Hmm ibland blir det inte som man tror #Blogg100

Det finns inget värre än ont i ryggen 😦 Eftersom vi fick gå väldigt mycket på kort tid, så tänkte jag inte på att jag borde ta det lugnare. Så det blev ett besök hos doktorn i morse. 

Fick tid vid 10-tiden och träffade samma läkare som jag bara vart hos en gång, men det var ca 1 1/2 månader sedan. Då efter en långvarig hosta efter alla förkylningar som inte ville släppa. Då fick jag hostmedicin och fortsatte att jobba. När vi träffades idag så frågade han mig om jag var tillbaka för hostan.. Först fattade jag inget så jag sa att det var min rygg som spökade. 

Han släppte inte det där med hostan och jag insåg att jag hade hostat nästan hela tiden under undersökningen. Men eftersom min hosta kommit och gott under ett par månader så tänkte jag inte på det. Min rygg bedömdes stel så jag fick muskelavslappnande och värktabletter. Då jag trodde att vi var färdiga, bad han mig att få lyssna på lungorna innan jag gick. Det blev till slut ett stick i fingret och han skickade hem mig med en ny hostmedicin. 

Det är konstigt hur man kan stänga av saker.. Jag drog snabbt iväg och avslutade på jobbet med en öm rygg och en djävla hosta. Och låt mig säga, den kombinationen är inte trevlig. 

Kram från mig 😉  022

Annonser

Smärtan är människornas store lärare #blogg100 

Fick en tid till läkare vid 9:30. Så det var bara att ta fram mina älskade kryckor, damma av dem och sakta ta mig dit ca en timma innan. 

Väl där var det bara en väntetid på fem minuter (jag tror de insåg att jag hade ont, då jag stod upptryckt mot hörnet i väntrummet och försökte att inte grina ögon ur mig av smärta) 

Det är verkligen intressant hur smärta får ner en i ett tillstånd av ett barn. Jag känner mig hopplöst ensam vid dessa tillfällen. Mycket för att jag alltid levt med mottot ”ensam är stark”. Tyvärr är ensam inte alls stark vid dessa tillfällen. 

Jag undrar om detta har med att jag har svårt att släppa in andra i mitt liv. Kan det vara så att jag självmant på något vis stängt av den där känslan i mitt vardagliga liv? Igår kväll då jag hade mest ont kom jag på mig själv att fundera på när jag egentligen fick en riktig kram, du vet en sådan man bara sjunker in i.. Jag insåg till min fasa att visst kramar jag min son, men den andra typen av kram, kommer jag tyvärr inte ihåg.. Hmm

lite av medicinerna jag fick idag

Tillbaka till min dag..

Väl inne hos läkaren blev det lite prat och hon kände på min rygg, hon trodde inte det var diskbråck, men var inte helt säker. Så lite medicin och ett förslag att ta mig till sjukgymnast. Jag kommer ta min medicin, tyvärr får jag googla lite på övningar. Med sonens födelsedag och medicinen så har jag inte råd att ta hjälp på det viset. Men jag kommer att klara det bra. Det är synd att ekonomi stoppar dessa viktiga delar i rehabiliteringen ofta. 

Efter läkaren blev det en sväng hem för att hämta nyklar, tänkte ta mig till torget för att lämna dem till någon som skulle ta mina områden under min vecka av vila. Samtidigt som jag tänkte hämta ut medicinen. 

Väl tillbaka hemifrån (jag var knappast kaxig då jag skulle ta mig upp för alla trapporna) så började det att krampa i ryggslutet och höfterna. Så det blev in till närmaste apotek för att få något starkare i värktabletter. Jo, läkaren hade skrivit ut medicin som utgått, jippi tänkte jag, så med snigelfart tog jag mig ut från apoteket och fick ringa till vårdcentralen för att få ny medicin. Väl färdig hade smärtan tagit över så att jag gnydde vid varje steg.  Inte hjälpte det att mina armar och händer var helt slut av bördan de fick ta med hjälp av kryckorna. 

Jag fick alltså inse att jag inte skulle klara av så mycket mer än att ta mig hem, och lägga upp benen och få i mig muskel-avslappnade och något mot smärtan. 

Nu ska denna tjejen vila hoppas du fick en bättre dag 😉 

Kram 

Utslagen men inte nere

    Jag provade i alla fall! Jag kämpade mig upp med den där känslan att det var på gång. Men jag ville inte ge upp, jag trivs ju! Jag vill faktiskt iväg till arbetet. Så jag skippade allt som kunde göra det värre. Inget kaffe eller te. Lite vatten, frukost ville jag inte äta, för jag ville inte (om det skulle hända) kräkas på vagnen. 

 

Väl på jobbet blev det bara värre ju mer jag fortsatte med städet. Jag vet att det bara blir värre med fysisk aktivitet, men jag fortsatte. 

Klockan åtta började ansiktet att domna av, då insåg jag att, hur mycket ”lugna” andetag, så skulle jag inte klara av dagen. Och utan medicin var jag tvungen att försöka få en tid till läkare. 

Så nu har jag äntligen vaknat. 🙂 

Fick en tid i förmiddags så…. Jag fick balansera och följa fingrar, peta på näsan och slutligen bli av med några droppar blod innan den nykläckta läkaren gav med sig och fixade medicin. 

Migrän är inget att leka med. 

Kram