Running Barefoot

Amy Harmon är en amerikansk journalist som skrev  Navigating Love and Autism 

2013, jag läste den för ett tag sedan och började leta efter böcker skrivna av henne. Boken Running Barefoot släpptes 2012 och sedan dess har hon släppt böcker som blivit (tror jag) mer kända, de senaste är The Song of David som skrevs efter vissa av karraktärenerna som finns i boken The Law of Moses. Två böcker som jag inte lyssnat på än, men kommer nog att göra då jag verkligen tycker om hennes sätt att skriva om livet.

Tillbaka till boken Running Barefoot..  Då jag läste ”baksidan” går ju inte skriva det egentligen då denna var en ljudbok, men ni förstår säkert 😉 så fastnade jag och vara bara tvungen att försöka lyssna, även med en rejäll förkylning och ont i hela kroppen..

Detta är en varm bok om två individer som egentligen aldrig hade mötts om de inte åkt skolbussen från landsbygden. Denna lilla flicka är så underbara att man bara vill hålla om henne, senare i boken vill man slå något hårt i huvudet på henne, du kan säga att jag verkligen levde mig in i boken 😀 Ljudboken var på engelska, vet inte om den finns på svenska, men om du inte är rädd för att försöka dig på den, jag rekomenderar den verkligen. Nedan så har jag kopierat ”baksidan”….

When Josie Jensen, an awkward 13-year-old musical prodigy, crashes headlong into new kid Samuel Yazzie, an 18-year-old Navajo boy full of anger and confusion, an unlikely friendship blooms. Josie teaches Samuel about words, music, and friendship, and along the way finds a kindred spirit. Upon graduation, Samuel abandons the sleepy, small town in search of a future and a life, leaving his young mentor behind. Many years go by, and Samuel returns to find his old friend in need of the very things she offered him years before. Their roles reversed, Samuel teaches Josie about life, love, and letting go.

Kram på er tassartyst

 

Annonser

En ledsam dag

Visst är ett arbete som lokalvårdare inte det man drömmer om och ofta är det ett mycket ensamt arbete, där vi (lokalvårdare) träffas oftast på rasterna för att sedan fortsätta arbetet.
Så det är egentligen dem vi städar hos som vi arbetar med.
I skolans värld så kan man ofta bli väldigt anonym, i alla fall som städerska och både dagligen eller periodvis så ses man oftast då man tillrättavisar barnen då de kastar bollar inomhus eller stökar för mycket. Nu jobbar jag inte alls mycket bland de ”vanliga” barnen, så jag utsätts inte hela tiden av detta.

20140611-222922-80962775.jpg
Eleverna i min del av skolan har alla någon slags handikapp. Och det kan ta lång tid att lära känna dessa barn. I alla fall jag som inte direkte arbetar med dem. Ofta vet jag inte efter år om de ens ser mig som en del av deras skoltid, för dessa barn älskar (oftast) att vara på skolan. Det finns inget mer härligare att se dessa barn sakta inför ens ögon liksom blomma upp, ofta för alla dessa underbara elevassistenter och pedagoger som gör deras dagar.
Jag tror nog aldrig jag sett en enda av dessa inte le, hur långa än deras dagar ofta verkar vara. Deras glädje i dessa barn, gör ofta att de själva inte alltid ser om sina egna arbetsmiljöer. 😦 (hmm där kom visst skyddsombudet fram) 😉
Men tillbaka till barnen!
Idag var sista dagen jag fick träffa en av dessa underbara barn 😦 (hen går ut nian) Detta barn fick jag en bra kontakt med väldigt sent in på min tid. Men dessa sista år har jag ofta mest sett fram i mot att få träffa hen.
Så idag försökte jag säga hejdå, men jag vet inte om hen förstod. Själv stod jag där och försökte hålla tillbaka tårarna. Jag fick krama assistenten som också skulle försvinna 😦 också mycket omtyckt av mig.

Visst är jobbet tungt och visst är man trött och har ont i kroppen efter dagens arbete!
Men med sorg/glädje i hjärtat gick jag hem idag från skolan och insåg att jag har världens bästa jobb på världens bästa arbetsplats, där det finns underbara ungar och människor 😀 Sådana som liksom kryper in i mitt hjärta och stannar där. ❤️❤️❤️❤️

20140611-223036-81036201.jpg

Tankar i natten… #Blogg100, dag 58

Jag insåg idag att jag inte är så förtjust i kärleksfilmer…undran Vart vill jag komma med detta…? Jo för en tid sedan ville jag inte se program om ekonomi då jag hade problem med ekonomin. Man vill inte se sådant man inte kan relatera till….

Jag stängde av den knappen för länge sedan, som om jag slutade att vara någon som faktiskt levde och kunde älska någon annan… Nu ska ni inte tro att jag inte älskar min son, han är mitt liv, men den där otroligt härliga känslan av kärlek.

Jag är så inne i min vardag att jag inte inser att jag stänger av mina egna känslor… För kan man verkligen känna riktig glädje för en annan om man inte vill känna den för sig själv..? Oj blev lite utlämnande men orkar du inte läsa så lägg ner det nu, för jag tror inte jag slutat att skriva än….

Är det detta som de flesta kallar moderskap, att helt sluta att se sig själv som en kvinna som är värd att älskas? För det är ju så att du kan ju aldrig älska någon om du inte kan älska dig själv pytte lite.. eller stämmer inte det?

imagesH4M4IZY3Ja, förälskad har jag vart många gånger, men riktigt älskat någon förutom min son… vet inte. JO men visst, på rak hand kan jag säga två, en underbar man som hade stora problem och som jag hade tre relationer med under 15-år. Han var min första kärlek, han var den som jag släppte in i tonåren som jag vågade lita på, han kom in i mitt liv en andra gång då jag var i tjugo årsåldern, men då var det annat mer en fysisk relation. Den sista gången, var vid 30-års åldern, han var precis ute från missbruk och vi fann varandra men det blev stormigt. Jag älskade att hata honom… han dog några år senare i sin sjukdom som han fått i tidig ålder… unga, alldeles för ung…

Sedan hade vi man nummer två, också i skolan men senare tillfälle, jag var nästan i tonåren, han var som jag boende i skolan… han var nog den som jag såg, älskade mig…. Det var då jag kände mig älskad, på riktigt och vågade älska tillbaka… Han var den vuxna kärleken…

Jag har insett att visst har jag känt förälskelse ofta men alltid misstolkat det som kärlek, den siste som gjorde mig illa, hatar jag inte, för jag älskade aldrig den mannen, hur illa han än betedde sig mot mig… Så hur ska jag våga älska innan någon annan..? hur gör man det? Om man inte ens ser sig själv värd att känna sådant?

I Lördags var jag och sonen i slottskogen, jag såg för första gången att någon vände sig om efter mig… Mig! Och ingen annan, jag tittade efter framför mig… han log, jag vände mig snabbt om igen och fortsatte att gå vidare. Mötet var inte långt, inte ens 10 sekunder men jag kan bara inte släppa att jag såg att någon faktiskt la märke till mig… Jag lägger inte märke till sådant, för jag är inte den som man vänder sig om för att titta efter en gång till, tycker jag.. Jag har aldrig haft det självförtroendet att se mig som någon som du lägger märke till.

Smått sorgset eller hur?

Oj blev visst ett väldigt sent inlägg, fast tidigt #Blogg100 inlägg denna söndag 😉 Nu blir det väl dax för mig att gå och lägga mig i alla fall, nattis på er därute på nätet….

20140426-140505.jpg