Skillnaden mellan en framgångsrik person och andra är inte en brist på styrka, inte en brist på kunskap, utan snarare en brist på vilja.

Den blomstertid har kommit och sonen går ut grundskolan i morgon.

På något vis är det som om jag inte kan få in det i mitt huvud han går ut nian!  

Fem av dessa nio en lång kamp för att han ens ska få gå i en skola som försökt att tugga sönder honom långsamt. De där nätterna som jag grät för att jag var ensam emot denna lagliga kränkning mot mitt egna barn. De där mornarna som jag hatade att lämna honom där för att jag inte hade något val. De där samtalen om att han lämnat skolan, eller den gången då de glömt av honom ute i hallen för ingen orkade med honom. Och så undrade de varför han var tvär och inte LITADE på någon vuxen i skolan. 

Jag har haft tre orosanmälningar på mig, jag har suttit på massa möten med skola, habilitering, bup, socialtjänsten. Läkare som velat en massa, rektorer som ljugit mig rakt upp i ansiktet, lärare, specialpedagoger och till och med måltidspersonal för att förklara varför han inte klarar av att äta visa saker. Jag har blivit hemringd då han svullnade upp av ett djävla äpple och de la honom i ett eget rum för att inte störa de andra barnen under mellanmålet med frysta ärtor på hans ansikte! Jag fick själv bära ut honom i en taxi som jag ringde för att skynda mig till akuten

Han har anmälts för att han försvarat mindre barn på skolgården, blivit mobbad av andra barn för han verkade så annorlunda… 


Det är som att komma ur en dvala och inse att visst fan klarade han av det, jag skulle vilja att han hade på sig en tröja som sa, -Ni försökte men titta jag överlevde. 


Min son går inte ut med ett helt slutbetyg, min son går ut skolan som en stark ung man fastän han inte har detta, och jag är förbannat stolt över honom!! 


Jag vill i slutet tacka underbara g-verksamheten som tog emot en trasig kille med inget förtroende till vuxna, ni gav honom en chans att få blomma ut, jag vill också tacka alla underbara pedagoger och elevassistenter för det jätte jobbet ni gjort och gör för våra npf-barn, ni är hjältarna i min och sonens sista fyra år, hade jag inte kämpat så hårt för att få honom till er så vet jag inte vart vi hade varit någonstans. Ni är i mitt tycke helt underbar!  


Kram 

Annonser

Nu blir det andra bullar 

Jag avskyr verkligen att komma tillbaka till min arbetsplats då jag vart borta en tid! 

   Inget är iordning alls och inga vikarier klarar av denna enkla uppgift som att se till att packa upp i förrådet eller fylla på papper på TOALETTERNA!  Ta ut sopor GAHH!!!  Ibland undrar jag vad de tänker på och vilket ansvar en borde ha..? 

Så med detta började min dag! 

Det första jag lägger märke till är att vagnen inte är påfylld… Sedan att det finns tre djävla fulla sopsäckar som stinker i städrummet… Och vi ska inte tala om att allt papper för att torka händerna på i tre allmänna toaletter var slut, så då lägger man in pappershanddukar på handfatet.. Var tror ni att de låg? På hela golvet… 

Så med allt detta plus mitt vanliga städ skulle jag iväg på två arbetsplatsträffar och vara trevlig.. Hmm… 

  
 

Det var bara att börja andningsövningar på vagnen och försöka slappna av. Det gick bra till jag insåg att vissa ville jag bara slå något hårt i huvudet på. Jag förstod ganska snabbt att jag inte klarade av en massa skitsnack, så på ett av de två mötena jag var på fick jag verkligen bita mig i tungan för att inte säga vad jag verkligen tyckte eller inte. För det är ju inte mitt jobb att ansvara för arbetsmiljön. 

Något som faktiskt är lätt att börja ”hjälpa” till med. Jag insåg att nu är det stop på förslag och tips till cheferna, för detta tar de ändå inte till sig 😦 

Så lite besviken efter dagen är jag, som jag fick avsluta med städvagnen minus frukost och lunchrast (måste vi tillägga) För jag insåg att det behövs kanske mer hårdare nypor mot dem som är tysta. När jag som säger till och frågar de där obekväma frågorna på dessa mötena var tyst för att se om någon annan skulle öppna munnen. Så såg jag med klara ögon att jag sitter på ett möte med vuxna människor som betalar skatt, sköter hem och familj som inte klarar av att själva öppna munnen då det gäller sin egna arbetsmiljö! För säger du inte i mot  eller för något, så anser jag att du inte ska klaga. 

Tyvärr är det oftast dessa vuxna människor som tycker en massa efteråt, hemma, på fb, med sina vänner, och inte att glömma på fika eller lunchrasten på jobbet. 

Kram  

 

Alla som vill bli sjukskrivna räck upp en hand!

För det vill alla som söker läkare….?

I min värld så blir man sjukskriven om man har brutit något, eller något på kroppen inte fungerar, förutom hjärna så klart.

Efter en lång natt så tog jag mig till vårdcentralen efter att talat med den läkare som jag är listad hos. Jag har aldrig träffat henne under alla dessa år vi vart skrivna på masthugget, eftersom det alltid vart akut problem som inte kan ha en tre veckors väntan.

I alla fall samtalet gick som väntat, hon frågade mig varför jag ringer om det är akut..? Jo svarade jag, för att sjuksköterskan bad mig kontakta dig först och främst. Sedan startade det en lång monolog från kvinnan om att kommunen  ger dem för lite pengar och resurser för att få arbete med sina patienter…(?)

Jag som redan var i upplösningstillstånd bad om ursäkt och frågade vilken dag jag kunde komma… 17 november var den närmaste tiden.. jag tog den och tog på mig kläderna och promenerade till samma vårdcentral och satte mig för att vänta för att få den ”akuta” hjälpen.

Efter en timma med sprängande huvudvärk i ett trångt väntrum så blir jag uppropad av en hurtig ung läkare. Efter att vi satt oss så kom så klart frågan vad jag var där för: Då brast det för mig, jag kan inte sluta gråta sa jag, kom inte på något annat.. Jaha, vad vill du att jag ska göra åt det..? svarade han fortfarande glatt. Hade jag haft något hårt i handen så hade jag slängt det på honom!

Att bli sjukskriven vill ju alla tyckte han och eftersom jag inte mådde bra var det inte bra att jag var hemma från jobbet, jag som städade jobbade ju inte med huvudet så jag kan lugnt sätta på mig lurar då det känns tungt.. HAN SA SÅ! Och eftersom jag arbetade med visa administrativa saker på jobbet skulle jag be chefen att ta bort dem,Jag vill bara ha lite hjälp.. de kanske är för tungt för mig att fortsätta med det.

Han gav mig tre dagar nästa vecka att vara hemma halvtid för att få orken tillbaka, jag skulle ju ändå träffa min läkare den 17.. lite medicin för att ta bort de flesta pikarna på ångesten och jag skickades ut… Jag hade fått en diagnos kris av utomliggande orsaker Och han kunde inte hjälpa mig mer.. Kanske skulle prata med någon vän eller med en kurator..

 

 

Det är inte lätt att be om hjälp, och definitivt inte då man har en låg självkänsla. Så efter läkarmötet gick jag hem och tog en tablett och slocknade. Sedan vaknade jag förbannad över sättet jag blev bemött.

Jag skulle inte jobba med hjärna tyckte han under de fem minuter med honom flera gånger, eftersom jag städade.. jag fattade aldrig varför han sa så hela tiden, var det för att det var kanske svårt för mig eftersom jag städade eller var det för att jag bara borde städa.. Jag svarade en gång under detta samtalet att det var en respit att komma från skolan och sätta sig ner vid datorn, så jag såg inte det som något jobbigt utan mer en avslappning. För mig är det att även om jag har de arbetsuppgifterna så förväntas jag jobba med städning i 8-h. Världen är upp och ner..

Sedan det där med att jag bara var ute efter en sjukskrivning, vad var det om..? När jag går till läkaren och denna gången var det jobbigt att inte kunna hålla tillbaka tårarna framför en läkare som jag inte kände, jag ville inte ha medicin och tillsägelse om att kom tillbaka om det inte känns bättre… Hjälp mig att hjälpa mig! Läkaren tog mig i handen innan vi gick ut och sa, du är en stark kvinna som ber om hjälp, så du kommer säkert att komma igenom denna lilla kris, du har ju klarat av det sedan 2008, det är bara ett litete bakslag…

Att gå ut från en läkare med de orden gjorde ont, han menade säkert väl och kanske finna det ingen hjälp att få… men varför har jag en bitter smak i tungan..?

IMG_1881

Så frustrerande

 

Är så less på sonens pedagoger!

Fick under veckan brev från skolan, men inte velat öppna den eftersom jag inte velat se på den.

Ena dagen (ja mer hela denna termin), har sonen enligt pedagogen tagit sig i kragen, gjort sina läxor och fått toppbetyg i internationella proven. Ändå så står det i brevet att han inte klarar av svenska, matte, kemi, biologi, teknik, slöjd, fysik, bild och hemkunskap. Det är ju nästan alla betyg…?

Sonen har kommit hem med olika projekt från hemkunskapen, alltså vart med på lektionen och bakat..? Han har också kommit hem med syprojekt som han stolt visat upp, teckningar har han aldrig kommit hem med eftersom han avskyr att måla, men något måste väl kille gjort på lektionerna…? Eftersom jag inte fått höra något förrän nu…? Hur ska han någonsin få ett självförtroende då inget han gör syns..? Är det verkligen så att betygssystemet är sådant att min son med npf, inte ens borde försöka..? Enligt alla andra skolor som han knappt var inne på lektionerna ens, fick han bra bedömningar, är det så att de ljugit hela tiden för att försöka gömma sina tillkortakommanden? Eller är det så att skolan han nu går på inte ser hans problematik alls, även om det nu ska vara en resursskola..?

Hur ska man som förälder få någon som helst ordning på hur det ska vara…?20140413-093143.jpg

Nu är det så att jag har stora problem med huvudläraren som aldrig talar med mig, eftersom de delat upp barnen i grupper där hon gett en annan ansvaret, så mina frågor studsar mellan dem hela tiden och jag får ingen som helst koll på vem som egentligen är hans huvudlärare.. För som det ser ut nu så är det den andra som verkar bestämma betygen men huvudläraren skriver på pappret..

De har endast fyra elever i den klassen, hur svårt är det för huvudläraren att ha min son..?

Att hon är lärare i gymnastik ska väl inte min son få lida för..? Javisst han verkar få betyg i det ämnet för det stod inte uppskrivet på ”varnings” lappen… Ja, engelskan så klart kommer han få betyg i som han inte fick förra terminen, men om det blir ett a eller g, det får tiden utvisa. Ska min son behövs gå om för att betygen sätts på ett sätt så att han aldrig kommer komma upp till de kraven som krävs..?

Min söndag är inte bra och ja jag är arg och ledsen över att min son aldrig ska få några chanser att se sina arbeten någonsin bedömmas på ett sätt som visar vad han verkligen kan…20140411-150629.jpg

 

Bra start … men…. #Blogg100 Dag 28

20140328-162250.jpg

Jodå, vädret har vart makalöst och jag vaknade innan väckarklockan. Allt började fint 🙂
Efter morgonens arbete blev det möte så det fortsatte fint. Sedan blev dagen kanske inte lika bra, mycket ljug från arbetskollegor. Helt sjukt! Något som chefen under en skyddsrond tar beslut om, förstör giriga andra. Så förbannad, vem får ta skiten.. Jo jag 😦 Nu behövs det mer än så för att jag ska ta åt mig 😉 Så jag svarade så klart jag kunde och la på. Inga problem mer än att det tog mig ca en timma att borsta av mig det 😉

Sedan vart det en spiral neråt då jag till slut inser att skolan har endast en lokalvårdare efter kvart över två. Och då ska tilläggas att jag slutar inte sist. Andra bestämde att ta tidig helg, jag tog extra vid entréerna och gick hem klockan tre.
Nu är det helg och jag släpper dåliga tankar nu 😉
Hur var er dag..?
Kram

20140328-162234.jpg