När film blir verklighet

Vem är jag?
Jag är mitt DNA, min uppväxt, och allt annat som gjort mig till den jag är. Men ofta så funderar jag på om något hade vart annorlunda, hade jag då vart den jag är idag? Nu menar jag inte DNA-t utan vart jag växte upp, när och hur..
Hade jag haft de möjligheterna till valen jag gjort med åren? Hade jag fritt kunnat vara den jag var? Vad definierar en människa?
Jag har i flera år släktforskat, nu var det ett par år sedan jag avslutade den och med detta så fick jag mycket fakta om vår släkt. På min mors sida var det det mer "fina" folket med namn som Jean Sibeluis , men är det inte så att de där kända kanske alltid kommer upp på något viss?
Min far är halv kolt, hans far är från norra Finland och hans mor kommer från Ryssland närmare sagt från Petsamo det ligger vid Barents hav. Hon var samisk eller kolt som min far säger, försökte kolla upp detta ord men kom endast till klädernas namn som samerna använder.

(Bilden ovanför visar var Petsamo ligger från Rovaniem, där mina föräldrar senare träffades, min farmor som kom från Petsamo, flyttade till Inari, som ligger på finska sidan och träffade alltså min farfar)

Då jag var på besök berättade jag för honom att jag sett filmen Sameblod, och hur chockad jag vart på det sättet att de behandlade barnen.. Min far tittade då på mig och svarade att så gjorde de i Finland också. Han själv blev utsatt just för detta, de mätte hans huvud bland annat och han ansågs vara svagbegåvade, och klarade alltså inte av en högre utbildning. Det var alltså inte fint med detta blod i sig fastän han endast var halv kolt. Jag frågade varför han aldrig talat om det, och fick till svar -du har aldrig frågat 😄, jo det är min far i ett nötskal, han pratar inte mycket om tiden innan mor, han hade en tuff barndom.
Vad gör då det mig?
Då menas det alltså att jag då är en kvarts, visst längden stämmer de höga kindkotorna eller rättare sagt, jag har nog mer av honom än min mor i mitt DNA.
Är jag då enligt den tidens uppfattning också svagbegåvad? När har arv med blod och etnicitet raderats bort?
Vem är jag? Och varför ska det definiera mig?

Annonser

Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram 

Den vackraste själavandringen är den att se sig själv återuppstå i någon annan

Igår blev det film för mig och sonen, Fantastiska vidunder och vart man kan hitta dem, en väldigt bra film.

Eftersom sonen alltid tyckt om Harry Potter tänkte jag att detta skulle vara en film som han också tyckte om, han var inte helt säker först, han ville ju se hundraettåringen men under filmen så såg jag hur allt förändrades för honom. img_8260Det är mycket från Harry Potter, som hur de står i fighter med sina trollstavar som han direkt såg, han var väldigt intresserad av att de ”onda” och de ”goda” både i denna filmen och de andra stod på samma vis. Något som jag aldrig skulle lägga märke till. De sa inte alla trollformar högt då de gjorde visa saker, så jag fick snällt lyssna på sonens tillägg under filmen. Intressant hur mycket som fastna i hans hjärna..

Så brukar det vara i de flesta filmer, vi som tittar på handlingen, ser inte det som han ser. Han tittar på vad som filmas, hur de gör saker, varför händer något. Kanske är det därför jag alltid sitter längst fram, lättare för honom att inte fastna i något annat än filmen. Jag älskar att se hans sätt att se saker då de blir så självklara för honom, jag minns att då jag var liten så tyckte jag att många inte såg allt jag såg, jag vet hur han känner sig nu ❤

Då jag var lite var vi på bio ett par gånger, det konstiga är att jag inte minns så många av dem, två är de som faktiskt vart de som minnet har kvar. Gröna ögon från rymden, och ET så klart. Båda med mina föräldrar och min syster. Det roliga i det är att jag minns att jag tyckte om den första filmen, som handlade om en katt som kom från rymden, mer än så kommer jag inte ihåg. ET så klart har ett väldigt starkt minne, eftersom jag sett den med min son så kommer jag verkligen ihåg den.

Vilka minnen av filmerna har du från när du var liten?

 

Kram img_0646

Finska barn gråter inte

Från rasfiende till kniv-Pekka

Vi börjar med en artikel som publicerades i morse i aftonbladet.

Jag som är uppvuxen med föräldrar som lämnade sitt land i öster i slutet av 60-talet vet hur skrämmande rätt författaren har.

Det var så, jag och min syster var inte bara tvillingarna utan vi var också vårt efternamn eller finnarna. Något som var så vanligt för oss att vi nog aldrig ens reagerade på det. Min far och mor var väldigt involverade i finska föreningen, de hade träffar varje veckohelg, med fest, bastu och minnen från forna tider. De umgicks inte med andra, de var för sig själva, alla de som kom från de tusen sjöarnas land.

Vi barn skulle vara med i friidrott, åka på läger, fira jul ihop, vi blev en stor familj men med mycket litet vuxeninblandning. Jag och min syster såg aldrig hur dåligt mina föräldrar mådde på grund av ekonomi, de var starka och finnar.

Där kommer uttrycket som jag skrev som inläggsrubrik. Min far hade alltid ett visst avstånd till oss barn, inte för att han inte tyckte om oss, utan han var man och gjorde sitt. Något som jag egentligen aldrig egentligen har  tänkt på ordentligt.

anne-71
Jag 1971

Mina föräldrar kommer från norra delen av Finland. Min mor var bagarlärling men blev sedan allergisk för allt mjöl som fanns i bageriet. Min far var styckare, men på grund av brist på språkkunskaper så kunde han inte arbeta som detta i Sverige. Jag bruka undra hur det skulle vart om de hade fått utöva sina yrken..

 

Mina år i skolan präglas också av mitt finska ursprung, de fanns finska klasser och så var det vi, vi vars föräldrar inte skulle förbli finnar, jag tror det handlade om att få in oss barn snabbt i samhället. Visst det var ingen mamma eller pappa som satt med oss och gjorde läxor, de fanns heller egentligen inte där då det handlade om vår skolgång. Jag tror inte de var med på ett enda föräldramöte under hela min skoltid Att vi ens existerade mer än  att ta med på utflykter sjunga låtar med tangotakt då skivspelaren slutade att fungera, så fanns de mer i periferin till nästan alla oss finska barn på gården.

Vi hade en gemenskap ändå, vi åt hos varandra, våra föräldrar visst vilka vi umgicks med på det visste var vi var. Men vid bråk eller annat, så var vi ensamma, vi skulle klarar av det själva, och finska barn gråter inte! På något vis var detta ett mantra som jag hade, kanske därför jag aldrig visste vem jag skulle tala med då mobbningen i skolan började.

Jag tycker inte mina föräldrar var dåliga föräldrar, de var av sin tid och de gjorde så gott de kunde. De kom från ett samhälle där alla kände alla, de flyttade från en ovis framtid för att ge familjen en bättre framtid, de kom till Sverige för att Sverige behövde arbetskraft. De klagade aldrig för oss barn, de visste att de på Volvo var finnarna, de var bara arbetskraften. Jag tycker att det säger mer om deras styrka än de svaga som aldrig fick dem att känna sig välkomna.

Japp jag har också fått frågan på skoj om jag har kniven i ena handen och Koskenkorva i andra, jag skrattar längre inte åt det, och jag tillåter inte att någon annan vare sig det är en själv eller annan som ger utryck av att man är annorlunda för att de har sitt ursprung från ett annat land. Vi är alla människor, inget annat, och vi gör alla så gott vi kan, jag kan fortfarande även om jag idag är svensk medborgare och född i Sverige få frågan om jag vill flytta tillbaka till Finland, jag får fortfarande höra att jag ibland är som en finne, jag har till och med fått höra att min göteborgska låter som finsk göteborgska..? Vi är alla på något vis dem vi gör oss till, och som sagt finska barn gråter inte, inte i dessa frågor i alla fall 😉

Kram från mig img_0646

 

En kraftfull idé överför en del av dess styrka till den som ifrågasätter den.

Hur utmanar man sig?

Eftersom det precis blivit ett nytt år så kan vi ju kalla det nyårslöften.. Men handen på hjärtat, hur många av er har lyckats hålla dem.

Det är därför många gym får in sina pengar för året just i januari, många som ska börja om och ta hand om sina kroppar. Jag minns då jag tränade som mest (för flera år sedan) hur jobbigt det var i januari och februari, där kom alla som skulle börja om igen, de som fyllde gymmet för att nu skulle de göra den förändringen. Jag minns att flera blev skadade, de tog inte hjälpen som fanns där, de skulle klarar det själv, så att säga. i slutet av februari och början av mars hade ca 80% försvunnit och gymmet fick betalt för ett helt år.

Det jag tyckte var jobbigt var inte att det var mycket folk, men många tog inte seden dit d kom, de körde över många av oss, som faktiskt tränade för vi tyckte om det. Kanske var därför jag slutade för det var mer om hur vi såg ut på svettiga än vad vi lärde oss.. Jag har inte handlat dyra kläder de omgångar jag tränat, kanske för att min plan inte var hur jag såg ut utan för att jag ville i slutändan se bra ut, och så klart hålla mig frisk..

Jag har i snart ett halvt år tränat lätt, mer för att jag ändock närmar mig 50, och jag har väldigt lite egen tid som jag själv tar hand om, eftersom jag lyssnar på böcker så är det ett bra sätt att fortsätta, även om jag står på trampmaskin 😉

Så vad är det för utmaning jag tänker på..?

Bloggen så klart, den har funnits där för mig lite för länge för att jag kan sluta, jag har faktiskt försökt, hmm saknar det. Så jag följer en gammal utmaning, pyntat till den och ser om jag klarar av att följa den..

Vi provar, mer än så kan jag inte säga..

kram på er därute img_3588-55