Nu blir det andra bullar 

Jag avskyr verkligen att komma tillbaka till min arbetsplats då jag vart borta en tid! 

   Inget är iordning alls och inga vikarier klarar av denna enkla uppgift som att se till att packa upp i förrådet eller fylla på papper på TOALETTERNA!  Ta ut sopor GAHH!!!  Ibland undrar jag vad de tänker på och vilket ansvar en borde ha..? 

Så med detta började min dag! 

Det första jag lägger märke till är att vagnen inte är påfylld… Sedan att det finns tre djävla fulla sopsäckar som stinker i städrummet… Och vi ska inte tala om att allt papper för att torka händerna på i tre allmänna toaletter var slut, så då lägger man in pappershanddukar på handfatet.. Var tror ni att de låg? På hela golvet… 

Så med allt detta plus mitt vanliga städ skulle jag iväg på två arbetsplatsträffar och vara trevlig.. Hmm… 

  
 

Det var bara att börja andningsövningar på vagnen och försöka slappna av. Det gick bra till jag insåg att vissa ville jag bara slå något hårt i huvudet på. Jag förstod ganska snabbt att jag inte klarade av en massa skitsnack, så på ett av de två mötena jag var på fick jag verkligen bita mig i tungan för att inte säga vad jag verkligen tyckte eller inte. För det är ju inte mitt jobb att ansvara för arbetsmiljön. 

Något som faktiskt är lätt att börja ”hjälpa” till med. Jag insåg att nu är det stop på förslag och tips till cheferna, för detta tar de ändå inte till sig 😦 

Så lite besviken efter dagen är jag, som jag fick avsluta med städvagnen minus frukost och lunchrast (måste vi tillägga) För jag insåg att det behövs kanske mer hårdare nypor mot dem som är tysta. När jag som säger till och frågar de där obekväma frågorna på dessa mötena var tyst för att se om någon annan skulle öppna munnen. Så såg jag med klara ögon att jag sitter på ett möte med vuxna människor som betalar skatt, sköter hem och familj som inte klarar av att själva öppna munnen då det gäller sin egna arbetsmiljö! För säger du inte i mot  eller för något, så anser jag att du inte ska klaga. 

Tyvärr är det oftast dessa vuxna människor som tycker en massa efteråt, hemma, på fb, med sina vänner, och inte att glömma på fika eller lunchrasten på jobbet. 

Kram  

 

Annonser

Dagen som kröp långsamt fram

Jag har insett att jag faktiskt är bra på att läsa folk. Trodde jag var ganska dålig på det, men helt plötsligt idag insåg jag hur lätt det egentligen är att skrapa lite på ytan för att se in. 

Med det i bagaget så fortsatte jag min dag med blickarna upp, de hade ju lovat mer snö, men inte kom det något.  

 Det är ett av det tråkigaste med vintern , ja i alla fall här.. Snö+regn+kyla= Halt/blött 

Javisst ja!! Sonen hade faktiskt sin första dag efter jullovet också. Vid åtta tiden i morse ringde han lite stressad och meddelade mig att han försovit sig. Blev imponerad över hur lugnt att tog det. Han åt frukost efter att ringt skolan om att han skulle bli sen och tog sedan själv buss o spårvagn till skolan. Allt verkar ha gott bra, ibland får man bara låta honom ta sina egna beslut 🙂

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Och nu till dagens fråga: 

12, Ser du helst på film hemma eller på bio?Hemma, för jag kan pausa om jag behöver.. 

Hur var din dag? 

Kram  

 

Ibland tar livet en rejäl sväng, och man inser vad som faktiskt är viktigt.. 

Jag visste redan från början att det var för tidigt att börja arbeta hundra procent. Då jag gick tillbaka till arbetet i år efter mitt utmatnings ”sjuka” så försökte jag verkligen. Så jag slängde mig in i allt och alla, men sakta privat började jag stänga av allt. 

Ofta efter en dag på jobbet med glada miner och trevliga arbetskamrater så gick jag nästan direkt in i mitt sovrum och la mig. Stängde ut allt, sociala medier, tv, telefon, precis allt som inte hade med sonen att göra. 

  Detta har nu pågått allt för länge, för även om mitt privatliv tog stryk så hade jag mitt arbete o dem som fick mig att gå upp, men som alltid… Det går inte att leva på det viset allt för länge. Och små, små saker som började att smyga sig på och sedan en rejäl. Stoppade tiden för mig helt. 

Förra torsdagen vaknade jag med ett band över bröstet och halsen. Jag hade känt av den redan på onsdagen, men tagit det mer som en stress reaktion, när det senare på morgonen gick upp till mina käkar så var jag ändå såpass duktig och tog det på allvar så jag fick en akuttid till vårdcentralen. Blodprover och EKG togs, sedan kallades det på en ambulans o även om jag trodde att allt var bra, skrämdes jag upp ordentligt. 

Två trevliga personer kom in och vi promenerade ut till bilen. Jag vägrade lägga mig ner och satte mig för att åka baklänglse mot sjukhuset. Väl där så blev det kontroll varje timma med antingen blodprov eller EKG, och till slut en kranskärlsröntgen. Innan de till slut skickade hem mig sent med lugnade. För även med alla underbara människor så var jag ensam och rädd, men så klart insåg jag snabbt att det hade inte med dem som faktiskt funnits där för mig utan för hur jag vart. Jag kan inte skylla på någon annan än mig. 

  Nu har jag vart hemma hela veckan, fick lugnade och smärtan har avtagit. En skrämselhicka (som någon beskrev det) som fick mig att egentligen fundera på vem jag faktiskt kan lita på och som känner mig och till slut, vad jag egentligen är värd! För i min värld är du den just den dagen, inget annat räknas. Att se dem som man trodde var ens vänner vända sig bort måste man bara försöka ta sig förbi. För är det inte så: du känner andra genom dig själv. 

Jag kommer att förlåta, men jag glömmer aldrig!  

Innan min son åkte iväg denna helgen, så sa han att han saknade mitt leende, jag lovade mig själv att jag skulle le samma dag han kom hem.  För inget ska ta bort min sons enda trygghet, NÅGONSIN! 

Så detta inlägg är lite för att jag insåg mitt värde, och därav inte någonsin kommer låta någon, någonsin få mig må dåligt igen! 

Så med medicin och terapi så ska jag ta djupa andetag igen. Med dem som faktiskt räknas, de som ger mig positiv energi och inte de som skäl den. 

Kram