Finska barn gråter inte

Från rasfiende till kniv-Pekka

Vi börjar med en artikel som publicerades i morse i aftonbladet.

Jag som är uppvuxen med föräldrar som lämnade sitt land i öster i slutet av 60-talet vet hur skrämmande rätt författaren har.

Det var så, jag och min syster var inte bara tvillingarna utan vi var också vårt efternamn eller finnarna. Något som var så vanligt för oss att vi nog aldrig ens reagerade på det. Min far och mor var väldigt involverade i finska föreningen, de hade träffar varje veckohelg, med fest, bastu och minnen från forna tider. De umgicks inte med andra, de var för sig själva, alla de som kom från de tusen sjöarnas land.

Vi barn skulle vara med i friidrott, åka på läger, fira jul ihop, vi blev en stor familj men med mycket litet vuxeninblandning. Jag och min syster såg aldrig hur dåligt mina föräldrar mådde på grund av ekonomi, de var starka och finnar.

Där kommer uttrycket som jag skrev som inläggsrubrik. Min far hade alltid ett visst avstånd till oss barn, inte för att han inte tyckte om oss, utan han var man och gjorde sitt. Något som jag egentligen aldrig egentligen har  tänkt på ordentligt.

anne-71
Jag 1971

Mina föräldrar kommer från norra delen av Finland. Min mor var bagarlärling men blev sedan allergisk för allt mjöl som fanns i bageriet. Min far var styckare, men på grund av brist på språkkunskaper så kunde han inte arbeta som detta i Sverige. Jag bruka undra hur det skulle vart om de hade fått utöva sina yrken..

 

Mina år i skolan präglas också av mitt finska ursprung, de fanns finska klasser och så var det vi, vi vars föräldrar inte skulle förbli finnar, jag tror det handlade om att få in oss barn snabbt i samhället. Visst det var ingen mamma eller pappa som satt med oss och gjorde läxor, de fanns heller egentligen inte där då det handlade om vår skolgång. Jag tror inte de var med på ett enda föräldramöte under hela min skoltid Att vi ens existerade mer än  att ta med på utflykter sjunga låtar med tangotakt då skivspelaren slutade att fungera, så fanns de mer i periferin till nästan alla oss finska barn på gården.

Vi hade en gemenskap ändå, vi åt hos varandra, våra föräldrar visst vilka vi umgicks med på det visste var vi var. Men vid bråk eller annat, så var vi ensamma, vi skulle klarar av det själva, och finska barn gråter inte! På något vis var detta ett mantra som jag hade, kanske därför jag aldrig visste vem jag skulle tala med då mobbningen i skolan började.

Jag tycker inte mina föräldrar var dåliga föräldrar, de var av sin tid och de gjorde så gott de kunde. De kom från ett samhälle där alla kände alla, de flyttade från en ovis framtid för att ge familjen en bättre framtid, de kom till Sverige för att Sverige behövde arbetskraft. De klagade aldrig för oss barn, de visste att de på Volvo var finnarna, de var bara arbetskraften. Jag tycker att det säger mer om deras styrka än de svaga som aldrig fick dem att känna sig välkomna.

Japp jag har också fått frågan på skoj om jag har kniven i ena handen och Koskenkorva i andra, jag skrattar längre inte åt det, och jag tillåter inte att någon annan vare sig det är en själv eller annan som ger utryck av att man är annorlunda för att de har sitt ursprung från ett annat land. Vi är alla människor, inget annat, och vi gör alla så gott vi kan, jag kan fortfarande även om jag idag är svensk medborgare och född i Sverige få frågan om jag vill flytta tillbaka till Finland, jag får fortfarande höra att jag ibland är som en finne, jag har till och med fått höra att min göteborgska låter som finsk göteborgska..? Vi är alla på något vis dem vi gör oss till, och som sagt finska barn gråter inte, inte i dessa frågor i alla fall 😉

Kram från mig img_0646

 

Annonser

En kraftfull idé överför en del av dess styrka till den som ifrågasätter den.

Hur utmanar man sig?

Eftersom det precis blivit ett nytt år så kan vi ju kalla det nyårslöften.. Men handen på hjärtat, hur många av er har lyckats hålla dem.

Det är därför många gym får in sina pengar för året just i januari, många som ska börja om och ta hand om sina kroppar. Jag minns då jag tränade som mest (för flera år sedan) hur jobbigt det var i januari och februari, där kom alla som skulle börja om igen, de som fyllde gymmet för att nu skulle de göra den förändringen. Jag minns att flera blev skadade, de tog inte hjälpen som fanns där, de skulle klarar det själv, så att säga. i slutet av februari och början av mars hade ca 80% försvunnit och gymmet fick betalt för ett helt år.

Det jag tyckte var jobbigt var inte att det var mycket folk, men många tog inte seden dit d kom, de körde över många av oss, som faktiskt tränade för vi tyckte om det. Kanske var därför jag slutade för det var mer om hur vi såg ut på svettiga än vad vi lärde oss.. Jag har inte handlat dyra kläder de omgångar jag tränat, kanske för att min plan inte var hur jag såg ut utan för att jag ville i slutändan se bra ut, och så klart hålla mig frisk..

Jag har i snart ett halvt år tränat lätt, mer för att jag ändock närmar mig 50, och jag har väldigt lite egen tid som jag själv tar hand om, eftersom jag lyssnar på böcker så är det ett bra sätt att fortsätta, även om jag står på trampmaskin 😉

Så vad är det för utmaning jag tänker på..?

Bloggen så klart, den har funnits där för mig lite för länge för att jag kan sluta, jag har faktiskt försökt, hmm saknar det. Så jag följer en gammal utmaning, pyntat till den och ser om jag klarar av att följa den..

Vi provar, mer än så kan jag inte säga..

kram på er därute img_3588-55

Dagen som kröp långsamt fram

Jag har insett att jag faktiskt är bra på att läsa folk. Trodde jag var ganska dålig på det, men helt plötsligt idag insåg jag hur lätt det egentligen är att skrapa lite på ytan för att se in. 

Med det i bagaget så fortsatte jag min dag med blickarna upp, de hade ju lovat mer snö, men inte kom det något.  

 Det är ett av det tråkigaste med vintern , ja i alla fall här.. Snö+regn+kyla= Halt/blött 

Javisst ja!! Sonen hade faktiskt sin första dag efter jullovet också. Vid åtta tiden i morse ringde han lite stressad och meddelade mig att han försovit sig. Blev imponerad över hur lugnt att tog det. Han åt frukost efter att ringt skolan om att han skulle bli sen och tog sedan själv buss o spårvagn till skolan. Allt verkar ha gott bra, ibland får man bara låta honom ta sina egna beslut 🙂

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Och nu till dagens fråga: 

12, Ser du helst på film hemma eller på bio?Hemma, för jag kan pausa om jag behöver.. 

Hur var din dag? 

Kram