Finska barn gråter inte

Från rasfiende till kniv-Pekka

Vi börjar med en artikel som publicerades i morse i aftonbladet.

Jag som är uppvuxen med föräldrar som lämnade sitt land i öster i slutet av 60-talet vet hur skrämmande rätt författaren har.

Det var så, jag och min syster var inte bara tvillingarna utan vi var också vårt efternamn eller finnarna. Något som var så vanligt för oss att vi nog aldrig ens reagerade på det. Min far och mor var väldigt involverade i finska föreningen, de hade träffar varje veckohelg, med fest, bastu och minnen från forna tider. De umgicks inte med andra, de var för sig själva, alla de som kom från de tusen sjöarnas land.

Vi barn skulle vara med i friidrott, åka på läger, fira jul ihop, vi blev en stor familj men med mycket litet vuxeninblandning. Jag och min syster såg aldrig hur dåligt mina föräldrar mådde på grund av ekonomi, de var starka och finnar.

Där kommer uttrycket som jag skrev som inläggsrubrik. Min far hade alltid ett visst avstånd till oss barn, inte för att han inte tyckte om oss, utan han var man och gjorde sitt. Något som jag egentligen aldrig egentligen har  tänkt på ordentligt.

anne-71
Jag 1971

Mina föräldrar kommer från norra delen av Finland. Min mor var bagarlärling men blev sedan allergisk för allt mjöl som fanns i bageriet. Min far var styckare, men på grund av brist på språkkunskaper så kunde han inte arbeta som detta i Sverige. Jag bruka undra hur det skulle vart om de hade fått utöva sina yrken..

 

Mina år i skolan präglas också av mitt finska ursprung, de fanns finska klasser och så var det vi, vi vars föräldrar inte skulle förbli finnar, jag tror det handlade om att få in oss barn snabbt i samhället. Visst det var ingen mamma eller pappa som satt med oss och gjorde läxor, de fanns heller egentligen inte där då det handlade om vår skolgång. Jag tror inte de var med på ett enda föräldramöte under hela min skoltid Att vi ens existerade mer än  att ta med på utflykter sjunga låtar med tangotakt då skivspelaren slutade att fungera, så fanns de mer i periferin till nästan alla oss finska barn på gården.

Vi hade en gemenskap ändå, vi åt hos varandra, våra föräldrar visst vilka vi umgicks med på det visste var vi var. Men vid bråk eller annat, så var vi ensamma, vi skulle klarar av det själva, och finska barn gråter inte! På något vis var detta ett mantra som jag hade, kanske därför jag aldrig visste vem jag skulle tala med då mobbningen i skolan började.

Jag tycker inte mina föräldrar var dåliga föräldrar, de var av sin tid och de gjorde så gott de kunde. De kom från ett samhälle där alla kände alla, de flyttade från en ovis framtid för att ge familjen en bättre framtid, de kom till Sverige för att Sverige behövde arbetskraft. De klagade aldrig för oss barn, de visste att de på Volvo var finnarna, de var bara arbetskraften. Jag tycker att det säger mer om deras styrka än de svaga som aldrig fick dem att känna sig välkomna.

Japp jag har också fått frågan på skoj om jag har kniven i ena handen och Koskenkorva i andra, jag skrattar längre inte åt det, och jag tillåter inte att någon annan vare sig det är en själv eller annan som ger utryck av att man är annorlunda för att de har sitt ursprung från ett annat land. Vi är alla människor, inget annat, och vi gör alla så gott vi kan, jag kan fortfarande även om jag idag är svensk medborgare och född i Sverige få frågan om jag vill flytta tillbaka till Finland, jag får fortfarande höra att jag ibland är som en finne, jag har till och med fått höra att min göteborgska låter som finsk göteborgska..? Vi är alla på något vis dem vi gör oss till, och som sagt finska barn gråter inte, inte i dessa frågor i alla fall 😉

Kram från mig img_0646

 

Annonser

“Only in the darkness can you see the stars.” #blogg100

På något vis insåg jag att jag är skitdålig på att flörta. 😦 Jag menar det var så länge sedan att jag faktiskt inte längre vet hur jag ska göra. Men först måste vi titta på mitt liv och där jag förmodligen skulle kunna hitta något är ju på arbetet. För inte har jag några intressen utanför mitt arbete och liv hemma.  

 Såååå… där jag är nu, finns pensionärs föreningen, öppna förskolan och biblioteksbesökare. 

1, inte intresserad av de äldre (så klart inget fel på att de inte ska hitta kärleken) men någon som kanske inte är äldre än ca 10-år vore trevligt. 

2, Nyblivna pappor (Hahahaha) knappast

 3, De som besöker bibliotek dagtid är antingen där med en STOR barngrupp eller sitter vid en dator. 

Sedan kommer vi till mig o mina erfarenheter av flörtande. Jag tror faktiskt inte jag någonsin gjort det. 

Så tittar man på någon längre än vanligt? Och i så fall när tittar man bort innan karln försöker dra sig undan för den galna medelålders kvinnan inte slutar… Hmm 

Blinkar man? Jag kan inte blinka med ett öga, har aldrig kunnat det… Jag skulle åtminstone få kontakt av någon eftersom det säkert skulle se ut som jag har ett epileptiskt anfall. Ambulansmän är ju sådan där dröm män.. Nej så långt skulle jag inte gå..  

Tror man går fram och säger hej..? Eller och sedan…vad…? Vad säger man efter hej? -Fint väder vi har..? (Suck)   

 Internet och date… Har provat det…. Men inget händer !! Har haft kontakt men ingen erbjuder att träffas…. Det gör ju att man till och med med den finaste bilden på sig själv känner sig totalt ner ratad.. Jo! Jag kan träffa män som jättegärna vill träffas i ”smyg” på nätet 😦 Fan det är jag ju inte intresserad av. Har man haft torka i ett par år nu så försvinner den ”lusten”. Suck jag är patetisk… 

Så hur gör man för att ta sig ut… Och våga doppa tån i vattnet? 

  

Kan man bli beroende av ljudböcker..? #Blogg100, 002

Då jag för ca 10-månader sedan började med storytel så var det för att lyssna på något då jag arbetade.  Något som kunde ge mig något mer än radion. För ofta så spelas samma låtar i omgångar och jag var less på alla reklamavbrott (ja då jag så klart inte lyssnade på Sveriges radio) 

Nu lyssnar jag varje lediga tid 😦 och har verkligen svårt att lägga ner det.. 

I början var det endast svenska böcker, jag lyssnade både på klassiska och dystopiska böcker, både vuxen och ungdomsböcker, ja allt som verkade intressant. Nu är det bara engelska böcker som gäller, här under är en serie som jag tyckte om, vet så klart inte om den finns på svenska 😉
Handling:
Människorna hotas av utrotning.IMG_5927-1 Ett virus som utplånade större delen av världens befolkning dödar nu alla nyfödda barn. På elva år har inget barn lyckats leva i mer än tre dagar. I ett hopplöst försök att rädda människoarten tvingas alla kvinnor över 18 år att föda minst ett barn per år. 16-åriga Kira är en av de få immuna människor som bildar dagens samhälle. När hon får veta att bästisen är gravid bestämmer hon sig för att rädda barnet till vilket pris som helst. Även om det innebär att hon måste söka svaret hos människornas största fiende, Partials
 
Och så en litet tips för er som tror på vissa ”talesätt”  ”Det är lika enkelt som att ta godis från ett barn”
Allvarligt..?
Prova säger jag bara… Det är nog enklare att få en miljonvinst på lotto!
Kram IMG_1881-0