Lite musik

Igår blev det ett litet besök på Nefertiti som är en jazzklubb i Göteborg som startade 1978, Ebbot & New Places Orchestra spelade och jag som faktiskt aldrig lyssnat på jazz live blev helt såld. Det som slog mig, var hur lätt det är att missa dessa guldklimpar! Hade min vän inte tagit med mig.. ja, vem vet, som sagt, vi lär oss varje dag 😉
Jag spelade in lite från kvällen som jag gärna delar med mig. OBS! Det blev inga "hela" låtar 😉 och det blev filmat från sidan, så ledsen för att ni inte får se allt på scen. Men det är ju musiken som räknas..
Njut mina vänner.

Kram

Annonser

Jippi, vad jag har längtat..! #blogg100

Är det inte så? Att när man minst anar det så händer det? Jag menar så säger ju den där kända reklamen.. 

Min dag som sådan har vart väldigt händelserik, vajande, fick i mig frukost och kände väl redan där, att något var på gång. 

Hjälpte sonen med sin tvätt, nej jag bar inte ner den eller satte igång maskinen, inte heller hämtade jag den eller påminde honom om den, jag var med ner i tvättstugan och ledsagade honom genom att prata med honom 😉 Han lyckades fint och nu är hans tvätt oxå gjord för veckan. 

Nu så har det vart svårt att få honom att göra en del denna helgen. Han handlade för sina födelsedagspengar i fredags.. 

Väl färdiga så blev det en tur till Klippan för söndags mys, nej.. det blev ingen glas utan lunch vid vattnet. Det var då vi skulle gå som det plötsligt hände! 

Plötsligt small det till och min underbara rygg sa stopp. 😦 

Som tur var Emil med och fick snällt hålla sin kära mor upprät med hjälp av sin längd och styrka. Så kryckorna och framme igen och värktabletterna är tagna, om de nu hjälper..? 

Gahh…!  Få ta det lugnt försöka röra mig här hemma och hoppas att jag är frisk nog att städa på tisdag. Få se om jag ens klarar av måndag (för även om jag sitter mest, så kan det så klart göra ont) 

Vi får tänka positivt 😀

Kram på er 

Filmdag Insurgent

Idag gick vi på bio 🙂 

Boken har jag både läst och lyssnat på, filmen visste jag inte först om jag ville se, men efter första filmen Divergent, så ville både jag och sonen se de resterande 😉 

Det värsta med att läsa/höra böcker och helst denna serien på både engelska och svenska gör att ingen film kan någonsin bli den samma. Men jag tycker att oftast att de lyckas få filmerna att stämma överens med historien. 

Men, där kommer det… Jag blev så ledsen då nästan allt var helt annorlunda denna gång. Visst kommer de från a till ö för att klara av till nästa film. Men inget som hände… Inget! Fanns ju med i boken. Allt var ju helt upp och ner. Visst de som ska dö, dör, men mycket av huvudpersonernas dilemma som finns i boken är totalt borta.. Nej jag var inte nöjd. 

Det är en film som är bra, mycket action och lite pussande. Som alla ungdomar tycker om, men de som läst böckerna kan inte vara nöjda. I alla fall inte denna bokmalen. 

Kan ju avsluta med att sonen älskade den, kanske också för att han kände sig extra speciell då det faktiskt är 15-års gräns på den 😉 

Inte för att jag fattar varför, har sett blodigare och mer pussande filmer för 11-åringar. Nej det där med åldersgränser börjar kännas enligt mig förlegat. Spelen idag online är ju värre än vissa skräckfilmer. Och dessa kan ju barnen lätt gå in och spela utan att behöva bevisa sin ålder.. 

Suck vad jobbig jag blev nu.. Men men det är ju vad jag tycket 😉 

Nu blir det vika tvätt och fixa sen middag och lyssna färdigt på sista boken av de tre som jag skrev om i igår. Kram från mig  

 

Sitter och gnuggar knölen ovanför halsen och duttar lite funderingar på en massa och inget som säkert inte är så viktigt för dig som läsare…

avslappnande helgVad är mys…? Jag älskar att dra iväg min underbara son och äta frukost ute (för då slipper jag städa efteråt) Men nu sitter vi tajt i kassan och kf har snällt hört av sig för att få en del av min lön varje månad samt en liten sjukskrivning på det som en körsbär på toppen, gör ju att humöret inte är heller på topp. Så min underbara son brygger kaffe till mig på helgen. Ja, jag vet, för er andar dödliga är detta säkert inget som ni kanske lyfter era ögonbryn för, men jag älskar det..

Han visar ofta med kroppen att han tycker om mig, mycket kramar och ofta en puss då han går från vardagsrummet till köket, han är inte stor i orden men den där lilla gesten med kaffet är för mig varje helg som en varm blommig kram från min tonårsson 🙂

Jag ser en förändring på hans försök att bryta sig loss från mamma, varannan mån och fredag så åker han själv ner till en träff med andra barn med diagnoser, för mig som tonåring på tidigt 80-tal är det som fritidsgård med olika teman varje gång. Det är styrt av de vuxna men han verkar verkligen trivas, jag älskar känslan av att han ser sig själv som kompis igen. Med allt som hänt och kortisen som de drog in för honom, vet jag att det kommer att bli tungt, kanske inte precis i detta ögonblicket men längre fram. Och då menar jag för både han och mig..

Att få en helg i månaden för mig har varit en andpaus (undra om det är ens ett ord) och sonen har fått en chans att träffa andra med likande Adhddiagnoser i en skyddande miljö. Nu försvann detta för oss. Med julen i antogande försöker jag boka in lite helger för oss, tvinga oss på besök hos bekanta och vänner, bara för att jag inte ska helt fastna i mitt rum och titta på film.. och sonen säkert förankrat framför tv-spelet..  för det är så lätt att bara vara, och jag har under en lång tid inte velat något annat…

Så nu behöver jag tips på saker att göra..! Någon..? och som ni förstår, inget som kostar pengar!

Kan ju berätta att snart blir det en ny träff med den nya lss handläggaren för fler timmar avlösning, detta beror förstås på avsaknad av kortiset, kanske någon dag till kan lyfta bort tröttheten… ska bli intressant att få höra hur det är tänkt att de ska ge oss det.. Och så klart en liten arbetsintervjuv blir det också, på en tjänst som jag tycker att jag är klippt och skuren för 😉 men mer än så vill jag inte berätta..

Eftersom det är lördag så springer jag mellan tvättstugan och min säng… Mest för att foten inte blivit bättre men också för att jag kan..! Jag har aldrig förstått det där med multitasking på helgerna..? Varför måste man alltid göra allt på en gång..? Jag tvättar, myser vid datorn, sedan tar jag tag i resten av lägenheten eller försöker att få min son på en promenad, innan jag kanske tar tag i städningen för att pausa mellan lunch, middag eller en jättekram av sonen..

Jag städar på jobbet varje dag och tycker verkligen inte om att göra det hemma, det är inte för att jag är lat, men städning för mig är jobb, så om jag får för mig att städa så blir det inte lite damning med dammsugning, utan för det mesta hamnar jag i skåp och nere på golvet med en våt skrurduk, det tar inte lång tid för mig att få klart, men ofta har min son flytt in i rummet med en sur min, för jag har gormat order  till honom i frustration av att jag igen städar ensam…

Visst sonen plockar i rummet och dammsuger då jag kräver det, men det sitter djupt rotat i hans hjärna att inte göra det ordentligt, måste vara med antingen att han är tonåring att göra eller så sitter det i mitt föräldrarskap att inte se det som han faktiskt gör. För jag är inte mer än mänsklig och min son har nog fattat att jag inte kräver mer än vad han klara av för stunden. Han är inte lat, men en kille med aspergers och adhd plus alla tonårs hormoner för flygger som yra höns i hans kropp, så är jag ens imponerad över att han kommer upp på morgonen och kommer ihåg att andas lugnt. För lugnt är borta sedan länge, med medicin som inte hjälper att lugna ner hypern.

På skolan verkar det fungera på visa lektioner, han ligger först i engelskan och matten, sonen läser sin årskurs i engelskan medan de andra i klassen ligger på fyrans nivå, matten ligger hela klassen på fjärdeklass nivå. Mycket frustrerande för jag vet att han kan mer, men skönt att de harvar på med inga som helst stressande krav. Pedagogerna är så vana vid att eleverna hamnar i efterkälke att de inte ens lyfter på ögonbryna längre, utan hjälper dem vidare. Jag vill anmäla sonens skola igen, alltså den skolan som jag anmälde förra gången, för nu ser man hur de misskötte sig, tre år senare..Valmöjligheter

Det med medicinen har jag också funderingar på, eftersom hans nuvarande medicin egentligen inte hjälper honom och har heller inte gjort det sedan somras så undrar jag om jag egentligen vill att det fortsätter, för skoaln fungerar, det är med nöd och näppe som det gör det, och jag märker att han mer stressad, men är det för att han inser att han själv måste arbeta mot sina impulser eller är det för han verkligen gör det och det gör honom så slut att allt annat blir liggande på vänt.

Det är ju faktiskt detta som gjort att han blev av med kortis, sin impulskontroll.. Gör jag honom en tjänst eller kommer jag att förstöra honom..? Sonen vill ha medicin, det har han sagt, men när går jag in som förälder och hjälper honom att förstå att han måste hjälpa sig själv lite grann (utan att det blir för stressigt för honom) för han måste försöka åtminstone försöka arbeta i mot impulserna till den grad att han klarar av att ta beslut fattat på någon slags ”mognad” . Det är ett dilemma, det här med medicin, jag är varken i mot eller för medicin för att hjälpa, det är upp till varje förälder att känna sina barn så pass mycket att ta det beslutet.

Vi ska i alla fall träffa läkaren snart och hon får hjälpa oss..

Blev lite från oss i alla fall, hoppas er helg blir en lugn en och att ni som är lediga får vila, ni som jobbar att ni får en trevlig och avslappnande dag J

Kram IMG_1881