Skrämmande hur lätt det blir…

Förra veckan hade vi besök, sonen tyckte jag var väldigt ordentlig, visst det är jobbigt för honom då vi ändrar om i "folkmängd" i vår lägenhet. Mycket av hans rutiner blir störda, men jag tycker att det var en bra övning för honom, att det förändras i hans närhet i en miljö där han vet att jag är i.
Jag fick också en respit från ensamheten, det är ofta en svår sak att ta upp som vanligt, eftersom ingen av oss (sonen och jag) är sociala i privatlivet. Inget självvalt men på något vis blev det så. I alla fall, fick jag prata med en vuxen varje (nästan) morgon, det är intressant hur mycket det ger. Nu klagar jag inte! Jag är en vuxen människa och jag har valt att ha det på detta viset, men ibland inser man hur det skulle kunna vara och det är en intressant hur lätt det är att välja det som är lättast. Så tack ni som kom och umgicks lite med oss, kanske ses vi snart igen, vi gör inga måsten just nu.

Efter en längre tid (hmm ända sedan min första lägenhet) så har jag haft svårt att slänga saker. I min städning nu under försommaren, fick jag mig ett ryck och plötsligt så känns luften lite lättare runt omkring mig. Kläder i mängder, i säckar från källare och garderob fick flytta till secondhand, möbler som egentligen bara är i vägen och aldrig fått plats har blivit ved för någon annan. Mitt sovrum möblerades om två gånger innan jag insåg att sängen skulle tillbaka där den var från början. Ja.. ja.. jag kan själv inse att något blir bättre som det var. Jag fick en huvudgavel som blev gjord av pallar, detta gjorde att jag behövde ta bort en del möbler från sovrummet (inget som jag saknar faktiskt) Men det är tommare, mer golv, lättare att hålla ordning.
Sonen har inte haft några val med min städlust, men han har inte klagat. Jag tror faktiskt inte han skulle se något om jag inte berättade det för honom. Japp, på det sättet är han som de flesta killar/män. Där märks inte hans npf så mycket.. om jag inte rör datorn eller tv-spelen så klart 😉

Sonen kom in på andrahands valet på gymnasiet, lite tråkigt, då han aldrig var intresserad av någon annat än det första, men vi försöker så gått vi kan att se positivt på det hela. Som sagt det är skrämmande hur lätt det är ibland, i förändringar i ett hem med Npf-diagnoser, min son har haft en del denna sommaren och han har tagit dem bra, visst det är oroligt i början, men detta blir mitt sätt att hjälpa honom mot vuxenvärlden, där förändringar kommer vare sig han vill det eller inte 😉

Annonser

Den jag älskar, aktar jag #Blogg100

Många vet att jag levde med en man som inte behandlade mig rätt, jag har talat med honom till och ifrån alla dessa år. Han har kommit och gått från vår vardag i 16-år, mest pga av hans son som han har med mig. Inte för att vi gått tillbaka till varandra. Just nu har vi en distans vänskap. Mer för att han och sonen ska ha kontakt med honom, han vet vad jag tycker om honom, han vet att jag förlåtit honom för det han utsatte mig för. Men även om jag förlåter så har jag fortfarande problem. Så med detta så blir mitt inlägg tillägnad till alla er män som blivit ”lämnade” av kvinnor för ni putte på dem litegrann. Det där lilla puttandet kan bli så mycket mer och hänga med i flera år efter. Här är de problem jag fick pga puttandet.. 

Det har gått snart sexton år sedan. Och jag skriver till dig här. 

Vi har pratat med varandra, du har sagt förlåt, jag har förlåtit, men det har varit för min skull inte för att underlätta för dig!

Men jag är fortfarande arg! 

Arg för att du förstörde min tilltro till män, arg för att du tog bort många år av mitt liv. Något jag fick betala för. Pengar som jag kunnat använda till sonen eller till och med mig! För nu när jag börjar må bättre kan jag se tillbaka och slå näven i bordet och skrika FAN TA DIG! 

Jag har tack vare dig förlorat arbetsinkomst för jag gått in i depressioner ett flertal gånger. Med dessa sjuktillfällen så har jag blivit så avstängd att jag slutat betala räkningar som fick mig i en skuldfälla. (Som därmed gjorde att jag slutade gå till tandläkaren, slutade ta ut medicin, nästan blev av med mitt arbete, fick nästan sonen borttagen från mig, och orkade inte ta mig upp ur sängen.) Som tog mig lång tid att ta mig ifrån. Så du ser, det var inte bara det du gjorde då vi bodde ihop, som räknas, det är allt som hände med mitt psyke efteråt. Den skamen jag kände efteråt gjorde att jag aldrig vågade ta hjälp, visst jag var bra på att prata men inget mer.  

Den största sorgen är att jag fortfarande inte vågar mig på en relation, att släppa in någon som kan tycka mig är för mig en omöjlighet, för du tog det ifrån mig. Jag var ju inte värd att bli älskad, jag var ju ful, fet, luktade illa, jag var för ärlig, dum, för stark, ingen skulle vilja ha mig. Jag är inte värd att kämpa för. 

Jag vet att jag inte är allt det där, men ändå släpper jag inte in någon, för de där orden lever fortfarande kvar.  Det vet jag, det kvittar hur lång tid det har tagit men orden är oftast det som lever längre. 

Nu är jag rädd för jag vill inte släppa kontrollen, för jag vet hur smygande det kan vara att släppa taget. Det händer när man inte märker av det. Så då kan jag ju inte släppa in någon, för någon ta göra som du. Lova att älska mig och sedan ta all min kontroll. 

Nu är jag skuldfri och det är tack vare mig, nu vågar jag få vänner tack vare min styrka, nu kan jag planera framåt tack vare min egna vilja. 

Och inget hade med dig att göra. Men jag är fortfarande arg på dig, för du tog bort 16-år av mitt liv! Punkt slut! 

TIDIGA VARNINGSTECKEN kommer från sidan Varningstecken 

  • Han talar illa om tidigare partners och kan inte se att han gjort något fel i relationen. Allt är den före detta flickvännens fel. 
  • Han säger att du är den enda kvinnan som har förstått honom och att du är den enda som har behandlat honom bra. Han sätter dig på en piedestal. 
  • Han beter sig respektlöst mot dig genom att skämta på din bekostnad, kanske även inför andra människor.
  • Han är hjälpsam mot dig på ett sätt som får dig att känna dig obekväm. Han får dig ständigt att stå i någon sorts tacksamhetsskuld
  • Han är kontrollerande och visar svartsjuka. Han har åsikter om hur du bör klä dig eller hur du bör ha ditt hår och vad du bör säga i olika situationer.
  • Ingenting är någonsin hans fel. Han får dig att känna skuldkänslor över saker som går fel.
  • Han är självcentrerad. Han har en dubbel standard – han kan behandla dig på ett sätt som han aldrig själv skulle tolerera. 
  • Han vill flytta ihop eller gifta sig väldigt tidigt i relationen. Detta är ett sätt för honom att kontrollera dig, att ”äga” dig. 
  • Han skrämmer dig när han blir arg. Han kan putta dig, säga vagt hotfulla saker, knuffa dig eller närma sig dig på ett hotfullt sätt. Han kan sparka i väggen eller slå sönder saker när han blir arg, ofta är det föremål som du tycker om eller själv äger. 
  • Han attraheras av sårbarhet och väljer flickvänner som nyligen gått igenom en kris eller förlust av något slag. Han väljer kanske partners som är mycket yngre än honom. Han blir ”räddaren”.
  • Han behandlar dig annorlunda när ni är tillsammans med andra människor. Han behandlar dig respektlöst när ni är ensamma, men höjer dig till skyarna när ni umgås med andra. Alternativt tvärtom.
  • Han missbrukar droger eller alkohol.
  • Han pressar dig till sex eller får dig att utföra vissa sexuella handlingar mot din vilja när ni har sex.

011

Ensam är inte alltid stark

Jag tycker om att ha kontroll, inte över andra människor utan kontroll över mig och mitt liv.. 20151113 002visst har jag kontrollerat den på fel sätt flera gånger, men på något vis ändå på något vis klarat av att komma tillbaka. Men just nu så står jag vid ett vägval, jag har ett tufft beslut att ta, på flera olika aspekter i mitt liv, och det värsta är att jag vet att vilken av dem jag tar så kommer någon att bli glad och någon kommer att bli besviken, och jag vet inte om jag orkar med det sista.. Så på något vis vill jag bara stoppa huvudet i sanden och bara gömma mig.

För det kvittar vilken summa på kontot jag har vid varje löning, problem/skitsnack/knivar i ryggen kommer vare sig jag städar en toalett eller sitter vid en dator.. Visst är det lättare att falla från en låg höjd, för det gör mindre ont, visst är det lättare att ha mindre förväntningar på sig, men jobbar jag för att leva eller lever jag för att jobba..? Det är ett val som jag fått klara av själv, då jag belv ensam med alla valen då jag verkligen behövde stödet, så alla drog i mig och jag paddlade på för att inte drukna och så klart såg jag inte hur detta blev en av anledningarna som jag blev totalt förbisedd..

Ska jag ta bråket? Kan jag våga lita på att det finns stöd, för är det deras vinst som ger dem deras vilja att stå bakom mig, eller är det mig de ser om..?

Sedan kommer vi till lägenheten som ombildas till bostadsrätt, ser ut som jag får låna till detta köp, men vill jag verkligen, för på något vis blir det förstnämnda ett viktigt beslut som avgör om jag verkligen vill leva i den misären, men rädslan att jag inte får ihop för varje månad för att jag måste förlita mig på dem som jag vill lita på..

Jag är ledsen och besviken på mig själv just nu, för jag vill att sonen och jag kan få bara en tid i lugn för en gång skull, men jag misslyckas hela tiden.

Otroligt mycket som jag hjälpt till med bara försvann, problem och samtal som jag tagit är borta, för de som har öronen från dem som räknas.. Jag är trött på att behöva försvara mig hela tiden mot dem som inte vågar säga det det rakt till mig, trött på att försvara det som jag inte förstår vad jag gjort.. .. För jag lovar det kvittar vilken tjänstegrad du har, snacket är lika vidrig och smärtsam, för spottar man på en sten hela tiden så blir det blöt till slut..

Mitt i denna skiten ska jag ta beslut som kan ge mig trygghet eller total kaos i livet.tassartyst.com

 

 

För att göra det krokiga rakt måste man först göra det svårare – att räta på sig själv.

Om man simmar länge mot strömmen, bygger man muskler, visst ligger det något i det..

Nu har denna semestern kanske inte vart den där soliga varma sommaren som vi alla vill ha, men en betald ledighet från alla måsten kommer alltid vara en lyx som vi alla borde medge är ändå det vi behöver.

En återhämtning för året som gått eller för året som kommer kan nog ses olika från oss alla, så varför behöver du semester..?

Då jag studerade blev det ingen semester eftersom vi inte får några pengar under denna lediga tid. Så alla de som studerar och arbetar under dessa månader får ofta en stund att känna sig behövda på ett annat vis, är det en slags återhämtning..? Då jag arbetade till sjöss, så hade jag en ledighet från en vecka till sex veckor mellan passen. Under den tiden behövde jag ingen semester, men tog så klart ut den. Att få semester vare sig det är för att få återhämtning eller bara få iväg barnen från stan, fixa huset, leka lyckliga familjen, så tas den alltid ut för att vi kan och har en rättighet till den. Alla behöver en paus…

Det blev visst en långt uppehåll denna gången, vet faktiskt inte om jag någonsin tagit så pass länge att bara vara utan bloggen.

Ett tag blev det så att jag ens inte läste något utan bara lät att vara, bara för att jag behövde en paus. Jag stängde av tv,n för över ett år sedan, slutade helt enkelt att titta på den, endast för att det gav mig mer anledning till att stänga av på annat vis, jag behövde gräva fram mig själv mitt i min (kaos) hjärna.. Nu saknar jag inte den alls..

Mitt liv vände en del under försommaren, mycket som hade med arbetet, samtidigt som sista tiden sonen skulle ta sig igenom de sista månaderan i skolan. Så hur gick det för sonen..?

Han gick inte ut 7-an med godkända betyg.. Jag vet inte om jag är frustrerad eller inte, och dessutom om jag är frustrerad på mig själv eller skolan.. Mitt i min nedgång så orkade jag inte ta tag i sonens och detta kanske ledde till att han blev lidandes. För er som känner mig vet att jag inte bara gav upp, men med mer uppgifter på jobbet och en heltid som bara kändes som allt annat än det, så försökte jag hålla huvudet över vattenytan medan sonen kravlade sakta bredvid.

Men jag simmade på..tassartyst

Jag har insett att jag faktiskt är starkare än vad jag trodde, med det jag arbetade med och mitt bagage så vågade jag ta på mig mer på jobbet och sonen samtidigt, inte för att jag är en martyr eller så, utan för att jag fastande i mitt eget huvud och lyckades slita mig loss.

Mina problem kan jag jag göra något åt, och hur jag mår kan jag ändra med att försöka att inse att energi på fyllning behövs konstant. Så medan sonen kämpade med mig så fyllde jag brännslet på min arbetsplats. Visst har jag lärt mig att det behövs mer utifrån för att få ner mig på knäna än det lilla som kommer innefrån.

Och när jag insåg det så började jag att andas. Så jag förlängde min paus.. Den sista tiden på sonens skola började att lossna, visst lite sent men jag gav det jag kunde och tankade för fullt på med den positiva energin som jag fick från andra starka ensamstående i min närhet. Jag har njutit av att gå upp på morgonen, ta min promenad via slottskogen och bara vara för mig själv den tiden.

De två sista veckorna insåg jag plötsligt hur mycket jag lagt på mig själv, mina egna problem med tillit kommer från mig själv, inte för att jag söker ett nytt förhållande utan mer att jag faktiskt inte litade på mig själv och vad jag kände. Är det egentligen inte där man börjar. Så med det som fick mina ögon att öppna sig, fick mig samtidigt att våga tro på att det jag är och jag är en viktig del i andras liv. Jag syns och därför finns jag, och kanske var det just det som fick mig att tro på oss två i vår lila familj.

Nu har jag inga krav på att logga in i sociala medier längre, kanske för att jag inte inte vill eller för att jag lägger min energi någon annanstans, det vet bara jag och min hjärna (så att säga) men inget kommer från att jag plötsligt bara sket i alla, mer att jag insåg att att den mänskliga kontakten var den jag önskade mer av.

Jag har med detta insett att de som jag faktiskt har mobilnummer till är de enda som hör av sig med ”röst” och jag till dem. Mitt i våra mer öppna liv, har jag märkt att vi blivit mer ensamma, för även med bilder på olika luncher som många äter på sociala medier så har vi stängt av den mänskliga kontakten. Vi vet mer om varandra utan att egentligen känna varandra..

Så om jag kommer att blogga varje dag vet jag inte, men jag kommer inte ställa kravet på mig själv med olika utmaningar.

Min enda utmaning är från och med nu: Tänka positivt, älska de som finns i min närhet, ta vara på de möjligheter som kommer min väg, sluta att säga ja till allt, och ta hand om mig själv innan alla andra. För det finns faktiskt en anledning varför de i säkerhetsgenomgången då planet lyfter, alltid säger att sätta på syremasken först på sig själv innan man hjälper sitt barn…

Så jag fortsätter att simma mot mina egna strömmar och bygger för fullt muskler och tackar för att jag faktiskt har ett bra liv med min son.

IMG_3588

Dagar med mycket i huvudet #Blogg100

Hur är det att vara två i en familj? 

Jag har levt med min son ensam sedan jag var gravid i 6 månaden…

Är det lättare att vara två med barnen eller blir det svårare?? Det är ju ändå två viljor och två sätt att se på barnuppfostran (om man inte talat om detta innan barnen kom)
De säger att det första året är svårast med barn och många par går ifrån varandra då, är det för tröttheten, inget sexliv, vardagen kommer springande i mot en?? 
 

mamma

 
Vad är det som gör att par går ifrån varandra… Ekonomi kan det ju inte vara även om båda är arbetslösa och har två med a-kassa, för det är väl mer än en ensamstående förälder har… 
 
Visst det är svårt att ändra vanor och man säger ju att det tar upp till ett år innan man synkar ”sämre” tider…

Jag vet inte hur det skulle varit om jag och min sons far hade varit tillsammans, visst jag skulle ha lämnat honom, för det var inget hälsosamt förhållande men om det varit bra och vi kämpat det första året, hur hade min son varit idag??

Han hade fortfarande haft sina diagnoser så klart, men hade jag varit mer hemma då eller hade jag fortsatt mina turer till sjöss, varannan vecka bytt av med hans far?

Hade jag haft tid för annat än familjeliv? Något intresse som jag vart helt inne i att utforska? Hade jag vart den jag är idag? 

Jag tror inte det.. Men ibland kommer denna tanken tänk om. 

Jag kan ärligt säga att jag älskar mitt liv just nu, och med detta så är jag glad att livet blev som det blev.

För det är ju så:

Det är i uppförsbackar du får starka ben.

Kram på er http://tassartyst.com