Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram 

Annonser

Ett inlägg som jag skrev 9 mars 2012 :(

Jag satt och läste lite i alla blogginlägg jag skrivit om Nordhemskolan, eftersom jag såg att en hänvisning via Googles var till min blogg: Sökningen som personen gjort var Avslutning Nordhemskolan som ni märker har jag och personen skrivit fel på skolan (det ska ju vara två s) så med den stavningen sökte jag samma på nätet och visst tassartyst kommer upp först, tar man två s så kommer vi inte med. Men läsningen var inte rolig, jag insåg hur lätt man kan förtränga sådana tunga dagar som texten under skrevs under. Visst mycket behöver ruskas om i den nya, men om jag sneglar bakåt och ser på min (sovande) kille nu, så inser jag att där får han ha de problem han har och de jobbar för att han ska klara av dem, de stänger inte ut honom, de ger inte upp, de försöker med något annat, han får lära känna sig själv, inte undertrycka sina känslor. Han får äntligen synas.
Inlägget här under är långt, men värt att läsas om du orkar, för runtomkring i vårt avlånga land har pojkar och flickor och deras hårt arbetande föräldrar det.

Suck
Fick dra hem E har avvikit från skolan 😦

Just nu finns det inga nedförsbackar i mitt och E liv. E har inte haft en enda lektion sedan skolan startade i januari, innan dess så var han sporadiskt i lektionssalen.
Mötet som var i början av februari var som sagt bara ord vackra fina ord med en massa ja sägare 😦

Visst ansökan till skolan är gjord men E har visst ingen anledning att förvänta sig en skola som lär honom något under tiden(?)

Det känns som om jag springer in i vägg efter vägg kommer ingenstans. Vet du hur det känns att se sin son förvirrad arg och ledsen varje dag då han kommer hem? Vet du hur hjärtat slits ut varje gång de ringer och säger att han dragit från skolan? Vet du hur det känns att se en kille på snart 11 år ge upp allt? Allt är nej konstant nej hela tiden nej och skolan tycker han bara är en sten i skon som sparkats ut från allt!

Jag är trött, orkar snart inte mer! Vet du hur det känns när den man vrider ut och in sig för en som är arg på allt och alla?

Om han ändå förstod vilka vågor han gör vilka slag jag tar för honom i alla samtal med skola, jobb och hab, alla tårar jag fäller i min oro.

Jag älskar min son över allt på denna jord och kommer att kämpa men när ska någon kämpa för mig och min oro? När tar man oss föräldrar i handen och frågar: hur har du det egentligen? Vill du ha hjälp? Vad kan jag hjälpa dig med? HUR MÅR DU?? Sådan enkel fråga

När man får ett barn räknar man fingrar och tår, man kontrollerar under uppväxten att allt växer som det ska, sedan är det upp till föräldern som känner sitt barn att kolla så allt är som det ska, för det mesta förskolan som är van vid barn som tar den första frågan om något inte stämmer.

Man slängs in i en utredning med en massa frågor och undersökningar i en tid? Barnet först alltid först. Diagnos efter utredning sedan tar det slut…

Sedan lämnas man med ett barn som hade tio fingrar och tio tår som växte som han skulle men inte var som andra ensam? Varför?

Jag vill se att någon tar tag i oss föräldrar och extra koll på oss ensamstående i denna vevan, för all orkar inte ta tag i det alla vet inte hur man får information i alla måsten som egentligen ska finnas där.

Känner du någon som har åkt räkmacka igenom allt innan man landar?

Jag har kämpat för min son länge nu någonstans där bakom försvann min identitet på vägen, så man fortsätter med konstgjord andning tills man stupar sedan ligger man ett tag och kommer tillbaka för att fortsätta leva mitt i kriget med skolan. Det känns som en konstant belägring där man aldrig vet då man ska bli knockad igen och igen.

En vän sa till mig, du verkar för stark utåt, du vet en massa och det gör att många glömmer av dig, för du kämpar även om det är i motvind. Då är det svårt att hjälpa…

Kan det stämma? Om jag spelat dum och kraschat högt och tydligt slutat att ta hand om oss i min sorgsenhet skulle det blivit mer hjälp? Hon har säkert rätt, det har hon oftast. Men varför måste man få mer motstånd ju starkare man är?

Förväntar sig skolan idag att sitta på sina händer och klaga på föräldrarskapet i stället för att vrida ut och in på sig för att hjälpa? Är det så att ordern högre upp är : nej sedan nej alltid nej tills ni ger er. För jag vet dem som ger sig som ger upp för de orkar inte ta tag i det längre.

Jag är trött kom hem till E som satt framför tv och spelade och undrade varför jag var så tidig?

Ja mamma är tidig för skolan undrar var du är. ….

Men mamma jag går ju inte i skola? Jag har fritids hela dagen.

Suck……
Anne

20120309-154258.jpg

Min son är den starkaste killen i världen!!!

Satt och titta igenom bloggen idag och blev så ledsen då jag läste detta, för varför ska man behöva skriva ett sådant inlägg, varför lyckades skolansvärld trycka ner oss så mycket. Varför kunde de inte ha insett vilken stark kille han är och hur mycket som de skulle missa för att de inte tog sitt ansvar. Nu har min son sett sina potential, han vågar börja tro på sig själv. Han är skadad men inte nerbruten av vad Nordhemsskolan gjorde mot honom. Såren läker och mitt i allt det som vart kommer han att bli starkare och tryggare för han har alla underbar nya vänner och skolpersonal som finns för honom nu!
Kram

20130327-182612.jpg#Blogg100 bloggares inlägg:

http://www.svartnonsens.se/mitt-liv-som-102-aring/

http://selanderart.tumblr.com/post/46669405052/blogg100-dag-67-paskafton

http://www.konkret.nu/2013/03/30/maslows-behovstrappa-2-0/

http://llhertz.wordpress.com/2013/03/30/trotsa-snon-pask-ar-en-varhelg/

http://lustochliv.blogspot.se/2013/03/finn-ditt-flode-tillat-dig-att-vara-nu.html?m=1

http://miroivarmland.wordpress.com/2013/03/30/twitter-hashtags-pa-events-winwin-blogg100/

http://wallenrud.se/en-drom/

http://anna-karin.se/2013/03/29/dansplikt-nr-58-av-blogg100/

http://www.retorikiska.se/transparens/

Tassartyst

Visst är jag överlycklig över att det är slut för E på skolan han går på just nu, men samtidigt så är det sorgset att han slutar på detta vis. Det han har gått igenom denna årskurs får mina tår att rulla ihop sig av skräck men på något vis har han rest sig över detta på sitt sätt.

Just nu ligger en kille i min säng och sjunger för imon är det skolavslutning och han är så glad över det. Han är till och med glad över att få gå på en skola som han utbrast då han kom hem −MAMMA N och J går där och V, jag känner barn där och jag tycker det ska bli roligt!!!

Jag njuter av glädjen just nu jag orkar inte tänka på annat, just nu…

 

 

E har satt sitt avtryck i dessa vuxna, hoppas jag!

                                      ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kära skola

Jag…

View original post 383 fler ord

♥♥♥Fredagsmys ♥♥♥

Efter tre hela arbetsdagar denna veckan så myser jag lite vid bloggen och tar en paus från alla måsten 😉

E tittar på Barda hans favoritprogram lugn (?) Idag blev det en kaosartad början för dem i skolan, E blev försenad till skolan för han vände tillbaka för att hämta mobilen så han missade bussen 😦 Så fröken ringer mig på jobbet och undrar försynt om E var sjuk… Jag sa att jag ringer upp henne och lägger på för att ringa min son…

Es brev från Nattis som han skrev då han var 5 år

Helt enkelt så fick jag denna förklaring och jag skickade en mess till henne att han blir lite försenad, blir så sur, för hon har hans nummer endast för att han tar sig till skolan själv på morgnarna 😦 Hon har verkligen aldrig brytt sig om honom känner jag 😦

Det går några timmar och resursen ringer helt förtvivlad för att E var på väg att lämna skolan för han ville inte vara där längre. Jag tyckte det var konstigt för jag hade inte märkt att något var fel då jag talat med honom tidigare….

Efter samtalet med sonen så lägger vi på och jag kommer plötsligt på att det verkade som han var medicinfri så jag messade resursen om han kunde fråga E om han tagit något på morgonen, visst jag hade rätt 🙂 (tyvärr)

Han hade inte med sig medicinen och jag bad bara till högre makter att allt skulle gå bra ändå, och visst på något vis fick resursen honom att stanna, om de hade några lektioner vet jag inte men han var kvar till skolans slut.

Så allt slutade gott :)♥

Hur har er dag varit idag?

Möte med rektorn

Jag gick in med försök att få en dialog och känner att jag lyckades känner jag, nu är det så att dessa samtal har jag haft för många gånger med alla ”nya” rektorerna så jag satt och försökte att lyssna på vad hon hade sagt.

Det är konstigt att de kan ge så mycket utrymme till dessa samtal men inte utrymme till min son att få en dräglig skolsituation, är det så att det måste få till dessa samtalen för att det ska se bra ut på pappren men om det sedan inte fungerar så tar man så att säga nya tag…

Det finns säkert en lag eller det hoppas jag i alla fall, som säger hur lång tid det ska ta innan alla insattser ska ta innan det måste anmälas, finns det något likanade ”Lex anmälningar” som skolan själva kan gör då de brister i sina försök att ge en adekvat skolundervisning??

Efter mötet så möter jag min son skitförbannad ute på skolgården ensam, nej han skulle inte gå in, han avskydde sin resurs, han ville inte jobba. Jag frågade om han ville gå och prata med kuratorn. -Nej hon sa hej då hon gick förbi mig, innan du kom…. Vad säger man?? Hur kan den enda personen som han borde kunna tala med bara gå förbi en 11-åring på en tom skolgård och inte undra vad han gjorde där? För hade jag gått förbi så hade jag frågat, för något är ju fel, eller hur?

Det känns som jag skickar honom till ett ställe som misshandlar honom just, det gör så ont i mitt hjärta då jag såg honom där ute på lekplatsen som om han inte var värd att lägga märkes till, hur kan skolan säga att de vill hans väl då de totalt verkar skita i honom då de tror att jag inte ser det?

Så mötet var bra men E mår inte bra.

Lämnade en besk smak i munnen på mig tyvärr…..

Fortsättning följer

Kram