För att göra det krokiga rakt måste man först göra det svårare – att räta på sig själv.

Om man simmar länge mot strömmen, bygger man muskler, visst ligger det något i det..

Nu har denna semestern kanske inte vart den där soliga varma sommaren som vi alla vill ha, men en betald ledighet från alla måsten kommer alltid vara en lyx som vi alla borde medge är ändå det vi behöver.

En återhämtning för året som gått eller för året som kommer kan nog ses olika från oss alla, så varför behöver du semester..?

Då jag studerade blev det ingen semester eftersom vi inte får några pengar under denna lediga tid. Så alla de som studerar och arbetar under dessa månader får ofta en stund att känna sig behövda på ett annat vis, är det en slags återhämtning..? Då jag arbetade till sjöss, så hade jag en ledighet från en vecka till sex veckor mellan passen. Under den tiden behövde jag ingen semester, men tog så klart ut den. Att få semester vare sig det är för att få återhämtning eller bara få iväg barnen från stan, fixa huset, leka lyckliga familjen, så tas den alltid ut för att vi kan och har en rättighet till den. Alla behöver en paus…

Det blev visst en långt uppehåll denna gången, vet faktiskt inte om jag någonsin tagit så pass länge att bara vara utan bloggen.

Ett tag blev det så att jag ens inte läste något utan bara lät att vara, bara för att jag behövde en paus. Jag stängde av tv,n för över ett år sedan, slutade helt enkelt att titta på den, endast för att det gav mig mer anledning till att stänga av på annat vis, jag behövde gräva fram mig själv mitt i min (kaos) hjärna.. Nu saknar jag inte den alls..

Mitt liv vände en del under försommaren, mycket som hade med arbetet, samtidigt som sista tiden sonen skulle ta sig igenom de sista månaderan i skolan. Så hur gick det för sonen..?

Han gick inte ut 7-an med godkända betyg.. Jag vet inte om jag är frustrerad eller inte, och dessutom om jag är frustrerad på mig själv eller skolan.. Mitt i min nedgång så orkade jag inte ta tag i sonens och detta kanske ledde till att han blev lidandes. För er som känner mig vet att jag inte bara gav upp, men med mer uppgifter på jobbet och en heltid som bara kändes som allt annat än det, så försökte jag hålla huvudet över vattenytan medan sonen kravlade sakta bredvid.

Men jag simmade på..tassartyst

Jag har insett att jag faktiskt är starkare än vad jag trodde, med det jag arbetade med och mitt bagage så vågade jag ta på mig mer på jobbet och sonen samtidigt, inte för att jag är en martyr eller så, utan för att jag fastande i mitt eget huvud och lyckades slita mig loss.

Mina problem kan jag jag göra något åt, och hur jag mår kan jag ändra med att försöka att inse att energi på fyllning behövs konstant. Så medan sonen kämpade med mig så fyllde jag brännslet på min arbetsplats. Visst har jag lärt mig att det behövs mer utifrån för att få ner mig på knäna än det lilla som kommer innefrån.

Och när jag insåg det så började jag att andas. Så jag förlängde min paus.. Den sista tiden på sonens skola började att lossna, visst lite sent men jag gav det jag kunde och tankade för fullt på med den positiva energin som jag fick från andra starka ensamstående i min närhet. Jag har njutit av att gå upp på morgonen, ta min promenad via slottskogen och bara vara för mig själv den tiden.

De två sista veckorna insåg jag plötsligt hur mycket jag lagt på mig själv, mina egna problem med tillit kommer från mig själv, inte för att jag söker ett nytt förhållande utan mer att jag faktiskt inte litade på mig själv och vad jag kände. Är det egentligen inte där man börjar. Så med det som fick mina ögon att öppna sig, fick mig samtidigt att våga tro på att det jag är och jag är en viktig del i andras liv. Jag syns och därför finns jag, och kanske var det just det som fick mig att tro på oss två i vår lila familj.

Nu har jag inga krav på att logga in i sociala medier längre, kanske för att jag inte inte vill eller för att jag lägger min energi någon annanstans, det vet bara jag och min hjärna (så att säga) men inget kommer från att jag plötsligt bara sket i alla, mer att jag insåg att att den mänskliga kontakten var den jag önskade mer av.

Jag har med detta insett att de som jag faktiskt har mobilnummer till är de enda som hör av sig med ”röst” och jag till dem. Mitt i våra mer öppna liv, har jag märkt att vi blivit mer ensamma, för även med bilder på olika luncher som många äter på sociala medier så har vi stängt av den mänskliga kontakten. Vi vet mer om varandra utan att egentligen känna varandra..

Så om jag kommer att blogga varje dag vet jag inte, men jag kommer inte ställa kravet på mig själv med olika utmaningar.

Min enda utmaning är från och med nu: Tänka positivt, älska de som finns i min närhet, ta vara på de möjligheter som kommer min väg, sluta att säga ja till allt, och ta hand om mig själv innan alla andra. För det finns faktiskt en anledning varför de i säkerhetsgenomgången då planet lyfter, alltid säger att sätta på syremasken först på sig själv innan man hjälper sitt barn…

Så jag fortsätter att simma mot mina egna strömmar och bygger för fullt muskler och tackar för att jag faktiskt har ett bra liv med min son.

IMG_3588

Annonser

Hur ställer jag mig till detta då…?

kärlek

 

Har ju alltid velat att min son ska börja tycka om att skriva, eller läsa, det är så lätt för honom att alltid spela tv-spel, titta på TV eller bara hålla på med sin mobil, det är den generationen av barn. Det tekniska prylarna som skulle göra oss mer tillgängliga har tagit bort den personliga kontakten, eller bara fått oss alla att sitta still och bara ta i mot information. Jag vill att han börjar själv skriva för att lufta de tankar som han har eller läsa så att han kan använda fantasin i böckernas värld. Det är ju inget fel på att lyssna på en bok, men inte ens det vill han…

Så vad vill jag fråga…. Hur ställer jag mig till att han börjar blogga..? Han har ställt (som tur) frågan till mig innan han själv satt igång… Så på det viset förstår han att det inte bara är till att börja, Min fråga blev så klart, -Om vad? Hans svar blev att han vill skriva om spel och den världen som han tycker om, och kanske om hans sätt att se på sin adhd främst, aspergern är ju något som han helt inte fått riktigt något grepp om direkt (känner jag)…

Så hur ska jag ställa mig till det…?

Vad tycker ni..?

Visst jag tycker det vore bra på det viset att han får distans till det han gör och sina tankar, samtidigt som jag kommer att kontrollera att inget jätte privat skrivs in som namn på personer som inte valt att vara med eller platser som lätt kan kollas upp… Sedan att skrivandet hålls till ett korrekt sätt av skrivande med intigretets tänkande.. Han får därmed ett roligt sätt att lära sig att skriva, fundera, fråga och analysera omvärlden på sitt sätt…

 

Kram 20140210-200322.jpg

Nya tag eller?

Sitter och pillar på bloggen och har funderat på vart jag vill komma…

Jag har skrivit dikter i många år med många långa pauser där jag känt att jag inte haft behovet av att skriva. Denna sommar insåg jag att jag hade ett tvång att bara fylla bloggen med något för att det skulle man göra (?)

Ja sjukt jag vet….

Min blogg var till för att få någon ordning i mina tankar på min sons diagnos från början, nu blir det lite av varje och märker att jag skriver mindre och mindre om just det, kanske för att sonen börjar bli i den åldern att han är ute på nätet och jag vet att han läser… Jag tror inte att jag själv skulle bli glad om någon skriver för mycket om mig som person och jag känner att jag kanske måste inse att han också borde få välja..

Nu är det inte så att jag slutat att undra om hur det ska vara och hur jag ska få i ordning på våra liv med hans diagnos i tanke.

Jag är mamma till en kille som har diagnoser Asperger/Adhd, jag är ensamstående och många med mig, jag är också en kvinna som levt ensam med barn sedan snart 12 år tillbaka, och inser väl kanske att jag kan inte ge en klar bild över vår lilla familj om jag bara lever genom honom, för handen på hjärtat hur många av oss gör inte det lätt för oss då vi tar våra barn och ställer dem framför oss och skyller på att så är det?

Jag är ingen specialist på Npf diagnoser och jag är inte specialist på hur andra ensamstående har det, mer än då jag ser på mitt eget liv. Jag kan läsa på om allt detta och jag kan försöka hjälpa andra med frågor de har.

Är det inte lätt att skriva det som är dåligt i det som man får i livet? När har jag någonsin sett en blogg där man lyfter fram sitt barn med dennes diagnos och inte skriver om hur jobbig morgonen var? När sidorna på nätet med olika anledningar vinklar sig på det som är negativt, stänger man då inte av efter ett tag? Jag gjorde det i sommar, jag orkade inte läsa mer för jag hamnade i det dilemmat att läsa allt fel och trycka ner mig själv för att jag inte skrev något som var tänkvärt och duktigt som fick läsaren att flockas på min blogg. Jag insåg att jag blev en som försökte samla läsare för att jag ville synas och inte för att jag skulle få svar på det jag undrade över från början…

Jag älskar att läsa mina favoritbloggar, och jag är överlycklig då de helt plötsligt tar en paus, kanske för att de inte vill skriva, de börjat på en annan sida, ja av olika anledningar, jag älskar att se de som kan skriva om det som jag velat vara duktig på och jag lyfter fram att ALLA har rätt att skriva vare de skriver de som är jobbigt eller de som bara vill ha en sida om tröjor eller mat eller kanske fotografier, ni gör min dag då jag myser framför dem då jag är sugen. För  WWW  är väl till för den som vill vidga sina vyer via en skärm? Fortsätt alla ni som skriver, min fråga är till mig, om vad jag ska fortsätta med hur jag ska fortsätta, inte hur någon ska skriva. Nu säger jag att jag kanske inte kommer att skriva om min son i fortsättning för han är en del av mitt liv, men jag vill hitta min balans i min blogg och i mitt liv! Varför försöka göra det som jag inte orkar med som andra är bättre på, varför fortsätta skriva om det som redan skrivs om i mängder?

Jag vill hitta min röst i mitt liv, denna höst blir annorlunda då jag tagit beslut om att ändra en massa som jag måste för att komma vidare.

Men då kommer dilemmat, jag älskar att skriva, jag kommer att vilja skriva av mig om något så vad skulle jag kunna fortsätta med? Jag har redan sidan för mina dikter, inredning är väl jag inte så intresserad av, mode kan jag inget om, nej jag får inget ut av att skriva om detta och lämnar helst detta till dem som kan sin sak om detta, för det finns otroligt många sidor här på nätet av tjejer och killar (läs kvinnor och män också) som gör det så mycket bättre.

Min höst blir mycket om mig för mig om det kommer att synas här vet jag inte, sonen börjar en ny skola och både han och jag kommer att försöka ta tag i det där vi alla kallar liv, på våra egna premisser.

Själv ska jag ta hand om mig och har tagit beslutet att söka läkarvård för det som gör att mitt liv hamnat i efterkälke, jag kissar på mig! Jag har haft inkontinens sedan sen tonår, då väldigt gömt och hysch hysch om det, jag insåg då jag blev gravid att jag måste våga tala om det, jag har efter flera år insett att detta är en orsak till varför jag inte släpper in män i mitt liv, det är inte roligt att behöva byta bindor så fort man gör något som är ansträngande. Och definitivt ha ett aktivt sexliv har jag totalt stängt av, oj nu blev det privat….

Jag har också bestämt att ta tag i det med alla mina allergier, för mitt liv går ut på att hela tiden parera på olika saker som jag reagerar på kroppsligt, hur ska man lyckas få gjort något om man hela tiden är rädd för att prova saker?

Sedan ska jag börja ta tag i min vikt, inte låsa mig till det utan försöka kosta på mig att våga se mig som en attraktiv kvinna som är värd att synas, att fixa till mig en snygg mage skiter jag i, jag vill bara bli så pass hälsosam att jag kan få med min son i det tänkandet, där kommer dilemmat för mig personligen, hur ska jag få honom att se på sig själv på ett hälsosamt sätt utan att jaga efter det som det borde vara? För alla vi med barn med npf vet hur snabbt de suger till sig det som är lätt att kontrollera om allt annat havererar? Så gör min son, om han inte klarar av det som förväntas tar han tag i det som han själv kan kontrollera…

Jag vet inte hur men jag ska på något vis få min sida här på nätet att leva vidare, kanske kommer jag att skriva varje dag kanske en gång i veckan men jag släpper alla måsten för att ta tag i det som finns rakt framför mig, jag själv och min son…

20120611-170426.jpg