Att gå vilse är att lära sig att hitta

Som i alla människor så finns tankarna där, du vet de där som är lite tyngre än vanligt.. Det där om vad allt är till egentligen för, de där man inte talar om.. Att leta efter en identitet i vuxen ålder, eller rättare sagt inse att det man trodde man gjorde rätt egentligen inte var det man ville.. att ha en sådan styrka att våga lita på den inre rösten och faktiskt lyssna, vart är du egentligen på väg? img_0896

Jag är ofta inne i ett sökande vid denna tiden, kanske mer för att på något vis punkteras ballongen och andningen blir mer ytligare. Kanske är det den glad stämningen som liksom tvingas på vid den tiden som gör det. Kan det vara så att det utlöser det? Hmm ingen aning…

Det är ca två år sedan jag fick mina första rejäla panikattacker, (jag hade ett par under graviditeten men förstod det mycket senare) jag fick medicin och tid att tala ut i terapi. Hon sa att jag led av posttraumatiskt stresssyndrom något som jag inte ville ta till mig. Så farligt var det ju inte…

frihetMin reaktion var inte helt frisk, och jag hade en läkare som just då inte ville att jag skulle tillbaka till arbetet. Året efter det föll jag ihop igen, medicin och nu var det ambulans inblandat. Jag blev rädd och blev hemma, denna gången utan terapi. Jag är en stark kvinna… hmm..

När kan man säga att man vill luta sig mot något/n.

Nu har jag vart igång så mycket att jag inser att de där känslorna av ”att inte räcka till” börjar att smyga sig på.. Borde jag inte bli frisk någon gång? För sådana tankar borde jag ju ha släppt vid min ålder?

Jag har så klart lärt mig att säga nej nu, och jag vågar säga till om någon går på mig personligt, jag har blivit bättre på att ta avstånd från de som inte är bra för mig. Men ändå finns de där tankarna kvar..

Hur tar man sig vidare? 20140609-164544-60344332.jpg

Annonser

En återbloggning av något viktigt

Den 13/12 skrev jag om panikångest.

Hej

 

Om du träffar mig på en bra dag, så hade jag för dig vart en glad/trevlig öppen positiv kvinna, som pratar mycket, till och med använder nästan hela kroppen i diskussioner. Jag skulle verka vara den som ingen sätter sig på, en stark kvinna med starka åsikter. Bra på att argumentera, organisera ja få allt att fungera så mycket jag kunde.

För på mina bra dagar är jag oövervinnelig.

Jag är mitt gamla jag, den där starka kvinnan som vågar vara.

När du träffar mig ser du inte att jag är trasig, för min utsida visar inte dig detta. Jag har en hel människohud som gömmer såren som ligger under.

Hade jag brutit min arm skulle den ha gipsats och ingen hade frågat mig om jag ändå kunnat arbeta. Hade jag fått svåra ögonskador hade inget bett mig försöka sitta vid datorn. Hade jag blivit blivit förlamad hade du aldrig bett mig springa.

Så att min hjärna blev överbelastad ger alla omkring mig rätt att ifrågasätta mina bra dagar som de bara ser. För de dåliga gör att jag är hemma. Dessa syns inte, alltså finns de inte…

Om jag får en ångestattack på väg till bussen, kan jag inte fortsätta att gå på. Jag önskade verkligen att det hade vart en möjlighet, men just då, precis innan den slår till med svetten som skjuter ut från varje por ur min kropp och trycket samlas som en knut mitt på bröstet. Så måste jag stanna. För jag kommer att vara helt slut efter att det är över. Så är det för mig. Jag stannar inte hemma för att jag vill, jag stannar hemma för jag har inget val.

Så kära du, nej min sjukdom syns inte på mina bra dagar, för de är då du träffar mig. Och de är de dagarna/timmarna som jag är glad/trevlig/öppen/positiv. Men jag är fortfarande trasig innanför.

 

IMG_6058 

Hur många drabbas av ångest?

Fler och fler drabbas idag av ångestupplevelser. 2-5 procent söker under sin livstid hjälp för återkommande paniksyndrom, det är alltså ca 200 000 personer om året (en procent män och två procent kvinnor), vilket innebär panikattacker som uppnått sin klimax inom tio minuter och dessutom har haft minst fyra attacker under den senaste månaden. Ungefär 10 procent av befolkningen upplever en isolerad panikattack en gång i livet och sedan aldrig mer.

Kram 

 

Nu tar jag helg :)

 

Fick finbesök på jobbet idag av sonen som gick från fritids tidigare, jag är alltid själv sista timman och insett att det är då jag får som mest att göra, inga störningsmoment så att säga.. Jag fick ordnat ihop papper och skriva lite mötesprotokoll som jag lagt undan då jag inte hunnit med dem, eller haft chans att göra dem i min ensamhet.. Jag älskar att sitta där det händer saker, men det kan också vara störande då jag nästan aldrig får vara själv.. Skulle jag själv fått planerat min dag idag så hade jag städat, för om jag ska säga lång dag, så är det ingen lögn, så att säga… Det är ett litet dilemma som jag har just nu, jag vill för mycket men hinner knappt med det väsentliga i mitt så kallade schema. Hmm jag har inget schema..? För jag skulle ändå inte kunna arbeta som den säger..  blev omkullvält totalt då det blev två möten som drog musten ur mig.. Jag är imponerad hur folk orkar klaga hela tiden 😦

Lunch fick jag inte, som tur blev det ett avbrott mellan mötena och vi blev bjudna på smörgås, så lite fick jag i mig denna arbetsdagen.. Det vara bara att pallra sig upp och fixa städningen på mitt lilla område och prata lite strunt, sedan vara det som sagt dator för hela slanten tills min son kom och jag slutade efter fyra..

Visa dagar drar ut på en och denna var en sådan, det med att jag är skyddsombud och administratör på mitt jobb, märker jag blir missuppfattat av mina arbetskollegor. Det är jobbigt att försöka parera mellan dessa olika saker och jag börjar faktiskt fundera på vad jag kanske måste välja bort.. Jag älskar mitt arbete och jag älskar min ombudsroll..

Jag tar nog helgen och funderar på vad jag egentligen vill bli då jag blir stor.. 🙂

Hoppas ni får en trevlig fortsatt fredag.. IMG_1881