Minne som återkommer

20140619-221613-80173973.jpg
Bilden är från Mot Mobbning
Cyberbully en film på tv just nu, den får mina minnen att välta över mig som en tsunamin!
Den där känslan flickan har över nätmobbningen, den som känns maktlös.
Ett minne som ligger långt inne (mycket som försvunnit i min hjärnas kamp att hålla mig någorlunda hel)
En dag i skolan: Jag hade ofta ont i magen innan läggdags, och värre på morgonen vid frukosten. Denna dagen visste jag att Urban (matte läraren) säkert hade frukost och kaffe redo, för hur skulle han få oss uttåtrktade speciella elever till skolans första timma..? Han är okej förutom nackmassagen som ofta kommer då han lutar sig bakom oss tjejer då han ska visa något i uppgifterna.
Jag hade två val, ta mig till denna lilla undervisnings grupp (vi var två tjejer och två killar där) eller en spårvagnstur till femman…
Jag tar mig till skolan, syrran har redan gått och jag släpar verkligen benen efter mig. Vad ska jag möta idag..?
Om jag hade haft teater denna dag så visste jag att jag var ursäktad från klassrum (ofta det som räddade mig) men denna dag var en lång vanlig dag.
Vad jag mötte denna dag var tystnad… Ja, jag vet att det låter sjukt men en mer psykisk mobbning än så finns inte! Jag var på helspänn hela den dagen och efter lunch gav jag upp! Väl hemma hittade jag mammas magkatarr tabletter och gick och la mig. Den dagen pratade jag inte med en enda person.
Jag var 14-år gammal

Nätmobbning är en ny typ, vi föräldrar måste prata med våra barn om att vi vet att detta förekommer!

Jag är i mot mobbning på alla sätt! Finns INGA ursäkter att i en grupp ge sig på en eller flera andra!
Kram

20140619-222259-80579184.jpg

Annonser

Den enkla sanningen om min egna kroppsuppfattning

Jag har alltid haft en skev kroppsuppfattning med tiden frångick jag från den, insåg att jag borde få hjälp med den. Ofta glöms det av att den som inte är smal kan ha svåra ätstörningar. Jag har aldrig blivit för smal min kropp säger stopp och jag finner andra sätt att finna kontroll. För problem med mat eller träning har egentligen inget att göra med ätstörningar utan med kontroll.

Ofta då jag börjat träna så har det vart en positiv eller negativ händelse som fått mig att försöka få kontroll på citatnågot i mitt liv, ni förstår min syn på mig och min vikt är sjukt. Jag har inte vägt mig sedan jag födde sonen och innan det någon gång i början av 90-talet. Sant och ja jag vet vad du tänker

– Varför?

Jag vet inte helt säkert hur det startade men de första minnena är från skoltiden, lite mer fragmentsmässiga, men ändock viktiga i den synen jag senare fick, som styrde mycket av mitt liv från 18-26-år.

Jag växte upp i en hård miljö i skolan och ofta med föräldrar som inte kanske var de mest närvarande i våra liv som man idag är. Eftersom jag inte alltid betedde mig eller hade de kläder man skulle blev jag stämplad och med mobbningen som sedan bröt ner mig psykiskt så var det ett faktum för mig att styra något i mitt liv, det var min vikt..

Jag har världens bästa syster som var och är idag en av de vackraste människor som jag känner, inte bara för att hon är slående vacker, men också för att hon med åren blivit en vacker människa och stark mor som jag verkligen ser spegelnupp mot. Hon har säkert inte haft det lätt heller men som alla syskon med barn som kommer in tidigt så såg jag inte allt hon gick igenom. Jag hade mitt liv som jag skulle leva, ofta utan fallskärm men som tur idag levande och frisk.

Jag har fått göra det mesta i mitt liv som teatern, där såg jag aldrig vikten som något hinder, ej heller något som skulle föra mig vidare, den räddade mig i skolan och tack vare den så började jag senare i en teaterkurs på en folkhögskola, som på mycket sätt styrt mig till den jag ville vara, även om jag hoppade över det ett par år efteråt 😉

Mobbningen är det som är det som styr min vikt idag även efter 36 år sedan den första som påpekade min vikt vid 7-års åldern. Mobbing är ett säkert sätt att få en människa förstörd för livet, lovar, även om den idag också gett mig styrkor som att våga tala om det.. Men tillbaka till min akilleshäl…. Varför kan jag då inte få det att gå ihop med min vikt?

Mat för har aldrig vart något mer en näring, det har tagit mig år att få favoriter men att äta är för mig något som för mig framåt. Så det som hände mig första gången då jag slutade att äta, var min nya drog, hungern, sjukt men sant insåg då att denna fick mig att njuta för jag styrde mitt välmående, att jag då gick ner i vikt såg jag inte, eftersom min bild av mig var fortfarande den som jag inte tyckte om…

Det är viktigt att trycka på det, om du ser någon som går ner i vikt så är det inte alltid personen som gör detta för att gå ner i vikt utan för att kontrollera vikten eller en känsla.talriksmodellen

Under terapin som jag senare under 22-23 års ålder gick på, så fick jag arbeta med min kroppsyn och nej den personen som då arbetade med mig insåg inte hur detta skulle arbetas med, hon hade säkert läst om det, men man kan inte sätta en stämpel på en ätstörning på alla som har det.

Med att hon fick mig att inse att det är fel att inte äta så trodde hon att hon gjort sitt, så jag skickades ut helt trasig med en enda skillnad, jag kunde äta och det gjorde jag, men med detta började jag att träna. Det började som något som jag skulle prova på, men slutade med skador för jag slutade att lyssna på kroppens signaler då den sa STOPP. Jag insåg inte att jag överförde min trygga känsla av kontroll av min kropp och känslor till träningen, så varför stanna upp. Detta pågick fram och tillbaka och jag hamnade med sonen i magen med en vikt av 99-kilo och en massa välmenade sköterskor som gav mig sprutor i benen så jag inte skulle få proppar i benen under tiden jag var ganska omobil efter kejsarsnittet.

Jag avskydde min kropp, jag skickades hem gråtandes med noll kontroll och en hög vikt, ni kan själv förstå varför jag har svårt att minnas den tiden..

Det bästa med barnvagn är att barn sover gott i dem medan man kan vara på långpromenader på flera timmar (ofta 7-8timmar i taget) och ingen mat med. ensamhetenJag fick dåliga blodvärden och hamnade hos en läkare som sa att jag måste börja äta bättre, jag gick ut därifrån och fortsatte för sonen mådde bra, jag kom in i jeans som jag inte haft på år och dar, men även med dessa små signaler och mina vänners applåder över min snabba viktnedgång så såg jag aldrig det som något positivet. Jag njöt av hungern som gnagde i mig så jag blev illamående och njöt. Jag hade kontroll över mig själv.

Nu har jag hamnat där igen, efter många sjukdomsfall, så börjar jag i 43-års ålder hoppa över målen för att få en hungerskänsla, med det att min kropp gör allt för att spara allt de gånger jag äter och vid min ålder blir det svårare att gå ner i vikt. Jag vet att jag är på väg mot en framtid som jag måste få balansera på ett hälsosamt vis. Jag får så dåligt samvete då jag inte vill höra av mig då jag behöver stöttning i att börja röra mig i någorlunda bra takt igen, men i min ensamhet inser jag att det är svårare än jag trodde. Jag älskar explosiva rörelser, kanske för att där kan jag släppa på kontrollbehovet, där jag släpper känslor, för jag älskar att få endorfinerna i kroppen att gå skyhögt så att jag nästan bryter ihop efter en träning.. Jag får ofta ett lugn efteråt, visst det håller inte länge men det blir min drog som får mig att gå ner i vikt och jag kan med gott samvete äta efteråt.

Jag har bantat, ändrat om matvanor, tränat, allt som du kan tänka dig, för att få en ändring, men i ensamhet är det svårt att hålla igång det, där saknar jag stödet, men utan att någon måste eller känner sig tvingad att vara ett stöd för mig. Idag behöver jag stödet mer än vanligt, för med kroppens små belsyrer och små egenheter vill jag faktiskt leva länge och med det måste jag få hjälp på något vis utan att det tar stryk i plånboken, eller på psyket. Hur gör man för att finna en helhet i det trasiga?

Mitt problem har aldrig vart hur mycket jag väger, bara kontrollen över mitt liv

Opps det blev visst ett långt inlägg..! Härligt ibland att få skriva av sig.
Kram på er denna fredagen 🙂

Anne

 

Hur förklarar jag för min son?

Jag har själv utsatts för hård mobbning i skolan och lever med mina ärr efter det, visst som sagt av allt det onda så lär man sig styrka. Vi vet alla att mentaliteten i folkmobben är ibland svår att hålla sig undan och underskriven här har själv spritt en låt , som bevisar själva uttrycket att falla rätt i ledet inte stolt över det, visst kan man skoja om något men då det går så långt att det är det enda som hela tiden spyrs ut denna förakt som blivit legitim för att personen är känd.

När slutade de att känna(?) för frågar man rakt ut så säger nästan alla att jag bara skojar, men när gränsen blir otydlig så är det blir svårt att se den, så måste väll förnuftet ge sig till känna.

Min son han sticker många i ögonen, han är annorlunda, ser annorlunda ut, många gånger luktar han illa för han har svårt att duscha. Han älskar att sjunga och som tur har han en fin sångröst men han kan också skriksjunga bara för att få synas och då kan jag lova att han får många blickar. Jag vet att min son mobbas han vill inte tala om det men jag slåss för att han ska få en skolgång där jag vet att det han gör också tas i mot av människor som också kan lyssna.

Jag lär min son varje dag att annorlunda är fint och att han får vara precis som han vill vara, han får ha hatt på sig till skolan varje dag och jag slåss för att han ska få ha den i klassrummet om han känner att detta är hans sätt att skydda sig från blickar som han vid denna låga ålder redan vet finns (tyvärr)

 

Så vad ger oss rätten att ge oss på Ranelid, Zlatan Namnet på vår nya prinsessa? Tar upp dessa för mycket av detta har varit på tapet allt för ofta?

Vi börjar med namnet, när kronprinsessan och hennes prins tänkte ut namnet så tror jag att de redan då fick många kommentarer om det, varför ska då både kända och okända bestämma vad en flicka ska heta för att den är kunglig? Så mycket skit för ett namn, varför???

Zlatan: Denna kille från en förort i Malmö som blev en av de världens bästa spelare, ja han är stor i käften men killen har fått slåss i mot mycket under flera år och att han dessutom skriver en bok om sig själv hur vågar han… Hans bok, hans självförtroende, allt är så klart en anledning att skrivas ner om

Ranelid: Killen kan inte sjunga nej men sjöng han? Han blev inröstad till finalen, han blev glad, han glömde etiketten han blev bara glad.. Han har ordets makt han kan den på sina fingrar, han vågar sola, han vågar vara annorlunda, han får man trycka ner i skorna för vem fan tror han att han är???

Eller?

Handen på hjärtat: Svara mig på denna fråga:

Är det så ni vill att era barn ska behandlas då de växer upp, du får vara tyst, inte ha konstigt namn och förhelvete våga inte hoppa över staketet och säga eller göra något som du inte är bra på???

Direkt översatt från Wikipedia

Mobbning (även kränkande särbehandling) innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp. Det kan involvera våld eller hot om våld och kan förekomma på exempelvis arbetsplatser, i skolan eller inom militärlivet. En person som mobbar en annan kallas mobbare. Mobbning kan involvera ett eller flera av det som juridiskt benämns misshandel, olaga hot, förolämpning, förtal, övergrepp i rättssak, stöld, skadegörelse, olaga frihetsberövning, ofredande och sexuellt ofredande.

 

Mobbning handlar i många fall om att skaffa sig makt och status.[1] Studier visar att mobbare vanligen har gott självförtroende och begränsad empati (Olweus, 1991). Mobbare trivs med den makt det innebär att kunna kontrollera och trakassera en annan individ. För att uppnå sitt mål behöver mobbarna den tysta massan till hjälp, det vill säga betraktare, som höjer mobbarens status genom att avstå från att ingripa.[2] För att stävja mobbning är det nödvändigt att ingripa mot dem som mobbar. Som ett led i förebyggande arbete är det också önskvärt att få följeslagarna eller betraktarna att reagera och agera, det vill säga sänka toleransen för mobbning.

Typer av mobbning

  • Psykisk mobbning (blickar,      suckar, kommentarer, imitationer (t.ex imitera någons haltande, sätt att      tala, etc), vända ryggen till, inte lyssna på förslag, flytta sig om någon      sätter sig bredvid, resa sig upp och lämna sällskap när någon anländer,      ignorera, utfrysning, ogrundad portning och svartlistning)
  • E-mobbning (rykten via exempelvis      chattprogram eller communityn, förtal via      Internet-sidor, hot via SMS, spridning av bilder och      filmer på till exempel Internet utan      godkännande med mera, trakasserier på forum, bloggar och wikier)
  • Verbal mobbning (rykten, hån, hot, glåpord, öknamn, klotter, nedsättande kommentarer)

Låt oss lägga ner vapnen och kanske se vad i våra egna liv som gör att vi anser oss så mycket bättre.

Kram