Att stänga dörrar hjälper inte.. Jag vet

Det var ett tag sedan, efterdyningarna av ett svårt slag fick mig på backen igen. Som om jag inte egentligen kunde räkna alla slag som kommit den sista tiden…

Men igen så är jag sjukskriven, visst det är på 50% men jag är inte till arbetsmarknadens tillgänglighet.. Hur slår man bort det som du inte vill ta tag i?

Mitt år var bra, jag fick min skuld betald, på arbetet blev det bättre, jag tog på mig mer på sektionen, jag vågade släppa in familj och nya vänner… Vad gick fel? Det där jag talar om men egentligen inte har minnen av, min tid för allt för länge sedan… Hoten, den psykiska våldet, den fysiska, rädslan, ensamheten.. Det där jag inte minns.. Det kommer upp då det brister i sömmen.. Jag ler på det ställen där de inte vet, jag ler, där de vet… Jag vill inte vara svag! Vänner lämnar, jag är inte glad, jag ska inte störas, jag är fragil! Skitsnack!

Jag är less på att vara ensam om det som jag känner… 

Läkaren frågade mig det sista i vårt samtal: Är du självmordsbenägen? Vad svarar man på det, det är väl klart att jag inte är det! Jag har för mycket att leva för, jag har flera år att leva för, jag har det enda som räknas….min son! Men så klart inget som finns för mig… Det är det som han hör, vem finns för dig Anne? Jag småler.. jag är ensam, varför ta för stora bett, det är jag inte värd…

Du är inte ensam av att vara ensam, nej det är jag inte, så varför gör det mig så förbannat svag nu då? Jo enligt de experter jag talat med så har jag inte, egentligen bearbetat det som hände mig, sista gången hade jag bråttom tillbaka, sista gångens svaghet gjorde att jag nu vaknar upp med hjärtklappning, panik, som endast kan just nu avhjälpas med medicin och terapi.. Och mitt i allt så är det jul..

Att bara prata trodde jag var det som behövdes, att minnas var inget jag egentligen ville. Hjärnan stänger av det den inte kan bearbeta, en skyddsmekanism, men nu med medicin, terapi, och allt för lite pengar, så ska jag på något vis ta mig tillbaka till de levande… Och jag slåss varje minut, för gör jag fel, säger fel, så bryter jag ihop, jag orkar inte fler ord om mina tillkortakommanden, jag kan inte ta dem just nu, ledsen..

Att leva med mitt liv, ska ju göra mig stark, inte svag..

Med detta vill jag önska alla de som ger mig styrka en varm önskning av God Jul och Gott Nytt År

Kram 

Annonser

Att gå vilse är att lära sig att hitta

Som i alla människor så finns tankarna där, du vet de där som är lite tyngre än vanligt.. Det där om vad allt är till egentligen för, de där man inte talar om.. Att leta efter en identitet i vuxen ålder, eller rättare sagt inse att det man trodde man gjorde rätt egentligen inte var det man ville.. att ha en sådan styrka att våga lita på den inre rösten och faktiskt lyssna, vart är du egentligen på väg? img_0896

Jag är ofta inne i ett sökande vid denna tiden, kanske mer för att på något vis punkteras ballongen och andningen blir mer ytligare. Kanske är det den glad stämningen som liksom tvingas på vid den tiden som gör det. Kan det vara så att det utlöser det? Hmm ingen aning…

Det är ca två år sedan jag fick mina första rejäla panikattacker, (jag hade ett par under graviditeten men förstod det mycket senare) jag fick medicin och tid att tala ut i terapi. Hon sa att jag led av posttraumatiskt stresssyndrom något som jag inte ville ta till mig. Så farligt var det ju inte…

frihetMin reaktion var inte helt frisk, och jag hade en läkare som just då inte ville att jag skulle tillbaka till arbetet. Året efter det föll jag ihop igen, medicin och nu var det ambulans inblandat. Jag blev rädd och blev hemma, denna gången utan terapi. Jag är en stark kvinna… hmm..

När kan man säga att man vill luta sig mot något/n.

Nu har jag vart igång så mycket att jag inser att de där känslorna av ”att inte räcka till” börjar att smyga sig på.. Borde jag inte bli frisk någon gång? För sådana tankar borde jag ju ha släppt vid min ålder?

Jag har så klart lärt mig att säga nej nu, och jag vågar säga till om någon går på mig personligt, jag har blivit bättre på att ta avstånd från de som inte är bra för mig. Men ändå finns de där tankarna kvar..

Hur tar man sig vidare? 20140609-164544-60344332.jpg