Att stänga dörrar hjälper inte.. Jag vet

Det var ett tag sedan, efterdyningarna av ett svårt slag fick mig på backen igen. Som om jag inte egentligen kunde räkna alla slag som kommit den sista tiden…

Men igen så är jag sjukskriven, visst det är på 50% men jag är inte till arbetsmarknadens tillgänglighet.. Hur slår man bort det som du inte vill ta tag i?

Mitt år var bra, jag fick min skuld betald, på arbetet blev det bättre, jag tog på mig mer på sektionen, jag vågade släppa in familj och nya vänner… Vad gick fel? Det där jag talar om men egentligen inte har minnen av, min tid för allt för länge sedan… Hoten, den psykiska våldet, den fysiska, rädslan, ensamheten.. Det där jag inte minns.. Det kommer upp då det brister i sömmen.. Jag ler på det ställen där de inte vet, jag ler, där de vet… Jag vill inte vara svag! Vänner lämnar, jag är inte glad, jag ska inte störas, jag är fragil! Skitsnack!

Jag är less på att vara ensam om det som jag känner… 

Läkaren frågade mig det sista i vårt samtal: Är du självmordsbenägen? Vad svarar man på det, det är väl klart att jag inte är det! Jag har för mycket att leva för, jag har flera år att leva för, jag har det enda som räknas….min son! Men så klart inget som finns för mig… Det är det som han hör, vem finns för dig Anne? Jag småler.. jag är ensam, varför ta för stora bett, det är jag inte värd…

Du är inte ensam av att vara ensam, nej det är jag inte, så varför gör det mig så förbannat svag nu då? Jo enligt de experter jag talat med så har jag inte, egentligen bearbetat det som hände mig, sista gången hade jag bråttom tillbaka, sista gångens svaghet gjorde att jag nu vaknar upp med hjärtklappning, panik, som endast kan just nu avhjälpas med medicin och terapi.. Och mitt i allt så är det jul..

Att bara prata trodde jag var det som behövdes, att minnas var inget jag egentligen ville. Hjärnan stänger av det den inte kan bearbeta, en skyddsmekanism, men nu med medicin, terapi, och allt för lite pengar, så ska jag på något vis ta mig tillbaka till de levande… Och jag slåss varje minut, för gör jag fel, säger fel, så bryter jag ihop, jag orkar inte fler ord om mina tillkortakommanden, jag kan inte ta dem just nu, ledsen..

Att leva med mitt liv, ska ju göra mig stark, inte svag..

Med detta vill jag önska alla de som ger mig styrka en varm önskning av God Jul och Gott Nytt År

Kram 

Annonser

Sitter och gnuggar knölen ovanför halsen och duttar lite funderingar på en massa och inget som säkert inte är så viktigt för dig som läsare…

avslappnande helgVad är mys…? Jag älskar att dra iväg min underbara son och äta frukost ute (för då slipper jag städa efteråt) Men nu sitter vi tajt i kassan och kf har snällt hört av sig för att få en del av min lön varje månad samt en liten sjukskrivning på det som en körsbär på toppen, gör ju att humöret inte är heller på topp. Så min underbara son brygger kaffe till mig på helgen. Ja, jag vet, för er andar dödliga är detta säkert inget som ni kanske lyfter era ögonbryn för, men jag älskar det..

Han visar ofta med kroppen att han tycker om mig, mycket kramar och ofta en puss då han går från vardagsrummet till köket, han är inte stor i orden men den där lilla gesten med kaffet är för mig varje helg som en varm blommig kram från min tonårsson 🙂

Jag ser en förändring på hans försök att bryta sig loss från mamma, varannan mån och fredag så åker han själv ner till en träff med andra barn med diagnoser, för mig som tonåring på tidigt 80-tal är det som fritidsgård med olika teman varje gång. Det är styrt av de vuxna men han verkar verkligen trivas, jag älskar känslan av att han ser sig själv som kompis igen. Med allt som hänt och kortisen som de drog in för honom, vet jag att det kommer att bli tungt, kanske inte precis i detta ögonblicket men längre fram. Och då menar jag för både han och mig..

Att få en helg i månaden för mig har varit en andpaus (undra om det är ens ett ord) och sonen har fått en chans att träffa andra med likande Adhddiagnoser i en skyddande miljö. Nu försvann detta för oss. Med julen i antogande försöker jag boka in lite helger för oss, tvinga oss på besök hos bekanta och vänner, bara för att jag inte ska helt fastna i mitt rum och titta på film.. och sonen säkert förankrat framför tv-spelet..  för det är så lätt att bara vara, och jag har under en lång tid inte velat något annat…

Så nu behöver jag tips på saker att göra..! Någon..? och som ni förstår, inget som kostar pengar!

Kan ju berätta att snart blir det en ny träff med den nya lss handläggaren för fler timmar avlösning, detta beror förstås på avsaknad av kortiset, kanske någon dag till kan lyfta bort tröttheten… ska bli intressant att få höra hur det är tänkt att de ska ge oss det.. Och så klart en liten arbetsintervjuv blir det också, på en tjänst som jag tycker att jag är klippt och skuren för 😉 men mer än så vill jag inte berätta..

Eftersom det är lördag så springer jag mellan tvättstugan och min säng… Mest för att foten inte blivit bättre men också för att jag kan..! Jag har aldrig förstått det där med multitasking på helgerna..? Varför måste man alltid göra allt på en gång..? Jag tvättar, myser vid datorn, sedan tar jag tag i resten av lägenheten eller försöker att få min son på en promenad, innan jag kanske tar tag i städningen för att pausa mellan lunch, middag eller en jättekram av sonen..

Jag städar på jobbet varje dag och tycker verkligen inte om att göra det hemma, det är inte för att jag är lat, men städning för mig är jobb, så om jag får för mig att städa så blir det inte lite damning med dammsugning, utan för det mesta hamnar jag i skåp och nere på golvet med en våt skrurduk, det tar inte lång tid för mig att få klart, men ofta har min son flytt in i rummet med en sur min, för jag har gormat order  till honom i frustration av att jag igen städar ensam…

Visst sonen plockar i rummet och dammsuger då jag kräver det, men det sitter djupt rotat i hans hjärna att inte göra det ordentligt, måste vara med antingen att han är tonåring att göra eller så sitter det i mitt föräldrarskap att inte se det som han faktiskt gör. För jag är inte mer än mänsklig och min son har nog fattat att jag inte kräver mer än vad han klara av för stunden. Han är inte lat, men en kille med aspergers och adhd plus alla tonårs hormoner för flygger som yra höns i hans kropp, så är jag ens imponerad över att han kommer upp på morgonen och kommer ihåg att andas lugnt. För lugnt är borta sedan länge, med medicin som inte hjälper att lugna ner hypern.

På skolan verkar det fungera på visa lektioner, han ligger först i engelskan och matten, sonen läser sin årskurs i engelskan medan de andra i klassen ligger på fyrans nivå, matten ligger hela klassen på fjärdeklass nivå. Mycket frustrerande för jag vet att han kan mer, men skönt att de harvar på med inga som helst stressande krav. Pedagogerna är så vana vid att eleverna hamnar i efterkälke att de inte ens lyfter på ögonbryna längre, utan hjälper dem vidare. Jag vill anmäla sonens skola igen, alltså den skolan som jag anmälde förra gången, för nu ser man hur de misskötte sig, tre år senare..Valmöjligheter

Det med medicinen har jag också funderingar på, eftersom hans nuvarande medicin egentligen inte hjälper honom och har heller inte gjort det sedan somras så undrar jag om jag egentligen vill att det fortsätter, för skoaln fungerar, det är med nöd och näppe som det gör det, och jag märker att han mer stressad, men är det för att han inser att han själv måste arbeta mot sina impulser eller är det för han verkligen gör det och det gör honom så slut att allt annat blir liggande på vänt.

Det är ju faktiskt detta som gjort att han blev av med kortis, sin impulskontroll.. Gör jag honom en tjänst eller kommer jag att förstöra honom..? Sonen vill ha medicin, det har han sagt, men när går jag in som förälder och hjälper honom att förstå att han måste hjälpa sig själv lite grann (utan att det blir för stressigt för honom) för han måste försöka åtminstone försöka arbeta i mot impulserna till den grad att han klarar av att ta beslut fattat på någon slags ”mognad” . Det är ett dilemma, det här med medicin, jag är varken i mot eller för medicin för att hjälpa, det är upp till varje förälder att känna sina barn så pass mycket att ta det beslutet.

Vi ska i alla fall träffa läkaren snart och hon får hjälpa oss..

Blev lite från oss i alla fall, hoppas er helg blir en lugn en och att ni som är lediga får vila, ni som jobbar att ni får en trevlig och avslappnande dag J

Kram IMG_1881

Ibland är det svårt att finna bitar som passar ihop..

20140622-102542-37542213.jpg
Jag avgudar min son då han försöker att ta beslut som i längden kan hjälpa honom, det är nog mer jag som får problemen att försöka gå bredvid och hjälpa honom att ta besluten som inte tar helt musten ur oss. Eftersom sonen vill vara medicinfri så tycker jag att i alla fall sommarn får bli som han vill.
Tyvärr verkar det vara ett litet problem med det hela. Han vaknar upp flera gånger på natten, i natt minst tre gånger (eftersom jag med vaknade) först av att han smög in och tog mobilen (men jag missade själva den lilla detaljen, trodde han bara kollade om sängen var ledig på ”hans” sida) sedan vaknade jag vid ett tiden av att han var i köket.. 20140622-102431-37471846.jpgHan sa lugnt att han bara var törstig och bad mig somna om. Kl 03 vaknade jag (tror jag) av mig själv för det var för kallt i rummet. Gick upp och stängde av fläkten sedan smög för att titta till min son. Han låg i sängen och kollade youtube på mobilen 😦
Lugnt gick jag in och slapp säga något, han gav mig mobilen och jag bad honom att snälla sova nu.
Jag vet inte om det är för att han är medicinfri eller han helt plötsligt blev en tonåring som har problem med sömnen… Jag är helt ställd.
Ibland känns det som vi smyger igenom en tjock okänd djungel där vi möter en massa nya saker hela tiden. Tyvärr känner jag att min pedagogiska syn på saken inte kommer fram i sonen hormonstimmade hjärna bara. Vad göra..?
Jag är trött av två nätters vakenhet, antingen av hans konstanta promenerande runt omkring i lägenheten eller då han väcker mig med att vilja kolla till mig. Hur får jag honom att dämpa sin hyper under nätterna..?
Om fyra dagar börjar semestern och jag kan ge honom all min uppmärksamhet, måste bara överleva tröttheten, förkylningen och hostan som bråkar med min kropp. Imorgon börjar sista veckans jobb.

20140622-102530-37530546.jpg