Ju mer instabilt livet är, desto mindre gillar man att de små sakerna förändrar sig.

I en månad nu eller rättare sagt fyra veckor, förändrade jag och sonen drastiskt vår diet. Vi bestämde oss för att äta lchf…!

Att tömma skafferiet var som att göra en större storstädning, det tog en hel dag (med en massa annat som kom emellan) att gå igenom skåp, kylskåp och ett stort skafferi.. en skön känsla, för längst in såg jag de där inköpta varorna som jag endast använt en gång, alldeles för länge sedan.

Väl tömt så ekade det tomt, för jag insåg verkligen att jag endast hade allt som jag och sonen inte skulle äta mer enligt lchf. Nu ska jag lugna ner dem som anser att mat inte ska slängas bara så där! Nej avlösaren fick med sig en massa hem 🙂

Nu skulle jag handla in lite grunder till dieten, stack så klart iväg till backaplan och tog med en inköpslista med det väsentliga. Kom ut ca 1500kr fattigare… hmmm

Jag har såklart lärt mig att baka de bröd som jag gärna inte vill vara utan, sedan att det tar emot att äta fett hela dagen är väl en ny erfarenhet. Vare sig vi gör rätt varje dag skiter jag i, det som räknas är att sonen idag vart utan socker i fyra veckor, en bedrift som jag absolut måste ge honom en stor eloge för! Visst jag har oxå vart utan det, men egentligen handlar det om att försöka göra något tillsammans med honom. Så vad har jag kommit fram till? Ägg, är jag redan trött på, vår repetion är inte fylld än, men tur så finns det många olika bloggar om just lchf, så hjälp finns att få här på nätet. Det intressantaste som jag insett, är att jag egentligen inte bryr mig om jag går ner i vikt, det är måtten för mig som är viktiga och att jag under dessa veckor fått mer ork, Jag kommer inte gå in på ketoser och annat som fettförbränning, för mig och sonen är det sockret i alla dess olika former. Vi får i oss dem med frukt och bär, då vi verkligen blivit hejare på smoothies på morgonen. Fast det ser jag endast som vinster, eftersom vi båda vart väldigt dåliga på det (alltid) Sedan om vi är liberala eller strikta i dieten varje dag lägger jag inte så mycket tanke på. Sonen (17år) märks det på väldigt mycket, det är egentligen han som fått förändra mest. Med sockerintaget han hade innan till nästa noll idag och hans ålder så klart syns det en markant skillnad på midjemåttet.

Det var min son som gav mig denna utmaningen, om jag slutar med socker tillsammans med honom under ett år, så lovar jag att sluta snusa. Han ville inte bara sluta äta rent socker utan då via lchf, så egentligen är han duktigare på vad som får eller inte fås äta 😀 Då frågan kom upp efter två veckor på om vi skulle fortsätta fick jag ställa ner foten ordentligt, visst känns det tradigt att inte ha samma koll på alla no no, och maten i bamba har inte alltid vart något som han kunnat äta. Jag krävde då att han skulle utnyttja sin Aspergers och bli expert, det funkade, han gick med på att fortsätta och idag är det alltså fyra intressanta veckor som flugit förbi med massa olika rätter som vi provar oss fram på.

Nu letar jag recept till julen, eftersom vi nu köpt stevia nu, så vill jag lära mig att göra nyttigare bullar och kakor. Mandelmjöl i all ära, funkar ju inte lika bra för mig eftersom jag är allergisk. Jag provade med brödet, men efter rejäla hostattacker efter att ätit insåg jag att det hade med astma-liknade hosta. Det kliade en del i halsen och nu måste jag finna andra sett att baka på, i alla fall till mig (eftersom sonen inte har samma problem)

Kram på er därute

Annonser

Att stänga dörrar hjälper inte.. Jag vet

Det var ett tag sedan, efterdyningarna av ett svårt slag fick mig på backen igen. Som om jag inte egentligen kunde räkna alla slag som kommit den sista tiden…

Men igen så är jag sjukskriven, visst det är på 50% men jag är inte till arbetsmarknadens tillgänglighet.. Hur slår man bort det som du inte vill ta tag i?

Mitt år var bra, jag fick min skuld betald, på arbetet blev det bättre, jag tog på mig mer på sektionen, jag vågade släppa in familj och nya vänner… Vad gick fel? Det där jag talar om men egentligen inte har minnen av, min tid för allt för länge sedan… Hoten, den psykiska våldet, den fysiska, rädslan, ensamheten.. Det där jag inte minns.. Det kommer upp då det brister i sömmen.. Jag ler på det ställen där de inte vet, jag ler, där de vet… Jag vill inte vara svag! Vänner lämnar, jag är inte glad, jag ska inte störas, jag är fragil! Skitsnack!

Jag är less på att vara ensam om det som jag känner… 

Läkaren frågade mig det sista i vårt samtal: Är du självmordsbenägen? Vad svarar man på det, det är väl klart att jag inte är det! Jag har för mycket att leva för, jag har flera år att leva för, jag har det enda som räknas….min son! Men så klart inget som finns för mig… Det är det som han hör, vem finns för dig Anne? Jag småler.. jag är ensam, varför ta för stora bett, det är jag inte värd…

Du är inte ensam av att vara ensam, nej det är jag inte, så varför gör det mig så förbannat svag nu då? Jo enligt de experter jag talat med så har jag inte, egentligen bearbetat det som hände mig, sista gången hade jag bråttom tillbaka, sista gångens svaghet gjorde att jag nu vaknar upp med hjärtklappning, panik, som endast kan just nu avhjälpas med medicin och terapi.. Och mitt i allt så är det jul..

Att bara prata trodde jag var det som behövdes, att minnas var inget jag egentligen ville. Hjärnan stänger av det den inte kan bearbeta, en skyddsmekanism, men nu med medicin, terapi, och allt för lite pengar, så ska jag på något vis ta mig tillbaka till de levande… Och jag slåss varje minut, för gör jag fel, säger fel, så bryter jag ihop, jag orkar inte fler ord om mina tillkortakommanden, jag kan inte ta dem just nu, ledsen..

Att leva med mitt liv, ska ju göra mig stark, inte svag..

Med detta vill jag önska alla de som ger mig styrka en varm önskning av God Jul och Gott Nytt År

Kram 

Skrämmande hur lätt det blir…

Förra veckan hade vi besök, sonen tyckte jag var väldigt ordentlig, visst det är jobbigt för honom då vi ändrar om i "folkmängd" i vår lägenhet. Mycket av hans rutiner blir störda, men jag tycker att det var en bra övning för honom, att det förändras i hans närhet i en miljö där han vet att jag är i.
Jag fick också en respit från ensamheten, det är ofta en svår sak att ta upp som vanligt, eftersom ingen av oss (sonen och jag) är sociala i privatlivet. Inget självvalt men på något vis blev det så. I alla fall, fick jag prata med en vuxen varje (nästan) morgon, det är intressant hur mycket det ger. Nu klagar jag inte! Jag är en vuxen människa och jag har valt att ha det på detta viset, men ibland inser man hur det skulle kunna vara och det är en intressant hur lätt det är att välja det som är lättast. Så tack ni som kom och umgicks lite med oss, kanske ses vi snart igen, vi gör inga måsten just nu.

Efter en längre tid (hmm ända sedan min första lägenhet) så har jag haft svårt att slänga saker. I min städning nu under försommaren, fick jag mig ett ryck och plötsligt så känns luften lite lättare runt omkring mig. Kläder i mängder, i säckar från källare och garderob fick flytta till secondhand, möbler som egentligen bara är i vägen och aldrig fått plats har blivit ved för någon annan. Mitt sovrum möblerades om två gånger innan jag insåg att sängen skulle tillbaka där den var från början. Ja.. ja.. jag kan själv inse att något blir bättre som det var. Jag fick en huvudgavel som blev gjord av pallar, detta gjorde att jag behövde ta bort en del möbler från sovrummet (inget som jag saknar faktiskt) Men det är tommare, mer golv, lättare att hålla ordning.
Sonen har inte haft några val med min städlust, men han har inte klagat. Jag tror faktiskt inte han skulle se något om jag inte berättade det för honom. Japp, på det sättet är han som de flesta killar/män. Där märks inte hans npf så mycket.. om jag inte rör datorn eller tv-spelen så klart 😉

Sonen kom in på andrahands valet på gymnasiet, lite tråkigt, då han aldrig var intresserad av någon annat än det första, men vi försöker så gått vi kan att se positivt på det hela. Som sagt det är skrämmande hur lätt det är ibland, i förändringar i ett hem med Npf-diagnoser, min son har haft en del denna sommaren och han har tagit dem bra, visst det är oroligt i början, men detta blir mitt sätt att hjälpa honom mot vuxenvärlden, där förändringar kommer vare sig han vill det eller inte 😉