar inte svartsjukan och hans konstanta vredesutbrott. Han tog tag i mig mitt i ett gräl och tryckte upp mig mot skottet (väggen på en båt, till er som inte vet) Sedan släppte han och sa att det är slut!

Dagboksanteckning 001013

Han bad om ursäkt, han är så stressad över att finna jobb i Göteborg och allt med flytten.
Är orolig, måste ringa någon. Har haft ont i magen och nerverna ligger liksom på ytan hela tiden. Fick (tror jag) en panikattack igår kväll. Sådant tryck över bröstet. Jag gick upp till styrman för jag blev rädd, han sa till mig att bara slappna av.

Dagboksanteckning 010211

Jag försöker förbereda födseln av vårt barn.
Du förbereder dig igen för att gå.
Jag är nere på mina knän, rädd, förnedrar mig genom att be dig stanna kvar, bara en lite tid till. Orkar jag? Alla misslyckanden måste vara mitt fel!

Dagboksanteckningar 010325

Du flög på mig, gjorde mig illa igen, denna gången fick jag svåra kramper i magen. Du måste bort, nu måste jag försvara barnet. Du anklagar mig och ifrågasätter om det är ditt.

Dagboksanteckning 010403

Jag vågar inte prata längre, han är så våldsam nu

Jag la ifrån mig dagboken efter den anteckningen, har bara inte orkat läsa mera. Det är som om jag läser någon annans bok, det är inte jag som skriver och känner så.

Jag la bort boken i en av mina gömmor och ska lägga undan den med allt annat som ger min semester dålig bismak i munnen 😉

Vi bär alla ett bagage, det är inte det som gör oss till de vi är, utan hur vi bär bagaget…..

Kram på er alla därute i värmen 20140703-232906-84546225.jpg

Ibland måste man bara berätta..? #Blogg100 dag 99

Jag är barnfri denna helg för sonen är på läger, men egentligen kättja av de bojor som jag gett mig själv, så vad är egentligen fri..?victor

Jag blev redan vid 6-månaders graviditet lämnad av fadern (fast han bodde så klart kvar i lägenheten, för vi inte hade råd att splitta på oss)

Då detta hände så såg jag väldigt ljust på framtiden, eftersom jag insett att vi två aldrig skulle känna någon tillit till varandra. Då var planen att vi skulle hjälpas åt med barnet jag väntade.

Sedan följde orden och sveken som splittrade oss totalt, visst på något vis trodde jag att det skulle funka utan att jag skulle få allt för många men av den farliga relationen som vår blivit under en lång tid. Jag tror att jag på något vis inte ville svika barnet och fadern var bara lite stressad och det skulle gå över.. Då jag hade blåmärken över mitt ansikte och haft flera episoder av panikattacker under min graviditet så insåg jag att jag kunde dö, för dödshoten ekade ofta ur en ilsken mans mun i slutet av min graviditet.

Jag vet att vi ensamstående ofta har en historia bakom oss, det som berättar varför vi hamnade där, men ofta vågar vi inte pga. av rädsla att berätta.

Jag är en av dem som överlevde, han fick inget straff för det som han gjorde mig, det var jag som straffades då alla visste men ingen vågade anmäla honom. Där har vi en tung sak att ta upp, om jag ser att förlåtandenågon far illa så är det min plikt att först ta upp det med personen i fråga, sedan om inget händer försöka anmäla. Hade jag haft den hjälpen under min graviditet så hade min tid som ensamstående mamma kanske sett annorlunda ut. Mannen hade fått hjälp och jag hade (hoppas jag) fått hjälp att få ihop mitt liv.

Mina problem började direkt efter att sonen kom till världen, jag mådde inte bra, men eftersom jag var frisk och tog hand om min son så lämnades jag ganska snabbt ensam. Detta ledde till min ätstörning (igen), för att få ihop mina mardrömmar under sonen första år så straffade jag mig med att inte äta, i mitt (sjuka) huvud så trodde jag att det var kontroll. För kunde jag inte kontrollera mitt huvud så kunde jag kontrollera ätandet.

Det blev långa promenader i flera timmar av dagen under ett år, och jag älskade att alla tyckte att jag var snygg och smal, men inom mig så såg jag fortfarande den där kvinnan som var så svag att hon lät en man misshandla henne under en lång period, som enligt honom var det fetaste och fulaste som gick på denna jord. Jag insåg att nu när jag skrev detta så hade min ätstörning redan tagit vid redan vid 4-månden av min graviditet, för så snabbt som jag gick ner den första tiden var jag egentligen i värsta formen då det gällde min självbild och liv…

Vad jag vill med detta inlägg är att få någon därute att inse att du faktiskt inte är ensam om det du är med om, för vi är många som levt i det och fortfarande lever i det. Jag har idag levt ensam med min son hela hans liv, om det är för min skeva självbild (jag är inte värd kärlek eller ens vänner) vet jag inte. Men eftersom mina problem började med det första nedlåtande ordet han gav mig till sista frihetstruptaget så inser jag att jag har säkert mycket att arbeta med. För att överleva har jag för min skull förlåtit mannen i fråga…

Problemet är fortfarande så att, jag inte tror att jag förlåtit m ig själv för allt elakt som jag gjort mig själv efteråt… Så hur går man vidare..?

Jag har lovat mig själv att be om hjälp.

Om jag gör det så fort jag kan, kanske jag vågar se en framtid för mig och min son.

För att vara barnfri är att ta hand om sig själv eller hur..? Att vara barnfri är att ta kontakt med vuxna…? Eller hur? Mina barnfria dagar är allt för ofta ensamma för jag vill aldrig tvinga mig på andra människor mig, för vad har jag egentligen att ge..?

Förlåt det tunga inlägget idag, jag ändå frisk (någorlunda) och har ett tak över mitt huvud och mat att äta. Vad är egentligen mina problem med det värdsliga…?

Det är bättre att slåss med hårda ord än med hårda tillhyggen

Emma Goldman

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emma_Goldman

20140604-202537-73537959.jpg