♥♥♥Fredagsmys ♥♥♥

Efter tre hela arbetsdagar denna veckan så myser jag lite vid bloggen och tar en paus från alla måsten 😉

E tittar på Barda hans favoritprogram lugn (?) Idag blev det en kaosartad början för dem i skolan, E blev försenad till skolan för han vände tillbaka för att hämta mobilen så han missade bussen 😦 Så fröken ringer mig på jobbet och undrar försynt om E var sjuk… Jag sa att jag ringer upp henne och lägger på för att ringa min son…

Es brev från Nattis som han skrev då han var 5 år

Helt enkelt så fick jag denna förklaring och jag skickade en mess till henne att han blir lite försenad, blir så sur, för hon har hans nummer endast för att han tar sig till skolan själv på morgnarna 😦 Hon har verkligen aldrig brytt sig om honom känner jag 😦

Det går några timmar och resursen ringer helt förtvivlad för att E var på väg att lämna skolan för han ville inte vara där längre. Jag tyckte det var konstigt för jag hade inte märkt att något var fel då jag talat med honom tidigare….

Efter samtalet med sonen så lägger vi på och jag kommer plötsligt på att det verkade som han var medicinfri så jag messade resursen om han kunde fråga E om han tagit något på morgonen, visst jag hade rätt 🙂 (tyvärr)

Han hade inte med sig medicinen och jag bad bara till högre makter att allt skulle gå bra ändå, och visst på något vis fick resursen honom att stanna, om de hade några lektioner vet jag inte men han var kvar till skolans slut.

Så allt slutade gott :)♥

Hur har er dag varit idag?

Annonser

Möte med rektorn

Jag gick in med försök att få en dialog och känner att jag lyckades känner jag, nu är det så att dessa samtal har jag haft för många gånger med alla ”nya” rektorerna så jag satt och försökte att lyssna på vad hon hade sagt.

Det är konstigt att de kan ge så mycket utrymme till dessa samtal men inte utrymme till min son att få en dräglig skolsituation, är det så att det måste få till dessa samtalen för att det ska se bra ut på pappren men om det sedan inte fungerar så tar man så att säga nya tag…

Det finns säkert en lag eller det hoppas jag i alla fall, som säger hur lång tid det ska ta innan alla insattser ska ta innan det måste anmälas, finns det något likanade ”Lex anmälningar” som skolan själva kan gör då de brister i sina försök att ge en adekvat skolundervisning??

Efter mötet så möter jag min son skitförbannad ute på skolgården ensam, nej han skulle inte gå in, han avskydde sin resurs, han ville inte jobba. Jag frågade om han ville gå och prata med kuratorn. -Nej hon sa hej då hon gick förbi mig, innan du kom…. Vad säger man?? Hur kan den enda personen som han borde kunna tala med bara gå förbi en 11-åring på en tom skolgård och inte undra vad han gjorde där? För hade jag gått förbi så hade jag frågat, för något är ju fel, eller hur?

Det känns som jag skickar honom till ett ställe som misshandlar honom just, det gör så ont i mitt hjärta då jag såg honom där ute på lekplatsen som om han inte var värd att lägga märkes till, hur kan skolan säga att de vill hans väl då de totalt verkar skita i honom då de tror att jag inte ser det?

Så mötet var bra men E mår inte bra.

Lämnade en besk smak i munnen på mig tyvärr…..

Fortsättning följer

Kram

Suck

Fick dra hem E har avvikit från skolan 😦

Just nu finns det inga nedförsbackar i mitt och E liv. E har inte haft en enda lektion sedan skolan startade i januari, innan dess så var han sporadiskt i lektionssalen.
Mötet som var i början av februari var som sagt bara ord vackra fina ord med en massa ja sägare 😦

Visst ansökan till skolan är gjord men E har visst ingen anledning att förvänta sig en skola som lär honom något under tiden(?)

Det känns som om jag springer in i vägg efter vägg kommer ingenstans. Vet du hur det känns att se sin son förvirrad arg och ledsen varje dag då han kommer hem? Vet du hur hjärtat slits ut varje gång de ringer och säger att han dragit från skolan? Vet du hur det känns att se en kille på snart 11 år ge upp allt? Allt är nej konstant nej hela tiden nej och skolan tycker han bara är en sten i skon som sparkats ut från allt!

Jag är trött, orkar snart inte mer! Vet du hur det känns när den man vrider ut och in sig för en som är arg på allt och alla?

Om han ändå förstod vilka vågor han gör vilka slag jag tar för honom i alla samtal med skola, jobb och hab, alla tårar jag fäller i min oro.

Jag älskar min son över allt på denna jord och kommer att kämpa men när ska någon kämpa för mig och min oro? När tar man oss föräldrar i handen och frågar: hur har du det egentligen? Vill du ha hjälp? Vad kan jag hjälpa dig med? HUR MÅR DU?? Sådan enkel fråga

När man får ett barn räknar man fingrar och tår, man kontrollerar under uppväxten att allt växer som det ska, sedan är det upp till föräldern som känner sitt barn att kolla så allt är som det ska, för det mesta förskolan som är van vid barn som tar den första frågan om något inte stämmer.

Man slängs in i en utredning med en massa frågor och undersökningar i en tid? Barnet först alltid först. Diagnos efter utredning sedan tar det slut…

Sedan lämnas man med ett barn som hade tio fingrar och tio tår som växte som han skulle men inte var som andra ensam? Varför?

Jag vill se att någon tar tag i oss föräldrar och extra koll på oss ensamstående i denna vevan, för all orkar inte ta tag i det alla vet inte hur man får information i alla måsten som egentligen ska finnas där.

Känner du någon som har åkt räkmacka igenom allt innan man landar?

Jag har kämpat för min son länge nu någonstans där bakom försvann min identitet på vägen, så man fortsätter med konstgjord andning tills man stupar sedan ligger man ett tag och kommer tillbaka för att fortsätta leva mitt i kriget med skolan. Det känns som en konstant belägring där man aldrig vet då man ska bli knockad igen och igen.

En vän sa till mig, du verkar för stark utåt, du vet en massa och det gör att många glömmer av dig, för du kämpar även om det är i motvind. Då är det svårt att hjälpa…

Kan det stämma? Om jag spelat dum och kraschat högt och tydligt slutat att ta hand om oss i min sorgsenhet skulle det blivit mer hjälp? Hon har säkert rätt, det har hon oftast. Men varför måste man få mer motstånd ju starkare man är?

Förväntar sig skolan idag att sitta på sina händer och klaga på föräldrarskapet i stället för att vrida ut och in på sig för att hjälpa? Är det så att ordern högre upp är : nej sedan nej alltid nej tills ni ger er. För jag vet dem som ger sig som ger upp för de orkar inte ta tag i det längre.

Jag är trött kom hem till E som satt framför tv och spelade och undrade varför jag var så tidig?

Ja mamma är tidig för skolan undrar var du är. ….

Men mamma jag går ju inte i skola? Jag har fritids hela dagen.

Suck……
Anne

20120309-154258.jpg