Att stänga dörrar hjälper inte.. Jag vet

Det var ett tag sedan, efterdyningarna av ett svårt slag fick mig på backen igen. Som om jag inte egentligen kunde räkna alla slag som kommit den sista tiden…

Men igen så är jag sjukskriven, visst det är på 50% men jag är inte till arbetsmarknadens tillgänglighet.. Hur slår man bort det som du inte vill ta tag i?

Mitt år var bra, jag fick min skuld betald, på arbetet blev det bättre, jag tog på mig mer på sektionen, jag vågade släppa in familj och nya vänner… Vad gick fel? Det där jag talar om men egentligen inte har minnen av, min tid för allt för länge sedan… Hoten, den psykiska våldet, den fysiska, rädslan, ensamheten.. Det där jag inte minns.. Det kommer upp då det brister i sömmen.. Jag ler på det ställen där de inte vet, jag ler, där de vet… Jag vill inte vara svag! Vänner lämnar, jag är inte glad, jag ska inte störas, jag är fragil! Skitsnack!

Jag är less på att vara ensam om det som jag känner… 

Läkaren frågade mig det sista i vårt samtal: Är du självmordsbenägen? Vad svarar man på det, det är väl klart att jag inte är det! Jag har för mycket att leva för, jag har flera år att leva för, jag har det enda som räknas….min son! Men så klart inget som finns för mig… Det är det som han hör, vem finns för dig Anne? Jag småler.. jag är ensam, varför ta för stora bett, det är jag inte värd…

Du är inte ensam av att vara ensam, nej det är jag inte, så varför gör det mig så förbannat svag nu då? Jo enligt de experter jag talat med så har jag inte, egentligen bearbetat det som hände mig, sista gången hade jag bråttom tillbaka, sista gångens svaghet gjorde att jag nu vaknar upp med hjärtklappning, panik, som endast kan just nu avhjälpas med medicin och terapi.. Och mitt i allt så är det jul..

Att bara prata trodde jag var det som behövdes, att minnas var inget jag egentligen ville. Hjärnan stänger av det den inte kan bearbeta, en skyddsmekanism, men nu med medicin, terapi, och allt för lite pengar, så ska jag på något vis ta mig tillbaka till de levande… Och jag slåss varje minut, för gör jag fel, säger fel, så bryter jag ihop, jag orkar inte fler ord om mina tillkortakommanden, jag kan inte ta dem just nu, ledsen..

Att leva med mitt liv, ska ju göra mig stark, inte svag..

Med detta vill jag önska alla de som ger mig styrka en varm önskning av God Jul och Gott Nytt År

Kram 

Annonser

Skrämmande hur lätt det blir…

Förra veckan hade vi besök, sonen tyckte jag var väldigt ordentlig, visst det är jobbigt för honom då vi ändrar om i "folkmängd" i vår lägenhet. Mycket av hans rutiner blir störda, men jag tycker att det var en bra övning för honom, att det förändras i hans närhet i en miljö där han vet att jag är i.
Jag fick också en respit från ensamheten, det är ofta en svår sak att ta upp som vanligt, eftersom ingen av oss (sonen och jag) är sociala i privatlivet. Inget självvalt men på något vis blev det så. I alla fall, fick jag prata med en vuxen varje (nästan) morgon, det är intressant hur mycket det ger. Nu klagar jag inte! Jag är en vuxen människa och jag har valt att ha det på detta viset, men ibland inser man hur det skulle kunna vara och det är en intressant hur lätt det är att välja det som är lättast. Så tack ni som kom och umgicks lite med oss, kanske ses vi snart igen, vi gör inga måsten just nu.

Efter en längre tid (hmm ända sedan min första lägenhet) så har jag haft svårt att slänga saker. I min städning nu under försommaren, fick jag mig ett ryck och plötsligt så känns luften lite lättare runt omkring mig. Kläder i mängder, i säckar från källare och garderob fick flytta till secondhand, möbler som egentligen bara är i vägen och aldrig fått plats har blivit ved för någon annan. Mitt sovrum möblerades om två gånger innan jag insåg att sängen skulle tillbaka där den var från början. Ja.. ja.. jag kan själv inse att något blir bättre som det var. Jag fick en huvudgavel som blev gjord av pallar, detta gjorde att jag behövde ta bort en del möbler från sovrummet (inget som jag saknar faktiskt) Men det är tommare, mer golv, lättare att hålla ordning.
Sonen har inte haft några val med min städlust, men han har inte klagat. Jag tror faktiskt inte han skulle se något om jag inte berättade det för honom. Japp, på det sättet är han som de flesta killar/män. Där märks inte hans npf så mycket.. om jag inte rör datorn eller tv-spelen så klart 😉

Sonen kom in på andrahands valet på gymnasiet, lite tråkigt, då han aldrig var intresserad av någon annat än det första, men vi försöker så gått vi kan att se positivt på det hela. Som sagt det är skrämmande hur lätt det är ibland, i förändringar i ett hem med Npf-diagnoser, min son har haft en del denna sommaren och han har tagit dem bra, visst det är oroligt i början, men detta blir mitt sätt att hjälpa honom mot vuxenvärlden, där förändringar kommer vare sig han vill det eller inte 😉

Skapar jag oreda då det borde finnas klarhet? Eller är min klarhet, min egna oreda? #blogg100

När dessa dagar kommer så kommer de som ett slag i magen

Det är som om livet lägger in snubbeltrådar och man ligger med näsan nedtryckt i 20130331-230231.jpgmarken och inser att så lätt ska det bara inte vara.. Som om jag inte har rätt att ha en bra vecka eller dag eller till och med en månad.

Jag är så trött på att behöva förklara, försvar hela tiden om och om igen…Hur länge orkar jag..?

Samtidigt vill jag så mycket men bromsas av min egna hjärna/kropp, jag vet att många med mig som vart i slutet av orken, ofta har lång tid att komma tillbaka, men jag får mina känslor tillbaka, de där som jag hade då jag slutade skolan. De där känslorna att jag inte är värd något bra.. Det där som andra har, de där som att våga ta tag i livet och vara. Jag vill ha en paus, inte en sjukskrivning, utan en paus från min hjärna och sjukt dåliga självkänsla…!IMG_6006

Är det så att jag innan jag blev sjuk, levde över mina egna tillgångar? Med tillgångar menar jag inte pengar utan min egna ork, så nu kräver hjärna som KF, tillbaka då man minst anar, och då man inte klarar av.. Fattar ni?

Jag vet allt om hur jag ska andas, jag vet allt om hur jag ska slappna av, men ändå vaknar jag om nätterna med ett ryck och har svårt att vakna, som om min egna hjärna tar över då jag inte kan styra, som om den vill tala om att jag inte ska slappna av, låter jag helt galen?

Nej just nu är inte en bra kväll, men jag vet att jag vågar skriva om det för att lufta mig..

Jag har en vän som mår dåligt just nu, vill bara säga: Ta en dag i taget!

Det var allt från mig

Kramimg_3588-40

“Only in the darkness can you see the stars.” #blogg100

På något vis insåg jag att jag är skitdålig på att flörta. 😦 Jag menar det var så länge sedan att jag faktiskt inte längre vet hur jag ska göra. Men först måste vi titta på mitt liv och där jag förmodligen skulle kunna hitta något är ju på arbetet. För inte har jag några intressen utanför mitt arbete och liv hemma.  

 Såååå… där jag är nu, finns pensionärs föreningen, öppna förskolan och biblioteksbesökare. 

1, inte intresserad av de äldre (så klart inget fel på att de inte ska hitta kärleken) men någon som kanske inte är äldre än ca 10-år vore trevligt. 

2, Nyblivna pappor (Hahahaha) knappast

 3, De som besöker bibliotek dagtid är antingen där med en STOR barngrupp eller sitter vid en dator. 

Sedan kommer vi till mig o mina erfarenheter av flörtande. Jag tror faktiskt inte jag någonsin gjort det. 

Så tittar man på någon längre än vanligt? Och i så fall när tittar man bort innan karln försöker dra sig undan för den galna medelålders kvinnan inte slutar… Hmm 

Blinkar man? Jag kan inte blinka med ett öga, har aldrig kunnat det… Jag skulle åtminstone få kontakt av någon eftersom det säkert skulle se ut som jag har ett epileptiskt anfall. Ambulansmän är ju sådan där dröm män.. Nej så långt skulle jag inte gå..  

Tror man går fram och säger hej..? Eller och sedan…vad…? Vad säger man efter hej? -Fint väder vi har..? (Suck)   

 Internet och date… Har provat det…. Men inget händer !! Har haft kontakt men ingen erbjuder att träffas…. Det gör ju att man till och med med den finaste bilden på sig själv känner sig totalt ner ratad.. Jo! Jag kan träffa män som jättegärna vill träffas i ”smyg” på nätet 😦 Fan det är jag ju inte intresserad av. Har man haft torka i ett par år nu så försvinner den ”lusten”. Suck jag är patetisk… 

Så hur gör man för att ta sig ut… Och våga doppa tån i vattnet? 

  

Ibland tar livet en rejäl sväng, och man inser vad som faktiskt är viktigt.. 

Jag visste redan från början att det var för tidigt att börja arbeta hundra procent. Då jag gick tillbaka till arbetet i år efter mitt utmatnings ”sjuka” så försökte jag verkligen. Så jag slängde mig in i allt och alla, men sakta privat började jag stänga av allt. 

Ofta efter en dag på jobbet med glada miner och trevliga arbetskamrater så gick jag nästan direkt in i mitt sovrum och la mig. Stängde ut allt, sociala medier, tv, telefon, precis allt som inte hade med sonen att göra. 

  Detta har nu pågått allt för länge, för även om mitt privatliv tog stryk så hade jag mitt arbete o dem som fick mig att gå upp, men som alltid… Det går inte att leva på det viset allt för länge. Och små, små saker som började att smyga sig på och sedan en rejäl. Stoppade tiden för mig helt. 

Förra torsdagen vaknade jag med ett band över bröstet och halsen. Jag hade känt av den redan på onsdagen, men tagit det mer som en stress reaktion, när det senare på morgonen gick upp till mina käkar så var jag ändå såpass duktig och tog det på allvar så jag fick en akuttid till vårdcentralen. Blodprover och EKG togs, sedan kallades det på en ambulans o även om jag trodde att allt var bra, skrämdes jag upp ordentligt. 

Två trevliga personer kom in och vi promenerade ut till bilen. Jag vägrade lägga mig ner och satte mig för att åka baklänglse mot sjukhuset. Väl där så blev det kontroll varje timma med antingen blodprov eller EKG, och till slut en kranskärlsröntgen. Innan de till slut skickade hem mig sent med lugnade. För även med alla underbara människor så var jag ensam och rädd, men så klart insåg jag snabbt att det hade inte med dem som faktiskt funnits där för mig utan för hur jag vart. Jag kan inte skylla på någon annan än mig. 

  Nu har jag vart hemma hela veckan, fick lugnade och smärtan har avtagit. En skrämselhicka (som någon beskrev det) som fick mig att egentligen fundera på vem jag faktiskt kan lita på och som känner mig och till slut, vad jag egentligen är värd! För i min värld är du den just den dagen, inget annat räknas. Att se dem som man trodde var ens vänner vända sig bort måste man bara försöka ta sig förbi. För är det inte så: du känner andra genom dig själv. 

Jag kommer att förlåta, men jag glömmer aldrig!  

Innan min son åkte iväg denna helgen, så sa han att han saknade mitt leende, jag lovade mig själv att jag skulle le samma dag han kom hem.  För inget ska ta bort min sons enda trygghet, NÅGONSIN! 

Så detta inlägg är lite för att jag insåg mitt värde, och därav inte någonsin kommer låta någon, någonsin få mig må dåligt igen! 

Så med medicin och terapi så ska jag ta djupa andetag igen. Med dem som faktiskt räknas, de som ger mig positiv energi och inte de som skäl den. 

Kram