Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram 

Annonser

Bergochdalbana


Jag har alltid tyckt om att skriva, något som jag startade då jag ville träna på mitt skrivande. 

Jag har dyslexi, en funktionsnedsättning: enligt Wikipedia som ger en bra förklaring står det: 

Dyslexi eller specifika läs- och skrivsvårigheter är en varaktig funktionsnedsättning som innebär svårigheter med att läsa och/eller skriva. Funktionsnedsättningen beror på en störning i vissa språkliga funktioner som hindrar automatisering av ordavkodningen. Dyslexi är inte relaterat till intelligensnivå. Dyslexi omfattar vidare inte läshinder som orsakas av synproblem eller av brister i undervisning, sociala förhållanden eller motivation. Dyslexi kan vara en medfödd egenskap, utvecklingsdyslexi, eller ha uppkommit vid skada eller sjukdom. 


För mig är det mitt sätt att läsa som ställer till det, stressas jag av hjälpsamma människor blir det värre. För mig är det okej att ta tid på mig. Såklart funkar det inte alltid men ofta ger jag mig den tiden. 

Stress kan orsaka att det försämras, nu vet jag inte om det är hjärnan som tar det beslutet för mig. Kanske för att den vet att jag inte klarar av det ens i det tempot (även om det går långsamt) jag brukar… Så då jag skriver mina inlägg och detta är under dessa perioder, så märks det mest genom mina ”mindre roliga” små inlägg med så klart en bild eller kanske bara en video. 

Gårdagens inlägg tog mig över nästan två dygn att skriva. Och ändå skrev jag inte allt. Men med dessa (för mig viktiga) inlägg så blir så otroligt frustrerande att jag ofta får långsamt lägga ifrån mig datorn, för att inte slänga den i väggen av vrede och ta mig en promenad eller något för att distrahera mig själv. Men när det är klart ! Ack vilken lycka det är att stå upp och säga- fan du gjorde det!! 


För mig har min dyslexi inte vart ett problem, för mig har det vart en tillgång, eftersom jag tar tid på mig att läsa igenom ett antal gånger. 

Så i morgon då jag ska på utbildning har jag förberett mig, och som någon sa till mig, kanske vågar jag ställa de där obekväma frågorna i alla fall 😉 

Kram på er!! 

Sitter och gnuggar knölen ovanför halsen och duttar lite funderingar på en massa och inget som säkert inte är så viktigt för dig som läsare…

avslappnande helgVad är mys…? Jag älskar att dra iväg min underbara son och äta frukost ute (för då slipper jag städa efteråt) Men nu sitter vi tajt i kassan och kf har snällt hört av sig för att få en del av min lön varje månad samt en liten sjukskrivning på det som en körsbär på toppen, gör ju att humöret inte är heller på topp. Så min underbara son brygger kaffe till mig på helgen. Ja, jag vet, för er andar dödliga är detta säkert inget som ni kanske lyfter era ögonbryn för, men jag älskar det..

Han visar ofta med kroppen att han tycker om mig, mycket kramar och ofta en puss då han går från vardagsrummet till köket, han är inte stor i orden men den där lilla gesten med kaffet är för mig varje helg som en varm blommig kram från min tonårsson 🙂

Jag ser en förändring på hans försök att bryta sig loss från mamma, varannan mån och fredag så åker han själv ner till en träff med andra barn med diagnoser, för mig som tonåring på tidigt 80-tal är det som fritidsgård med olika teman varje gång. Det är styrt av de vuxna men han verkar verkligen trivas, jag älskar känslan av att han ser sig själv som kompis igen. Med allt som hänt och kortisen som de drog in för honom, vet jag att det kommer att bli tungt, kanske inte precis i detta ögonblicket men längre fram. Och då menar jag för både han och mig..

Att få en helg i månaden för mig har varit en andpaus (undra om det är ens ett ord) och sonen har fått en chans att träffa andra med likande Adhddiagnoser i en skyddande miljö. Nu försvann detta för oss. Med julen i antogande försöker jag boka in lite helger för oss, tvinga oss på besök hos bekanta och vänner, bara för att jag inte ska helt fastna i mitt rum och titta på film.. och sonen säkert förankrat framför tv-spelet..  för det är så lätt att bara vara, och jag har under en lång tid inte velat något annat…

Så nu behöver jag tips på saker att göra..! Någon..? och som ni förstår, inget som kostar pengar!

Kan ju berätta att snart blir det en ny träff med den nya lss handläggaren för fler timmar avlösning, detta beror förstås på avsaknad av kortiset, kanske någon dag till kan lyfta bort tröttheten… ska bli intressant att få höra hur det är tänkt att de ska ge oss det.. Och så klart en liten arbetsintervjuv blir det också, på en tjänst som jag tycker att jag är klippt och skuren för 😉 men mer än så vill jag inte berätta..

Eftersom det är lördag så springer jag mellan tvättstugan och min säng… Mest för att foten inte blivit bättre men också för att jag kan..! Jag har aldrig förstått det där med multitasking på helgerna..? Varför måste man alltid göra allt på en gång..? Jag tvättar, myser vid datorn, sedan tar jag tag i resten av lägenheten eller försöker att få min son på en promenad, innan jag kanske tar tag i städningen för att pausa mellan lunch, middag eller en jättekram av sonen..

Jag städar på jobbet varje dag och tycker verkligen inte om att göra det hemma, det är inte för att jag är lat, men städning för mig är jobb, så om jag får för mig att städa så blir det inte lite damning med dammsugning, utan för det mesta hamnar jag i skåp och nere på golvet med en våt skrurduk, det tar inte lång tid för mig att få klart, men ofta har min son flytt in i rummet med en sur min, för jag har gormat order  till honom i frustration av att jag igen städar ensam…

Visst sonen plockar i rummet och dammsuger då jag kräver det, men det sitter djupt rotat i hans hjärna att inte göra det ordentligt, måste vara med antingen att han är tonåring att göra eller så sitter det i mitt föräldrarskap att inte se det som han faktiskt gör. För jag är inte mer än mänsklig och min son har nog fattat att jag inte kräver mer än vad han klara av för stunden. Han är inte lat, men en kille med aspergers och adhd plus alla tonårs hormoner för flygger som yra höns i hans kropp, så är jag ens imponerad över att han kommer upp på morgonen och kommer ihåg att andas lugnt. För lugnt är borta sedan länge, med medicin som inte hjälper att lugna ner hypern.

På skolan verkar det fungera på visa lektioner, han ligger först i engelskan och matten, sonen läser sin årskurs i engelskan medan de andra i klassen ligger på fyrans nivå, matten ligger hela klassen på fjärdeklass nivå. Mycket frustrerande för jag vet att han kan mer, men skönt att de harvar på med inga som helst stressande krav. Pedagogerna är så vana vid att eleverna hamnar i efterkälke att de inte ens lyfter på ögonbryna längre, utan hjälper dem vidare. Jag vill anmäla sonens skola igen, alltså den skolan som jag anmälde förra gången, för nu ser man hur de misskötte sig, tre år senare..Valmöjligheter

Det med medicinen har jag också funderingar på, eftersom hans nuvarande medicin egentligen inte hjälper honom och har heller inte gjort det sedan somras så undrar jag om jag egentligen vill att det fortsätter, för skoaln fungerar, det är med nöd och näppe som det gör det, och jag märker att han mer stressad, men är det för att han inser att han själv måste arbeta mot sina impulser eller är det för han verkligen gör det och det gör honom så slut att allt annat blir liggande på vänt.

Det är ju faktiskt detta som gjort att han blev av med kortis, sin impulskontroll.. Gör jag honom en tjänst eller kommer jag att förstöra honom..? Sonen vill ha medicin, det har han sagt, men när går jag in som förälder och hjälper honom att förstå att han måste hjälpa sig själv lite grann (utan att det blir för stressigt för honom) för han måste försöka åtminstone försöka arbeta i mot impulserna till den grad att han klarar av att ta beslut fattat på någon slags ”mognad” . Det är ett dilemma, det här med medicin, jag är varken i mot eller för medicin för att hjälpa, det är upp till varje förälder att känna sina barn så pass mycket att ta det beslutet.

Vi ska i alla fall träffa läkaren snart och hon får hjälpa oss..

Blev lite från oss i alla fall, hoppas er helg blir en lugn en och att ni som är lediga får vila, ni som jobbar att ni får en trevlig och avslappnande dag J

Kram IMG_1881