One accomplishment shouldn’t be the end of the road, just the starting point for the next leap forward. #blogg100 100

Japp lånade ett citat av Harvey Mackay och skrev om den för att passa mig 😉 

Nu är denna utmaningen slut för detta året. Denna gången försökte jag inte bestämma vad jag skulle skriva (mer än kanske ett tiotal gånger) det är nog därför jag egentligen aldrig blev helt panikslagen om jag inget kom på för dagens inlägg. Jag skämdes verkligen inte för om jag la in en bild eller kanske en video visa dagar. En dagboksblogg är ju som livet, inte en film med en massa händelser som följde ett manuskript.  Eftersom jag tagit ett kliv bort från sonen denna gång (i bloggen, inte i livet) är väl mer att med tonåringar blir det inte alltid så mycket gjort. 

Nej jag är deffenitivt inte en mamma som måste hitta på något hela tiden, och sonen har väl heller inte vart så social (i alla fall med mig)

Han har vuxit mycket som människa detta året, han tar mer plats som den tonåringen han är. Han kanske inte är som andra tonåringar, ute sent med kompisar, eller borta hela dagarna. Nej, jag har en kille som alltid vart både social då han velat och osocial då han måste. 

Så har mina 100-dagar gett mig något? Visst! Jag tycker om att ge den mina tankar, över det som hänt, det som ger mig frågor. Jag har själv insett att jag tycker om detta med dagboksblogg mer än att nischa den till ett speciellt ämne. 


Jag kommer så klart att fortsätta att skriva om diagnoserna som fick mig att börja, som t.ex att sonen börjar om i sin medicinering. 
Men det får jag fortsätta med en annan dag 😉

Tack Fredrik för i år, kanske blir det en ny nästa.. 

Kram från mig 

Annonser

Frustrerande #blogg100 99

Jag mår bra! Jag är pigg/glad faktiskt väldigt nöjd med livet..! 

Det är därför det känns så frustrerande då kroppen inte vill vara detsamma 😦
Magen är bättre, ryggen är också bättre, men bara då jag antingen inte äter eller går/sitter/står för mycket.. Det är som en käftsmäll varje eftermiddag/kväll. Antingen så har jag jag massa ”krampande/ryckande” muskler i höfterna med en trevlig tarmvred.. 

Det är så frustrerande just nu! 

Idag är det tredje gången på vårdcentralen på 8-dagar, och 300kr fattigare (om jag inte räknar medicinen) suck…
Jag tycker inte om att vara här! Det är inga otrevliga människor här, nej det är inte det. Utan mer patienterna som sitter runt omkring mig. Det är ofta äldre kvinnor/män som sitter och pratar med varandra om sina smärtor och inte att glömma hela listan av alla mediciner som de så klart drar upp i en plastpåse. De pratar om bara sjukdomar.. Trött på att lyssna på sjukdomar, så hörlurar på och lyssna på bok samtidigt försöka ha koll på vem som ropas upp varje gång en blåklädd person går förbi väntrummet.

Nu är det inte så att jag tycker illa om personer som är äldre, det är bara detta med jämförandet som de håller på med.. 
Kanske går min frustration ut över dessa kvinnor och män? Kanske orkar jag bara inte med att inse att jag faktiskt inte är frisk? Kanske inte! Vem vet?

Nu är jag i alla fall sjukskriven veckan ut, väntar bara på kallelse på remissen som sändes i fredags.. 

Jag tar en dag i taget, vad mer kan jag kräva av mig själv.. 

Kram på er 

Den enkla sanningen om min egna kroppsuppfattning #blogg100 98

Idag vill jag reblogga ett ämne som för mig är ett viktigt ämne.
Detta med ätstörning har egentligen inget med vikt att göra, ofta ligger det något djupare bakom detta. Jag själv, även vid 46-års ålder och massa terapi, kämpar fortfarande med det. Jag har återfall, nu kanske det inte är lika svårt att bryta längre själv, men jag vet att jag alltid kommer att få leva med detta.
Kram img_3588-54

Tassartyst

Jag har alltid haft en skev kroppsuppfattning med tiden frångick jag från den, insåg att jag borde få hjälp med den. Ofta glöms det av att den som inte är smal kan ha svåra ätstörningar. Jag har aldrig blivit för smal min kropp säger stopp och jag finner andra sätt att finna kontroll. För problem med mat eller träning har egentligen inget att göra med ätstörningar utan med kontroll.

Ofta då jag börjat träna så har det vart en positiv eller negativ händelse som fått mig att försöka få kontroll på citatnågot i mitt liv, ni förstår min syn på mig och min vikt är sjukt. Jag har inte vägt mig sedan jag födde sonen och innan det någon gång i början av 90-talet. Sant och ja jag vet vad du tänker

– Varför?

Jag vet inte helt säkert hur det startade men de första minnena är från skoltiden, lite…

View original post 1 075 fler ord