Att stänga dörrar hjälper inte.. Jag vet

Det var ett tag sedan, efterdyningarna av ett svårt slag fick mig på backen igen. Som om jag inte egentligen kunde räkna alla slag som kommit den sista tiden…

Men igen så är jag sjukskriven, visst det är på 50% men jag är inte till arbetsmarknadens tillgänglighet.. Hur slår man bort det som du inte vill ta tag i?

Mitt år var bra, jag fick min skuld betald, på arbetet blev det bättre, jag tog på mig mer på sektionen, jag vågade släppa in familj och nya vänner… Vad gick fel? Det där jag talar om men egentligen inte har minnen av, min tid för allt för länge sedan… Hoten, den psykiska våldet, den fysiska, rädslan, ensamheten.. Det där jag inte minns.. Det kommer upp då det brister i sömmen.. Jag ler på det ställen där de inte vet, jag ler, där de vet… Jag vill inte vara svag! Vänner lämnar, jag är inte glad, jag ska inte störas, jag är fragil! Skitsnack!

Jag är less på att vara ensam om det som jag känner… 

Läkaren frågade mig det sista i vårt samtal: Är du självmordsbenägen? Vad svarar man på det, det är väl klart att jag inte är det! Jag har för mycket att leva för, jag har flera år att leva för, jag har det enda som räknas….min son! Men så klart inget som finns för mig… Det är det som han hör, vem finns för dig Anne? Jag småler.. jag är ensam, varför ta för stora bett, det är jag inte värd…

Du är inte ensam av att vara ensam, nej det är jag inte, så varför gör det mig så förbannat svag nu då? Jo enligt de experter jag talat med så har jag inte, egentligen bearbetat det som hände mig, sista gången hade jag bråttom tillbaka, sista gångens svaghet gjorde att jag nu vaknar upp med hjärtklappning, panik, som endast kan just nu avhjälpas med medicin och terapi.. Och mitt i allt så är det jul..

Att bara prata trodde jag var det som behövdes, att minnas var inget jag egentligen ville. Hjärnan stänger av det den inte kan bearbeta, en skyddsmekanism, men nu med medicin, terapi, och allt för lite pengar, så ska jag på något vis ta mig tillbaka till de levande… Och jag slåss varje minut, för gör jag fel, säger fel, så bryter jag ihop, jag orkar inte fler ord om mina tillkortakommanden, jag kan inte ta dem just nu, ledsen..

Att leva med mitt liv, ska ju göra mig stark, inte svag..

Med detta vill jag önska alla de som ger mig styrka en varm önskning av God Jul och Gott Nytt År

Kram 

Annonser

Skrämmande hur lätt det blir…

Förra veckan hade vi besök, sonen tyckte jag var väldigt ordentlig, visst det är jobbigt för honom då vi ändrar om i "folkmängd" i vår lägenhet. Mycket av hans rutiner blir störda, men jag tycker att det var en bra övning för honom, att det förändras i hans närhet i en miljö där han vet att jag är i.
Jag fick också en respit från ensamheten, det är ofta en svår sak att ta upp som vanligt, eftersom ingen av oss (sonen och jag) är sociala i privatlivet. Inget självvalt men på något vis blev det så. I alla fall, fick jag prata med en vuxen varje (nästan) morgon, det är intressant hur mycket det ger. Nu klagar jag inte! Jag är en vuxen människa och jag har valt att ha det på detta viset, men ibland inser man hur det skulle kunna vara och det är en intressant hur lätt det är att välja det som är lättast. Så tack ni som kom och umgicks lite med oss, kanske ses vi snart igen, vi gör inga måsten just nu.

Efter en längre tid (hmm ända sedan min första lägenhet) så har jag haft svårt att slänga saker. I min städning nu under försommaren, fick jag mig ett ryck och plötsligt så känns luften lite lättare runt omkring mig. Kläder i mängder, i säckar från källare och garderob fick flytta till secondhand, möbler som egentligen bara är i vägen och aldrig fått plats har blivit ved för någon annan. Mitt sovrum möblerades om två gånger innan jag insåg att sängen skulle tillbaka där den var från början. Ja.. ja.. jag kan själv inse att något blir bättre som det var. Jag fick en huvudgavel som blev gjord av pallar, detta gjorde att jag behövde ta bort en del möbler från sovrummet (inget som jag saknar faktiskt) Men det är tommare, mer golv, lättare att hålla ordning.
Sonen har inte haft några val med min städlust, men han har inte klagat. Jag tror faktiskt inte han skulle se något om jag inte berättade det för honom. Japp, på det sättet är han som de flesta killar/män. Där märks inte hans npf så mycket.. om jag inte rör datorn eller tv-spelen så klart 😉

Sonen kom in på andrahands valet på gymnasiet, lite tråkigt, då han aldrig var intresserad av någon annat än det första, men vi försöker så gått vi kan att se positivt på det hela. Som sagt det är skrämmande hur lätt det är ibland, i förändringar i ett hem med Npf-diagnoser, min son har haft en del denna sommaren och han har tagit dem bra, visst det är oroligt i början, men detta blir mitt sätt att hjälpa honom mot vuxenvärlden, där förändringar kommer vare sig han vill det eller inte 😉

Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram 

Ensamstående #Blogg100

Har du någonsin känt dig ensam, nu   menar jag inte ensam=för dig själv?

Det har gått snart 14-år sedan sonen föddes, jag var ensam direkt med honom. Men det som slår mig är hur ensam jag varit.

Då han tog sina första steg var vi två var ensamma, visst kunde jag ringa till vänner men ensamheten av att inte kunna skrika ut – kom kom han står, han går, han sa lampa!!! Eller tvärtom -kom kom …. Och jag springer för att gemensamt med någon vara med om det.

Då sonen fick sin diagnos var jag ensam, jag kom hem till en tom lägenhet, sonen gick och la sig och jag satt i köket och grät ensam, visst kunde jag ringa men jag fick ta det beslutet.

Det finns inget så ensamt då man gråter så högt och ingen slår armarna omkring dig för att försöka trösta. Man gråter så mycket att det gör ont i halsen morgonen därpå och ögonen är svullna så man skyller på ögoninflamation.

För när du gråtit ut ringer du till någon som redan hört alla problem för just då är det alltid problem man försöker att tala om.
Men med en lugn röst för den värsta smärtan redan gått över, för samtidigt som de få vänner man har gärna lyssnar vill man skydda sin smärta ifrån dem.

Det är lätt att vara ensam med ett barn, jag bestämmer vilka regler som gäller, hur uppfostran ska vara. Det är lätt att bestämma vad som ska köpas till hemmet, tider för matlagning. Ibland är det bra att vara ensam med barn.

Det är inte lätt att vara ensam då han skriker fullt ut en hel nattIMG_6006 och jag inte får kontakt. Det är inte lätt att första gången hämta ut medicinen som ska hjälpa honom att få en lugnare tillvaro när man läser bipack sedeln med alla bieffekter, och dessutom ger honom detta.

Det är inte lätt då bråken bara blir mer och mer och ingen som kan hjälpa till då argumenten bara känns som svaga ord.

Det är ensamt då man ser förändringarna som får en så lycklig att man till och med då gråter,så klart efter att sonen lagt sig

Ensamheten gör sig verkligen påmind då man får samtal efter samtal från skolan på att han stuckit eller att han vägrar gå in i klassrummet, vid möten om jag inte ber någon om de vill följa med.

Och den gör sig påmind då skolan ger honom beröm och jag känner en stolthet som jag ensam får le åt, ingen att dela det med.

Ja jag är ensamstående och många med mig.
Men jag är ensam med en son som har en neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF)

Jag ska muntligt hjälpa min son varje dag med vardagliga saker som dusch, toa, påklädning mm mm mm

Jag är ensam att jag gick ut på fb för några år sedan och bad om hjälp för jag fick influensan! Jag fick hjälp men har inget minne av det, de kom senare, min son klarade av att gå till skolan, klä på sig.  Jag hade lyckats komma upp ur sängen och hjälp honom med att bre smörgåsar (detta har han svårt med) till frukost, middag fick han ordna själv med hjälp av avlösningen i två dagar sedan själv med fryst mat som ängeln (som hjälpte oss) hade handlat.
Jag fick in honom i duschen efter femte dagen för han skulle aldrig duscha om jag inte tvingade honom

Jag önskar mig inget mer än någon att dela saker med.

Därför finns min blogg, den är min vän, de få kommentarerna som jag får är en bekräftelse.

Samtidigt en smärtsam sanning att många av oss sitter ensamma med våra glädje ämnen och de som inte är lika glada. Vare sig vi lever med våra barn som har Npf eller tillsammans med en partner. Eller bara ensamma.

Så du som vän till någon som är ensamstående: tack för att du finns!! Tack för att du i omgångar endast får höra massa jobbiga saker, för det finns dagar då det är bra saker.
Ofta kan vi som lever i diagnoslandet ha svårt att ta i mot hjälp ibland men ge inte upp!

Så jag vet att ensam kommer jag att få följa min son från skolan denna veckan och ensam denna veckan, kommer jag att försöka få in honom i duschen.

Men någonstans inne i min tjocka skalle vet jag att någon gång kommer jag att få dela några små bitar av vår vardag med någon som kommer då jag skriker -Kom kom …. du får inte missa det här;)

Det är min framtidsdröm, vad är din? IMG_1881

 

Varför allt stress på allt…?

Jag överlevde denna julen! På något vis gjorde jag det. Är ju egentligen inte så förtjust i detta sedan jag insåg att vi två är ensamma. Kanske är det för att jag alltid måste vara den som ber om att få fira den med någon, för sonens skull. Förra året så var vi ensamma, men det är ju inget annorlunda mot andra helger..  För en ensam jul med mig, blir ju som en vanlig helg eller ledighet med mamma.

När jag var lite så var julen både bra och dåliga minnen, inget som jag vill gå in på, men jag minns att det var något magiskt, visst vid 12-13 års åldern, så hade det mesta gått över då det gällde magiskt, men innan det så trodde jag verkligen på tomten och myste verkligen natten till julafton ;)Jag hoppas jag gett min son den typen av minnen nu när sonen blivit gammal nog.. Jag vet egentligen inte hur han tänker om denna årstiden… Han är ju inte den som pratar i onödan…

Jag har aldrig förstått detta tjat om julstress…? Detta är ju egentligen något som man gör själv, det är ju inte egentligen inte julen som är stressig, eller hur..?

Kreditkorten är övertrasserade, små nya banklån inför denna helg har gett nästan alla magsår och sömnlösa nätter till säkert  sommaren.. För ska vi verkligen behöva fira julen på detta vis.. Det sitter många barn hemma dessa dagar med mor och far och oftast nästan alla vuxna på julafton berusade, för det dricks en massa senare.. Vem tänker på detta..? Vem är julen för egentligen..?

Det kan debatteras så huvuden snurras hela varv vart det kommer från och varför.. Men vi lever nu.. Eller hur..? Många tränger ihop hela släkten bara för att vi måste.. Varför? Ofta så är inte morbro och moster eller farmor eller syster såta vänner och alla får lida för att alla ska trivas.. Varför gör man så? Barnen ska vara trevliga men de får äta hur mycket socker, det är ju ändå jul… men en socker kickad unge är aldrig trevlig..IMG_2412

Sedan är ju egentligen inte julenstressen värst, utan själva mellandagsrean… Vem ger sig ut på stan denna dagen frivilligt..? Det som detta handlar om är att affärerna måste bli av med det som de beställde inför julen, de måste bli av med skiten så de kan köpa in nytt inför nästa år… Så de dumpar priset, jag som ensamstående tycker om dessa dagar (om jag slipper följa med till stan) För får sonen pengar så kan han handla det där som som annars kostar skjortan med de julpengarna som han fått på julafton.. Som tur blir han ofta helt ställd i själva affären då han står där, för egentligen kostar den inte så mycket mindre (enligt honom) och han vet att pengarna tar slut på något vis i alla fall..

Jag får panik i stressade miljöer, avskyr då alla måste trängas/knuffas, och sonen verkar bara stänga av just i det ögonblicket, fast jag vet att han får någon slags utbrott senare, som jag så klart får ta hemma… Kanske är det jag just nu, har lite svårt att ha koll på hur jag reagerar egentligen, är nog ganska dum då det gäller mig och mina känslor…

Men på något vis så har det vart en lugn jul för oss, för som alltid nu för tiden så har jag inga större förväntningar på att vi ska ha det som på filmer eller  böcker… Vi har det som vi vill ha det, på vårt vis och visst är det inte med en massa folk, men någon får alltid fira med oss om de vill.

Nu i mellandagarna, hoppas jag att vi kan bjuda lite folk till oss för en mini jul, någon av våra vänner som vill träffa oss också, jag har hopp och varför ge upp de 😉

Hoppas er jul var bra och god fortsättning

IMG_1881

 

Julbordet, en väldigt gammal tradition som går tillbaka till vikinga tiden..

Midvinterblot

Därifrån fick vi dopp i grytan…

//Doppet i grytan är kanske det allra äldsta inslaget i julbordet. Det har funnits med mycket, mycket länge … det vi vet är att det rör sig om en blandning av hedniska och kristna inslag. Under hednatiden utnyttjades grisens alla delar, och förutom doppet är sannolikt olika typer av julkorvar och syltor de äldsta ingredienserna som fortfarande finns kvar. „  — Christina Fjellström, professor i måltidsforskning vid Uppsala Universitet.//

Så handen på hjärtat… Är det någon som vet detta då de sätter sig för att äta..?  Köttbullar och mycket av det andra kom mycket senare, köttbullarna bara för ca 45-år sedan..