Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram 

Neurobloggarnas temaveckor : Medicinering

Kan han egentligen veta hur och om den hjälper honom, frågade läkaren mig och tog beslutet att ta bort Adhd medicinen från sonen. Mitt i terminen, mitt i all röra med skolan som sonen avskydde som mest.

Vad skulle jag säga? En läkare tala om för mig att jag inte ska fortsätta ge min son hans medicin för skolan verkar ändå inte hjälpa till med han svårigheter…untitled

Detta hände oss för lite mer än ett år sedan, sonen gick igenom värsta krisen med sig själv och skolan verkade inte förstå han problem, det var ett moment 22, för skolan ansåg plötsligt att de inte skulle ge sonen hjälp tacka vare att medicineringen avslutats, mitt i mellan stod jag och sonen och tittade på…

Sonen fick sin första medicin vid ca 7 års ålder, jag satt och grät på väg hem då jag läste alla fel som kunde hända honom om detta skulle slå fel…

Hur kunde jag som mamma ge honom detta?? Jag var så ny på detta och likadana tankar som alla andra som inte lever i det liv vi lever i, skygglapparna hade slitits av och jag skulle bli mamman som gav min son droger!!!

Ack ve fasa!!!! här ett av inlägen från den tiden.

Vi fick kämpa oss tilbaka både med skolan och att få tillbaka medicinen, han enligt honom själv mår bättre.

Det roligaste var då de på bup varnade mig för att sonen skulle växa mindre då medicineringen påbörjades.

Han är idag över 160 cm och fyller 12 i maj, undra hur lång han skulle ha blivit 😉

Här kan ni följa Neurobloggarna

20121124-224115.jpg

Jag har bråkat

Jag har bråkat med de barn som finns på min skola, jag har bråkat (rejält) med telenor som aldrig kan ha ordentligt med täckning här i västra centrum i Göteborg, ta aldrig ett abonnemang med dem, jag ber er. När man ber om hjälp får man en snorunge som tror att han vet mer än du och när man ställer frågor så kräver han att man ska svara ja eller nej på hans????? Jag vill ha kontakt med en människa, om jag vill svara ja eller nej till en dator gör jag det för jag fattar att de inte klarar inte av mer …. men en mänsklig person ska klara av min frustration av att bli utloggad flera gånger på en kväll…. Nej Telenor är inget abonnemang du ska ha då du bor i övre masthugget….. För där finns ingen täckning för dig!!!!

Ja jag är arg!!!! Grrrrr

Han var så tycken så jag ville massa dumt kan man säga, jag sa du kan inte hjälpa mig och jag är inte en dum idiot som inte kan datorer jag har lärt mig från den bästa (min kompis Mikael) som hjälpt mig så mycket att jag aldrig tar skit från tyckna idioter!!!!! Jag la på…

Kanske dumt ja vet men jag har kontakt just nu så jag vill skriva om det….

Hur går det för E??? Ja jag har kontakt med hon som är chef (tror jag) över skolorna och hon lovade att göra en utredning, det verkar som de gör allt för att hålla oss som gisslan här i linnè?? Eller verkar jag ha fel???

Inga löften om att han ska byta 😦 Hur går man vidare, bup väntar på att skolans chef ska ringa de skulle ge dem en vecka… hur mycket ska jag tro på det???

Jag har hamnat i ett dillemma, jag behöver en pitbull som ter sig som en santbernadhund under dessa möten jag vill inte ha någon som attackerar dem för att skrämma dem men någon som kan bita tillbaka då de går till attack och bakar då de ger med sig HJÄLP!!!!! Jag hatar att vara ensam om detta!!!!

Hoppas ni får en trevligare helg än jag

När en dörr öppnas, stängs den framför ditt ansikte :(

Jag har nu sett fram i mot mötet som var planerat på torsdag mellan Bup och skolan (rektorn och pedagogen), men fick ett samtal om att detta skulle de inte alls på då mer kött på benen behövdes och den rektorn som fanns då sonen började skolan ska vara med på ett sådant här möte då rektorn på nordhemsskolan för lågstadiet inte fick ta beslut (jepp det var vad han sa till mig)  Nu ska jag inte gömma skolan längre för nu har det gått för långt…..

Vi (jag och min son) blev lurade till den skolan för att de skulle ge oss stöd till killar som min, det var det jag skrev om i 30 augusti 2009 får jag väl tillägga eftersom detta datum är viktigt 😦

Men efter 3 månader så drogs den bort för min son gick det jättebra, men sedan blev det inget stöd alls tills nu 😦 Jag har inte haft ett enda möte med skolan mer än i juni i år då det verkligen gått helt åt skogen… För de ser inte om inte han ger sig på någon eller bråkar verkar det som.

Nu har min son börjat 4an och han har inte varit med på en enda idrotttimma sedan skolan början men de verkar visst räkna att han e med då han sitter och tittar på då han inte är påklädd????? Jag känner att denna skolan ger mig och minson ingen som helst respekt!!! Min son har suttit utanför lektionssalen till och i från hela terminen ensam för de kan inte få in honom??? Nu e min fråga om de inte förstår dessa barn??? Vad ska få dem att inse att en stor klass med en massa barn inte är receptet för dessa barn, som sjukt nog rektorn sa var det som de försökte få till skolan??? Fast det går ju inte alls så bra alltid…. Får de mer pengar för våra barn eller???  Jag vet inte vart jag ska vända mig för skolinspektion en säger att jag ska vända mig till Göteborgs kommun för klagomål, men frågan ör då …. Hur ska jag veta att de tar detta på allvar då min son går i en kommunal skola??? Och sedan får jag reda på att om de inte svarar så ska jag sända en anmälan till skolinspektion en om detta… Då jag fråga hur länge jag ska vänta, svarar han jag pratar med att de inte finns någon bestämd tid för dem att svara.

Min fråga är hur länge ska min son sitta på en bänk utanför skolan lektionssal tills någon ser honom, då det blir lättare för dem att ge honom en plats i G-klass i stället?????

Hoppas ni har haft en trevligare dag än jag:

Så mycket som händer och så lite tid+ont i foten

Vad börjar jag??

Så mycket som hänt i vår vardag och så lite det har lett till 😦

Just nu sitter jag med en ond fot då jag i min stress hoppar av vagnen (på något vis fick jag för mig att jag var en tonåring och inte en lönfet tant som är lika vig som ett kassaskåp) och landar helt fel på höger fot 😦 Jag hade för bråttom var arg på hela situationen med Es skola och tänkte mig inte för….

Jag har nu ringt skolinspektionen två gånger men de ringer aldrig tillbaka 😦 Fast de lovar, skolan har äntligen tagit kontakt med bup för Es läkare var inte glad att höra hur det gick för honom där just nu, så han ville ha ett möte nästa torsdag med dem på skolan på bup och tala om för dem hur han ser på deras sätt att hjälpa min son. Han är också på min linje att E ska börja på skola för barn med Npf diagnoser, jag har ringt för att se om de kan ta i mot honom om han nu kan få börja där och de är inte ”fullt” så att säga så det borde inte vara några problem.

E var i slottskogen igår med skolan och hade friluftsdag igår, han var så smutsig och hungrig då jag hämtade honom för att åka iväg till Bup för 6 månaders kontroll, han är nu 154 cm lång och väger 53 kilo, så han mår verkligen inte dåligt av medicinen som tur. Fast nu måste jag hålla reda på honom på kvällarna för kylskåpsdörren öppnas konstant, funkar inte alls med ekonomin att gå och små äta hela tiden 😦

Men nu ska vi börja med en medicinfri tid ett tag framåt, hans läkare på bup ansåg att det verkar just nu ändå inte hjälpa honom så vi kan väl prova och se om medicinen ens har någon verkan… Nu har han haft små pauser men detta blir första gången han har en längre paus sedan han började vi 6-års ålder…. Vi får väl se hur det går idag är ju första dagen, E är ju utan medicin under kvällstid så jag kommer nog inte märka något speciellt…

Måste verkligen be om ursäkt för alla hopp i mitt skrivande sidan den sista tiden men eftersom det händer en del i våra bådas liv nu samtidigt så måste jag kanske ta en paus då och då… Men nu blir det väl en del skrivande igen..

Och alla ni underbara föräldrar till barn som lever i diagnos landet, STYRKEKRAMAR PÅ ER!!!!!!!

Kram