Skrämmande hur lätt det blir…

Förra veckan hade vi besök, sonen tyckte jag var väldigt ordentlig, visst det är jobbigt för honom då vi ändrar om i "folkmängd" i vår lägenhet. Mycket av hans rutiner blir störda, men jag tycker att det var en bra övning för honom, att det förändras i hans närhet i en miljö där han vet att jag är i.
Jag fick också en respit från ensamheten, det är ofta en svår sak att ta upp som vanligt, eftersom ingen av oss (sonen och jag) är sociala i privatlivet. Inget självvalt men på något vis blev det så. I alla fall, fick jag prata med en vuxen varje (nästan) morgon, det är intressant hur mycket det ger. Nu klagar jag inte! Jag är en vuxen människa och jag har valt att ha det på detta viset, men ibland inser man hur det skulle kunna vara och det är en intressant hur lätt det är att välja det som är lättast. Så tack ni som kom och umgicks lite med oss, kanske ses vi snart igen, vi gör inga måsten just nu.

Efter en längre tid (hmm ända sedan min första lägenhet) så har jag haft svårt att slänga saker. I min städning nu under försommaren, fick jag mig ett ryck och plötsligt så känns luften lite lättare runt omkring mig. Kläder i mängder, i säckar från källare och garderob fick flytta till secondhand, möbler som egentligen bara är i vägen och aldrig fått plats har blivit ved för någon annan. Mitt sovrum möblerades om två gånger innan jag insåg att sängen skulle tillbaka där den var från början. Ja.. ja.. jag kan själv inse att något blir bättre som det var. Jag fick en huvudgavel som blev gjord av pallar, detta gjorde att jag behövde ta bort en del möbler från sovrummet (inget som jag saknar faktiskt) Men det är tommare, mer golv, lättare att hålla ordning.
Sonen har inte haft några val med min städlust, men han har inte klagat. Jag tror faktiskt inte han skulle se något om jag inte berättade det för honom. Japp, på det sättet är han som de flesta killar/män. Där märks inte hans npf så mycket.. om jag inte rör datorn eller tv-spelen så klart 😉

Sonen kom in på andrahands valet på gymnasiet, lite tråkigt, då han aldrig var intresserad av någon annat än det första, men vi försöker så gått vi kan att se positivt på det hela. Som sagt det är skrämmande hur lätt det är ibland, i förändringar i ett hem med Npf-diagnoser, min son har haft en del denna sommaren och han har tagit dem bra, visst det är oroligt i början, men detta blir mitt sätt att hjälpa honom mot vuxenvärlden, där förändringar kommer vare sig han vill det eller inte 😉

Annonser

Ensamstående #Blogg100

Har du någonsin känt dig ensam, nu   menar jag inte ensam=för dig själv?

Det har gått snart 14-år sedan sonen föddes, jag var ensam direkt med honom. Men det som slår mig är hur ensam jag varit.

Då han tog sina första steg var vi två var ensamma, visst kunde jag ringa till vänner men ensamheten av att inte kunna skrika ut – kom kom han står, han går, han sa lampa!!! Eller tvärtom -kom kom …. Och jag springer för att gemensamt med någon vara med om det.

Då sonen fick sin diagnos var jag ensam, jag kom hem till en tom lägenhet, sonen gick och la sig och jag satt i köket och grät ensam, visst kunde jag ringa men jag fick ta det beslutet.

Det finns inget så ensamt då man gråter så högt och ingen slår armarna omkring dig för att försöka trösta. Man gråter så mycket att det gör ont i halsen morgonen därpå och ögonen är svullna så man skyller på ögoninflamation.

För när du gråtit ut ringer du till någon som redan hört alla problem för just då är det alltid problem man försöker att tala om.
Men med en lugn röst för den värsta smärtan redan gått över, för samtidigt som de få vänner man har gärna lyssnar vill man skydda sin smärta ifrån dem.

Det är lätt att vara ensam med ett barn, jag bestämmer vilka regler som gäller, hur uppfostran ska vara. Det är lätt att bestämma vad som ska köpas till hemmet, tider för matlagning. Ibland är det bra att vara ensam med barn.

Det är inte lätt att vara ensam då han skriker fullt ut en hel nattIMG_6006 och jag inte får kontakt. Det är inte lätt att första gången hämta ut medicinen som ska hjälpa honom att få en lugnare tillvaro när man läser bipack sedeln med alla bieffekter, och dessutom ger honom detta.

Det är inte lätt då bråken bara blir mer och mer och ingen som kan hjälpa till då argumenten bara känns som svaga ord.

Det är ensamt då man ser förändringarna som får en så lycklig att man till och med då gråter,så klart efter att sonen lagt sig

Ensamheten gör sig verkligen påmind då man får samtal efter samtal från skolan på att han stuckit eller att han vägrar gå in i klassrummet, vid möten om jag inte ber någon om de vill följa med.

Och den gör sig påmind då skolan ger honom beröm och jag känner en stolthet som jag ensam får le åt, ingen att dela det med.

Ja jag är ensamstående och många med mig.
Men jag är ensam med en son som har en neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF)

Jag ska muntligt hjälpa min son varje dag med vardagliga saker som dusch, toa, påklädning mm mm mm

Jag är ensam att jag gick ut på fb för några år sedan och bad om hjälp för jag fick influensan! Jag fick hjälp men har inget minne av det, de kom senare, min son klarade av att gå till skolan, klä på sig.  Jag hade lyckats komma upp ur sängen och hjälp honom med att bre smörgåsar (detta har han svårt med) till frukost, middag fick han ordna själv med hjälp av avlösningen i två dagar sedan själv med fryst mat som ängeln (som hjälpte oss) hade handlat.
Jag fick in honom i duschen efter femte dagen för han skulle aldrig duscha om jag inte tvingade honom

Jag önskar mig inget mer än någon att dela saker med.

Därför finns min blogg, den är min vän, de få kommentarerna som jag får är en bekräftelse.

Samtidigt en smärtsam sanning att många av oss sitter ensamma med våra glädje ämnen och de som inte är lika glada. Vare sig vi lever med våra barn som har Npf eller tillsammans med en partner. Eller bara ensamma.

Så du som vän till någon som är ensamstående: tack för att du finns!! Tack för att du i omgångar endast får höra massa jobbiga saker, för det finns dagar då det är bra saker.
Ofta kan vi som lever i diagnoslandet ha svårt att ta i mot hjälp ibland men ge inte upp!

Så jag vet att ensam kommer jag att få följa min son från skolan denna veckan och ensam denna veckan, kommer jag att försöka få in honom i duschen.

Men någonstans inne i min tjocka skalle vet jag att någon gång kommer jag att få dela några små bitar av vår vardag med någon som kommer då jag skriker -Kom kom …. du får inte missa det här;)

Det är min framtidsdröm, vad är din? IMG_1881

 

Snart är det visst jul…

Hmm snart är det dagen förre doppardagen. Och jag har knappt julpyntat här hemma, kanske för att vi faktiskt inte har så mycket sådant.. Efter hand som saker gått i sönder så harjul pengarna inte alltid räckt till för detta som faktiskt är framme i ca två månader.. Men jag vantrivs inte med det, jag blir bombaderad av att det är snart JUL hela dagarna på jobbet och senare på väg hem. Det är verkligen inte roligt att gå in på frölunda torg nu, det är som folk slutar att se sig omkring, den hysterin i deras ögon som lyser får mig att vilja springa så långt ifrån allt.. Kanske är det så att jag är lite mer extra känslig just nu eller så kanske jag alltid har känt så, vet faktiskt inte..
Mitt nya arbete går framåt, det är mycket att få ihop men jag trivs, det var idag en typisk måndag som fick mig att totalt vilja skrika högt, allt jag planerat fick läggas undan och jag fick snällt stressa runt med annat, efter fem timmar utan avbrott ramlade jag ut genom slutdörrarna och åkte hem.. Väl hemma så slocknade jag och vaknade med FEBER…! Nu är det bra, jag känner inget av och jag tror det var min kropp som tog över och däckade mig, jag känner mig inte sjuk, fryser lite, men inte dödar det mig 😉
Sonen har vart väldigt prövande den sista tiden (nu är jag extremt diplomatisk) alla svar är grymtningar och tykna, inget duger och jag är den värsta människan i hans liv (känns det som) han är arg nästan hela tiden och högljud, så förbannat högljud att jag faktiskt undrar om hörseln har pajat… Det har till och med flugit saker här hemma, japp jag har varit rädd för vad han ska göra.. Jag inser att jag har inte tid att vara sjuk just nu, måste ta tag i situationen innan det helt tappar kontroll.. Det är dessa gånger jag önskade att jag inte var ensam med honom, den där känslan av att känna mig oduglig, att inte räcka till. Fan det kom ju inte ut en manual med honom, just nu känner jag mig totalt okunnig hur man faktiskt styr en tonåring utan att det barkar åt helvete…
Nej jag tror vi behöver vår ledighet nu, att hitta tillbaka till varandra, jag får bli mer anträffbar igen, jag måste bara, just nu. För jag tror faktiskt han behöver mig mer än jag behöver mig (så att säga).
I morgon är jag ledig, eller rättare sagt ledig från den fysiska platsen, mobilen kommer att vara på, om något händer men inget som jag behöver åka dit för.. Jag ska njuta av den..
Det får visst inte bli så mycket av detta blogginlägg eftersom sonen vägrar sova i sitt rum, så nu är han här, ska avsluta med att säga.
God Jul på er alla där ute, snälla ta det lugnt och ta vara på varandra.

IMG_1881

Det man inte pratar om högt…

Nu har snart semestern tagit slut, fem veckor av ledighet och jag har knappt kommit ut ur lägenheten…

Varför… Ju mer sonen som har as/adhd blivit mer introvert så blir man instängd. Fobier som tar över som styr hela ledigheten, och den där orken man inte klarar av då ledigheten slår till… Att sitta med vänner ute och grilla gör inte vi, för vi har inte dessa vänner, att åka iväg och bada denna sommaren har heller inte vart något som vi velat då bina, flugorna, ja allt som flyger har vart farliga.

Så min semester denna sommaren var inomhus för det mesta med en kille som inte ville vara med mamma eller någon annan…

Hur får man orken att ge av sig själv hela tiden, är det jag som mor som ska se till att allt blir fixat..? Hur får man orken till att orka..?

Varför vågar ingen tala om detta..? Jo, för att det är tabu, som mamma ska dina barn gå förre allt annat, och du ska banne mig se till att de får en vardag som ger dem stimulans för att de som människor ska komma vidare…

Men hur gör man det?ensamhet

Jag orkar inte längre skicka sms, jag orkar inte längre be om att få komma över, jag orkar inte vara den i min vänskapskrets som alltid är den som ska ta kontakt. Får jag känna så…? För så ska man ju inte göra.

Varför måste man bli instängd av ensamhet..? Tröttsamt

Sonen gjorde sönder fjärrkontrollens till tv, jag har inte råd att köpa en ny, så nu har han inte fått spela tv-spel, oj, vilken jobbig tid det har varit. Jag är så trött på att dra i en som inte vill göra något, hur får man orken till det..? Jo de som ska kallas vänner… och jag har inga kvar, förutom en enda som lever likt mig på många sätt, fast med fler fasta vänner…ensamhet

Vi är flera som har det så här, om inte pengarna räcker till så är det en sak, men att orken tar slut…hmmm det får man inte säga högt…

När min son var liten, pytte liten bara någon vecka efter att vi kom hem från bb, så blev han dålig, jag var opererad (kejasarsnitt) ensam och ingen sömn, jag ringde till min mor och sa, att om de inte kommer över snart så slänger jag ut ungen genom fönstret!

Satte du kaffet i halsen..?

Jo så kände jag, men då jag fick sagt det högt ut, så lugnade jag mig, jag var bara tvungen att få lufta det jag kände just då, min mor och far var hemma hos oss efter bara ca 15-minuter. Hysteriskt lugna fråga de mig var min son var… -Han sover, svarade jag … mycket lugnare, de tog honom och jag sov i nästan ett dygn, efter det flyttade de ut från gbg och jag hade inte det stödet längre (jag tror ju inte de flyttade pga av mig, men just då kändes det som det)
Att slåss för mitt barn har alltid vart det som jag gjort högt, lågt och med fasta slag, men för min egna del, ….. hur ska man orka det..?

Jag kan ibland bli så arg på hela min situation, för att sedan slås av ledsamhet över att vara en dålig mor som känner så, varför får man som mor inte vela ge upp..? Varför ska det vara tabu..? Att få ventilera sig är mitt sätt, att få ta mina långa promenader är min sätt att få ut ångest, men eftersom jag i nästan i ett och ett halvt år nu inte klarat av att ta mina promenader (hälsporre) så har allt bara byggts på…. Ibland vill jag bara lägga mig ner och bara vara hela tiden, men på något vis så tar den där lilla djäveln i mig tag i mig och piskar skiten ur mig och jag tar mig upp och fixar middag…

Ja, jag är trött just nu och min semester är slut snart, jag vill tillbaka till vardagen, tillbaka till livet, mitt arbete är visst mitt liv, för där håller jag mig uppe nu för tiden, och orkar inte ge upp…

Vad är dina semesterminnen…?

Tack söta Eva för din vänskap…

20140724-153805-56285331.jpg

 

 

Ibland måste man bara berätta..? #Blogg100 dag 99

Jag är barnfri denna helg för sonen är på läger, men egentligen kättja av de bojor som jag gett mig själv, så vad är egentligen fri..?victor

Jag blev redan vid 6-månaders graviditet lämnad av fadern (fast han bodde så klart kvar i lägenheten, för vi inte hade råd att splitta på oss)

Då detta hände så såg jag väldigt ljust på framtiden, eftersom jag insett att vi två aldrig skulle känna någon tillit till varandra. Då var planen att vi skulle hjälpas åt med barnet jag väntade.

Sedan följde orden och sveken som splittrade oss totalt, visst på något vis trodde jag att det skulle funka utan att jag skulle få allt för många men av den farliga relationen som vår blivit under en lång tid. Jag tror att jag på något vis inte ville svika barnet och fadern var bara lite stressad och det skulle gå över.. Då jag hade blåmärken över mitt ansikte och haft flera episoder av panikattacker under min graviditet så insåg jag att jag kunde dö, för dödshoten ekade ofta ur en ilsken mans mun i slutet av min graviditet.

Jag vet att vi ensamstående ofta har en historia bakom oss, det som berättar varför vi hamnade där, men ofta vågar vi inte pga. av rädsla att berätta.

Jag är en av dem som överlevde, han fick inget straff för det som han gjorde mig, det var jag som straffades då alla visste men ingen vågade anmäla honom. Där har vi en tung sak att ta upp, om jag ser att förlåtandenågon far illa så är det min plikt att först ta upp det med personen i fråga, sedan om inget händer försöka anmäla. Hade jag haft den hjälpen under min graviditet så hade min tid som ensamstående mamma kanske sett annorlunda ut. Mannen hade fått hjälp och jag hade (hoppas jag) fått hjälp att få ihop mitt liv.

Mina problem började direkt efter att sonen kom till världen, jag mådde inte bra, men eftersom jag var frisk och tog hand om min son så lämnades jag ganska snabbt ensam. Detta ledde till min ätstörning (igen), för att få ihop mina mardrömmar under sonen första år så straffade jag mig med att inte äta, i mitt (sjuka) huvud så trodde jag att det var kontroll. För kunde jag inte kontrollera mitt huvud så kunde jag kontrollera ätandet.

Det blev långa promenader i flera timmar av dagen under ett år, och jag älskade att alla tyckte att jag var snygg och smal, men inom mig så såg jag fortfarande den där kvinnan som var så svag att hon lät en man misshandla henne under en lång period, som enligt honom var det fetaste och fulaste som gick på denna jord. Jag insåg att nu när jag skrev detta så hade min ätstörning redan tagit vid redan vid 4-månden av min graviditet, för så snabbt som jag gick ner den första tiden var jag egentligen i värsta formen då det gällde min självbild och liv…

Vad jag vill med detta inlägg är att få någon därute att inse att du faktiskt inte är ensam om det du är med om, för vi är många som levt i det och fortfarande lever i det. Jag har idag levt ensam med min son hela hans liv, om det är för min skeva självbild (jag är inte värd kärlek eller ens vänner) vet jag inte. Men eftersom mina problem började med det första nedlåtande ordet han gav mig till sista frihetstruptaget så inser jag att jag har säkert mycket att arbeta med. För att överleva har jag för min skull förlåtit mannen i fråga…

Problemet är fortfarande så att, jag inte tror att jag förlåtit m ig själv för allt elakt som jag gjort mig själv efteråt… Så hur går man vidare..?

Jag har lovat mig själv att be om hjälp.

Om jag gör det så fort jag kan, kanske jag vågar se en framtid för mig och min son.

För att vara barnfri är att ta hand om sig själv eller hur..? Att vara barnfri är att ta kontakt med vuxna…? Eller hur? Mina barnfria dagar är allt för ofta ensamma för jag vill aldrig tvinga mig på andra människor mig, för vad har jag egentligen att ge..?

Förlåt det tunga inlägget idag, jag ändå frisk (någorlunda) och har ett tak över mitt huvud och mat att äta. Vad är egentligen mina problem med det värdsliga…?

Det är bättre att slåss med hårda ord än med hårda tillhyggen

Emma Goldman

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emma_Goldman

20140604-202537-73537959.jpg