Bloggkärlek #blogg100


Idag vill jag tipsa om Ögonrörelseterapin

Min blogg kommer följa mig på min väg till läkning från PTSD tack vare Ögonrörelseterapin. Denna terapiform riktar sig främst till svårt traumatiserade patienter som lider av Posttraumatisk stress syndrom. Vissa minnen är såpass svåra att det inte räcker med samtalsterapi eller medicinering för att bli fri från sitt förflutna. Ögonrörelse-terapin når på djupet, till de kroppsminnen som plågar nuet. Det kan ganska grovt förenklat liknas med REM-sömnen som behandlar och bearbetar dagens alla intryck och händelser. Vid ett trauma hinner inte hjärnan bearbeta denna stress och minnena lagras därför i kroppens celler och blir därmed cellminnen som triggas igång vid varje tillfälle man utsätts för eller läser om en liknande händelse som man har upplevt i det förflutna.

Tack för att du vill följa med på min resa! //Anna

Kram 

Annonser

Bloggkärlek på #Blogg100

BloggKärlek Det var ett tag sedan, men något som jag faktiskt saknar. Lite bloggkärlek kan man bara inte ge för mycket 😉

 

Idag måste jag bara berätta om en underbar kvinna som heter Marie.. Hon har skrivit sedan oktober 2011, och har en underbart sätt att skriva. Jag skrattar verkligen gott varje gång då jag läser hennes inlägg. Så denna Fredag, som jag också är barnfi vill jag presentera!! 

Marieshjärnspöken

Här kommer hennes presentaion:

Jag är en för det mesta glad skit som inte bara bloggar, utan är en lyckligt gift tvåbarnsmor och stolt ägare till världens bästa hund och till en katt som jag ockå gillar, fast jag inte riktigt vill erkänna det. Kommer från en stor och härligt familj som kan med ett ord beskrivas som Annolunda.

Här är ett av hennes inlägg:

Jakt tjära & spänning

Plötsligt så hände det. Jag följde med maken på jakt. Förvisso har jag naturligtvis följt med honom EN gång tidigare, nämligen så sent som 1997 (ja, det får ju inte bli för tät mellan gångerna).

Den gången var jag fortfarande en förortsbrud från Göteborg, där det var mer viktigt att ha snygga, häftiga kläder och skor än mer praktiska och varma.

Så det är väl en underdrift att säga att det inte tog lång tid innan jag nästintill hackade tänder av kyla och mina fötter domnat bort av väta, då mina skor tydligen inte tålde gyttja och vatten så bra.

Dessutom hade jag fått med mig en sådan där liten hopfällbar grillstol, som jag till makens stora förtret ”råkade” slå i varje rot vi gick förbi, och det var en hel del rötter där i skogen kan jag meddela.

Att röka var heller inte att tänka på!!! Nä nä, där skulle vi bara sitta ”på pass” och stirra in i en massa träd och vara tysta.

Nu i onsdags var det då alltså dags igen. Denna gång hade jag minsann paltat på mig ordentligt. Här var det lager på lager på lager som gällde.

Sedan var det dags att baxna mig upp i hans volvovalp, vilket inte var det lättaste, då jag likt en michilinigubbe både till utseende och vighet, kånkade mig upp i det hemska åbäket.

Efter att ha överlevt offroad färden med hörseln i behåll var det dags att krypa in kojan. Där inne var det förvisso väldig smått men förvånansvärt mysigt med en stark doft av tjära.

Efter att maken tänt upp en massa värmeljus, hällt upp kaffe och bjöd på gofika, var det faktiskt väldigt trevligt.

Snabbt blev det plötsligt runt 20 grader i kojan och där satt jag och började svettas i alla min lager av kläder och värmepåsar som jag hade på mig.

Efter en stund var det tydligen färdigmyst då maken blåste ut alla ljusen. Nu gällde det att vara tyst. Mörkret var kompakt. Där satt vi på helspänn och väntade på att ett byte inte ont anades skulle närma sig resorten.

Då började min näsa att rinna, likt en kran droppade den och jag började snörvla, vilket fickmaken väsa lite smått irriterad att ”det där får du fixa med att göra strutar av pappret jag lagt i din ficka, men framförallt, gör det tyyyyyst”

Nåväl, med papperstrutar i näsan, satt vi där tysta. Det vill säga tills min mage började låta. Inte slutade den heller och jag kunde riktigt känna makens ilskna blickar bränna, där i mörkret.

När klockan var 0.00, viskade jag lite försynt om vi inte skulle ge upp.Detta då maken faktiskt lovat att vi skulle ge upp senast klockan tolv.

”Nä, det är nu det börjar,” viskade han med en smått upphetsad stämman. Plötsligt  började han blåsa i en lockpipa!!! Viklet gjorde att jag började skratta, fast naturligtvis bara inombords. Sedan var det bara att stirra ut i det svagt gröna skenet och vänta…

Visst ”tyckte” vi oss kunna ana lite ögon som stirrade på oss inne i skogen samt lite småprassel. Men vad det än var så våga de sig inte fram. Om det sedan berodde på min kurrande mage, rinnande näsa eller maken lockljud får väl vara osagt. Klockan 01.00 gav vi upp.

Kram img_3588-31

Blogg kärlek #Blogg100 dag 90

20140529-173543-63343152.jpg

Lite bloggkärlek idag.
Jag tycker att denna bloggen är viktig att läsa, för hur många därute kämpar för rätten till sina barn?
Ring aldrig till soc!
20140529-173912-63552965.jpg

Vad är detta för blogg?
Cunctis potest accidere quod cuivis potest
-det som kan hända en kan hända alla-
Publilius Syrus

Juli 2012 startade jag min blogg av ren desperation. Jag ville hindra andra från att hamna i samma helvete som jag:

Efter att polisen varit hemma hos mig, 2006, ringde jag själv till socialtjänsten och fick tid hos mottagningsgruppen. Fullständigt ohållbar familjesituation, blev deras bedömning. Mitt ärende gick vidare till Utredningsenheten, vars uppgift blev att utreda vilket stöd familjen skulle behöva.

Det var då allting började. Först hände absolut inget, sedan blev allt obegripligt.Det blev inget stöd. Det blev ifrågasättande och förnedring. Mina diagnoser adhd och asperger gjorde mig olämplig som mamma. Att jag dessutom var invandrare gjorde saken ännu värre.

2006 jobbade jag; men blev som följd av en intensiv och utmattande kontakt med socialtjänsten, så småningom, sjukskriven. Först på deltid, sedan på heltid för PTSD, Posttraumatiskt stresstillstånd.

Efter att ha skrivit på bloggen ett halvår nu, vet jag att det finns människor även inom ”systemet” som vill förändra, som också känner sig uppgivna och maktlösa. Detta ger mig hopp.

Här kan du läsa vad jag skrev om min blogg i ett inlägg ett halvår senare:

Jag har nu skrivit denna blogg i ett år.

Jag började blogga efter att jag hade besökt min son i hans sjunde boende juli 2012. Han hade åter försökt prata med socialtjänsten, bett dem komma och titta hur han hade det. Ingen kom, ingen trodde på honom.

Samtidigt hade polisen hittat min dotter i en annan stad. De hade inte kunnat få någon kontakt med henne. Hon bodde på sitt elfte hem. Jag hade redan skrivit till Socialstyrelsen och JO, men socialtjänsten i min stadsdel sa fortfarande att de inte hade något övergripande ansvar.

Skrivandet har hjälpt mig att göra det overkliga verkligt. Skrivandet har hjälpt mig att stå ut med mina barns berättelser om placerade barns helvete. Skrivandet har hjälpt mig att våga känna, våga berätta, ta bort min egen skam över att socialtjänsten ansåg att jag inte dög som förälder.

Jag har inte skrivit klart om mina åtta år med socialtjänsten men jag har skrivit det jag orkat skriva för närvarande. Framöver kommer jag att skriva mer sällan.

Jag har fått mycket sagt, men mycket återstår att säga om socialtjänstens metoder och bemötande, deras syn på familjeproblem, deras kompetens om familjevåld, deras kunskaper i psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser, deras syn på ”hjälpare” och ”hjälpsökande”.

Tack för att du läser, tack för att du vill veta! Det är så ofta vi tror att vi vet fast vi inte har någon aning.

-En vanlig mamma någonstans nära dig, idag, onsdagen den 14. augusti 2013

Jag hoppas ni får en trevlig fortsatt dag

20140529-174217-63737409.jpg