Finska barn gråter inte

Från rasfiende till kniv-Pekka

Vi börjar med en artikel som publicerades i morse i aftonbladet.

Jag som är uppvuxen med föräldrar som lämnade sitt land i öster i slutet av 60-talet vet hur skrämmande rätt författaren har.

Det var så, jag och min syster var inte bara tvillingarna utan vi var också vårt efternamn eller finnarna. Något som var så vanligt för oss att vi nog aldrig ens reagerade på det. Min far och mor var väldigt involverade i finska föreningen, de hade träffar varje veckohelg, med fest, bastu och minnen från forna tider. De umgicks inte med andra, de var för sig själva, alla de som kom från de tusen sjöarnas land.

Vi barn skulle vara med i friidrott, åka på läger, fira jul ihop, vi blev en stor familj men med mycket litet vuxeninblandning. Jag och min syster såg aldrig hur dåligt mina föräldrar mådde på grund av ekonomi, de var starka och finnar.

Där kommer uttrycket som jag skrev som inläggsrubrik. Min far hade alltid ett visst avstånd till oss barn, inte för att han inte tyckte om oss, utan han var man och gjorde sitt. Något som jag egentligen aldrig egentligen har  tänkt på ordentligt.

anne-71
Jag 1971

Mina föräldrar kommer från norra delen av Finland. Min mor var bagarlärling men blev sedan allergisk för allt mjöl som fanns i bageriet. Min far var styckare, men på grund av brist på språkkunskaper så kunde han inte arbeta som detta i Sverige. Jag bruka undra hur det skulle vart om de hade fått utöva sina yrken..

 

Mina år i skolan präglas också av mitt finska ursprung, de fanns finska klasser och så var det vi, vi vars föräldrar inte skulle förbli finnar, jag tror det handlade om att få in oss barn snabbt i samhället. Visst det var ingen mamma eller pappa som satt med oss och gjorde läxor, de fanns heller egentligen inte där då det handlade om vår skolgång. Jag tror inte de var med på ett enda föräldramöte under hela min skoltid Att vi ens existerade mer än  att ta med på utflykter sjunga låtar med tangotakt då skivspelaren slutade att fungera, så fanns de mer i periferin till nästan alla oss finska barn på gården.

Vi hade en gemenskap ändå, vi åt hos varandra, våra föräldrar visst vilka vi umgicks med på det visste var vi var. Men vid bråk eller annat, så var vi ensamma, vi skulle klarar av det själva, och finska barn gråter inte! På något vis var detta ett mantra som jag hade, kanske därför jag aldrig visste vem jag skulle tala med då mobbningen i skolan började.

Jag tycker inte mina föräldrar var dåliga föräldrar, de var av sin tid och de gjorde så gott de kunde. De kom från ett samhälle där alla kände alla, de flyttade från en ovis framtid för att ge familjen en bättre framtid, de kom till Sverige för att Sverige behövde arbetskraft. De klagade aldrig för oss barn, de visste att de på Volvo var finnarna, de var bara arbetskraften. Jag tycker att det säger mer om deras styrka än de svaga som aldrig fick dem att känna sig välkomna.

Japp jag har också fått frågan på skoj om jag har kniven i ena handen och Koskenkorva i andra, jag skrattar längre inte åt det, och jag tillåter inte att någon annan vare sig det är en själv eller annan som ger utryck av att man är annorlunda för att de har sitt ursprung från ett annat land. Vi är alla människor, inget annat, och vi gör alla så gott vi kan, jag kan fortfarande även om jag idag är svensk medborgare och född i Sverige få frågan om jag vill flytta tillbaka till Finland, jag får fortfarande höra att jag ibland är som en finne, jag har till och med fått höra att min göteborgska låter som finsk göteborgska..? Vi är alla på något vis dem vi gör oss till, och som sagt finska barn gråter inte, inte i dessa frågor i alla fall 😉

Kram från mig img_0646

 

Annonser

Liten uppdatering

Oj så mycket som händer både på sonens skola och på min skola, att intrycken blir för mycket, med det tråkiga att man inte orkar bara spy galla hela tiden för är det inte så att man inte behöver få ut allt?

Jag har i stället arbetat med en ny sida på fb som tagit fart och en ”blogg” ”hemsida” och så klart en twitter sida, för som jag känner har saknats då denna djungel av olika bloggar och hemsidor och nyheter om Npf bara kryllar där ute på nätet, kanske får jag ingen koll på alla men ett försök ska jag nog göra ändå…

https://www.facebook.com/bloggarnpf

http://twitter.com/NPFBloggar

http://npfbloggar.wordpress.com

Jag har i alla fall insett att då det stormar omkring mig så får jag lust att försöka göra något på mitt lilla vis, jag är inte den som just nu passar in i olika slags grupperingar eller föreningar då jag vill så mycket men alltid får så dålig självkänsla att jag inte hinner med samtidigt som då jag verkligen ger mig in i något blir arg då ingen jobbar lika mycket, men som vanligt hoppas jag att det går över och jag orkar ta tag i det där livet utanför med olika slags gemenskaper som man visst ska vara med 😉

Ekonomin ser inte ljus ut denna månad och jag som ska hålla i AW för en förening : ( hur ska det gå??? Jag kan ju inte be dem om en peng för att jag ska ta mig en öl med alla de som kommer?? Tråkigt, jag får väl dricka vatten och be barkillen/tjejen att lägga en citron och en drinkpinne så att ingen undrar…..

Sonen har föräldramöte på tisdag och jag ska gå!! Han får följa med och sitta med sin ajfon under tiden utanför, för jag blir borta ett tag och lämnar ensam honom gör jag inte.. Sedan är det habilitering på onsdag som de gett oss en tid klockan 08:30 (?) hur tänker de?

På jobbet lunkar det vidare har ingen som helst koll på vad som är på tv efter klockan 21 längre för då ligger jag utslagen i min säng, det är så mycket ändringar att jag inte orkar hålla mig uppe efter att sonen lagt sig… saknar min timma efter hans sängdax..

 

 

 

Funderingar så här sista semesterdagen

Jag är med i tre olika föreningar för ensamstående, två av dem har jag vart med i omgångar, och den senaste jag gick med i är gratis så den blir jag med i.

Varför? Ja när jag gick med första gången så fick jag barn ensam, efter ett tumultartat förhållande som lämnade mig ganska omskakad. Där satt jag med en son ensam, det kan jag lova var aldrig planerna, mannen lämnade mig dagen efter han friade, han var nog inte säker på mycket på den tiden …. Nu ska jag inte skriva om honom, utan om själva ensamheten som slår en då man kommer hem med en son som har någon slags kolik och man själv har ett långt sår över magen. När jag lämnade sjukhuset så sa de att man inte ska lyfta något över två kilo de första veckorna, jag fick snällt ta min tvätt till tvättstugan med en son (som inte vägde under två kilo) under armen och börja tvätta. Gå igenom räkningar och post, sticka iväg och handla mat. Allt detta ensam.

Så jag började leta efter någonting för oss ensamstående och började ta mig till öppna förskolor som både kyrkan och föreningen hade. Det som slog mig att ofta träffade jag samma kvinnor och män där (på kyrkans), varje gång som jag var där. De med förhållanden satt ensamma med eller med andra och de som var ensamma satt snällt ihop med de andra ensamma. Gick jag på föreningens satt de som vart med ett tag och pratade med varandra medans jag ofta satt ensam och försökte att vara pedagogisk med sonen för man inte ta steget att ta kontakt. JAG VILLE INTE VARA DEN SOM TYCKTE SYND OM MIG SJÄLV.

Men på kvällarna satt jag efter sonen somnat och grät då jag insåg att min hyra var för hög för mig… Så flytt efter tre månader samtidigt som jag försökte att bygga upp en grupp andra mammor som jag gick på långa promenader bara för jag kunde, inte för att jag ville ner i vikt, det kom bara av sig själv, jag rasade i vikt, efter tre månader så hade jag tappat 25 kilo, endast för promenaderna och sedan pizza på kvällarna pizzabudet visste mitt namn och sonens efter ett tag….

Efter flytten blev det massa promenader med olika slags mammor, jag var med i en diskussionsgrupp för mammor som gjort akut kejsarsnitt, där lärde jag känna en underbar kvinna som jag senare fick en underbar kontakt med. Men tyvärr 5 år senare dog hon i bröstcancer efter att ha kämpat  mot den i fyra år. Man får distans till problem då detta händer, en ensamstående mamma som lämnar en son på ca 5 år ensam i världen. Jag var jätteduktig på att kolla mina bröst efter det ett tag, sedan glömde man det. E brukar fortfarande tala om henne och han undrar då vart tog sonen vägen, tyvärr har jag inga svar på det 😦

Vad är ensamhet? Hur känns det att efter fått beskedet tillsammans med en som man tror älskar en att ett nytt liv kommer, sedan blir helt ensam? Jag har haft oerhört många nedgångar med en massa uppgångar, jag har trott att nu orkar jag inte mer men på något vis tagit mig upp för att springa in i något nytt.

En förening där du får utlopp för dina behov i din ensamhet är viktig, lovar dig! Det kommer tider då du inte har någon anledning att vara med men föreningen finns där ändå i motgången, är det inte en förening som du skulle vilja vara med i?

En förening för ensamstående borde vara i olika stadier, de som blivit ensamma och är i ”chock”, de som vart ensamma och börjar ta sig upp igen och till slut de som lever ensamma med sitt/sina barn och har ordnat det sig för sig. Nu behöver man inte ha en massa pengar och en massa tid utan då man hamnat där att, så är det, och jag klarar mig, men vill ändå ha kontakt med dem som är där man själv är…

Den första gruppen finns det medmänniskor som vart där de är nu, som stöd. I andra gruppen finns medmänniskor som kan hjälpa dem att ta steget tillbaka i livet/arbetet/kroppsligt, och den tredje gruppen där de kan bara umgås med dem som bara är.

Föreningar brukar startas för att det fattas något slags stöd för dem som behöver det, sedan finns det föreningar där man stöttar frågorna som de vill ta upp. Med de ensamstående föreningarna jag är med i jobbar alla för att de ensamstående ska få det bättre, och jag ser med fasa att dem de arbetar för, oftast glöms. Hur överlever en förening utan sina medlemmar?

Hur tänker du?

Kram 20120611-170426.jpg