En lång sommar med många frågor 


Nu har tre av fyra veckor försvunnit detta året. Semesterveckorna har liksom detta året bara försvunnit. Och snart ska jag försöka sparka igång mig själv och se fram emot en lång höst med en lika våt vinter. Jippi. Och som alltid med dessa längre ledigheter så börjar jag att omvärdera det som kallas mitt liv. 

Har du någonsin stått utanför och tittat in och längtat?
Ingenting i mitt liv är någon annans fel än mitt, jag bor i ett land med ganska ren bakgård, ett land där jag kan om jag vill/vågar kan be om hjälp.. Mina problem är så kallade I-landsproblem. Jag har mat om dagen, tak över huvudet. Jag sover i en säng om natten. 

Där slutar det som är mina orsaker att finnas, förutom min underbara tykna tonåring 😉 

Någon sa någon gång, att det krävs en by för att fostra ett barn

Hmm: vart tog min by vägen? 
Min by försvann en efter en, då sonen växte upp, för mitt i våra liv, så fortsatte alla andras bort ifrån våra. Bort från vakna nätter, skrik/gråt och utbrott. Inga mer telefonsamtal, inga fler besök eller inviter hem. På något vis, raderades vi bort, jag och sonen. 

Via fb fanns det hjärtan och kramar i mängder, men vi satt kvar i våra liv, för vi visste inget annat. Så andra sommaren har gått, en hel vecka kvar och vi är ensamma kvar i stan och orken tryter med frågorna. 

Spottar man på en sten blir den fläckvist blöt, fortsätter det med fler så dränks den snart.. 

Men jag kan ju inte klaga, ingen annan styr mitt liv? Eller hur?

Lugn och harmoni. 

Vad får en att känna det? 

Tillit, trygghet, kärlek, vänskap? Eller något annat? 

Vad går dig att känna dig lugn och harmonisk?

Synonym för: Lugn 

= 1. stilla, fridfull, ostörd, stillsam, rofylld, vilsam, bekväm, skön, skyddad, fredad; vindstilla

2. behärskad, sansad, saktmodig, trankil, oberörd, säker, trygg, balanserad, cool, sval, avspänd, harmonisk

Harmoni

= 1. samklang, konsonans, välljud, ackord

2. samstämmighet, överensstämmelse, jämvikt, balans, konsensus, enighet

3. frid, lugn, ro, själsro, sinnesro, inre balans
Intressant, båda orden har den andra som synonym? 
Mitt lugn trodde jag kom av tystnaden, av ensamhet. Som sagt trodde jag…. För om mitt hjärta tar tvärstopp och luften tar slut, mina händer får en extrem klåda, så är lugnet egentligen bara på ytan? 

Harmoni? Är ett starkt ord för mig, till och med starkare än lugn.. Varför? 

För mitt liv från alldeles för lång tid tillbaka är allt annat än i balans.. 
För mig är det det där med tillit.. 

Synonym: förtroende, förtröstan, tillförsikt, förlitan, tilltro, tro, hopp, lit

Något som jag har svårt med. Inte för att det i stunden fanns någon, men med den självklara anledningen till att den snart på ett eller annat vis skulle brista.. 
Men eftersom jag på något vis alltid vågar släppa in den ena efter den andra, även med den vetskapen att på något vis kommer allt att fallera, så måste jag vara antingen naiv eller en masochist?
Jag har gett upp det där med mitt mitt liv, jag fick ju 30-år om något upp och ner, men jag fick leva mina drömmar. Borde jag ge upp nu vid 46? För även om jag aldrig haft det där med någon som gett mig tryggheten i mig själv, så har jag alltid vetat att jag ändå haft det bra. 

Vänner har kommit och gott, mest bekanta kan jag nog mer säga. Och de där männen som sett mig mer än paus innan den rätta. 

När självgraderade jag mig själv till birollen? 

Trött på mig själv just nu.. 

Visst har jag tryckts ner en del av dem jag tillåtit, visst har jag plockats ner för jag antingen vart för fet eller för smal. Vems fel har det vart? Mitt? 

När blir ansvaret mitt? När blev ansvaret någon annans?
Min start på sommaren samt en käftsmäll som fick mig att ifrågasätta allt runtomkring mig: 

Skrivet 6 juli 2016

När allt pausar blir det på något sätt verkligt

När jag insåg hur något plötsligt kunde förändras på någon sekund såg jag plötsligt vad de som finns runt omkring egentligen betyder för mig. 
För plötsligt även med jobbiga dagar eller prövningar så kan allt bara vända. 
Denna helgen var min ledighet, min chans att träffa dem som försvunnit i periferin. 
Där jag kunde se om jag fortfarande hade kvar något av min bakgrund, mitt modersmål om jag kunde ta till mig det som egentligen aldrig funnits mer än via mitt blod. 
Och där var vi på fest, maten var god, sångerna smått tonmässigt falska. Sonen glad och medicinfri allt gick bra tills en trappa ett felsteg och festen tog slut. Den glada atmosfären liksom pöss ut som en ballong långsamt medan ambulansen kallades tre gånger och paus… det var som att försöka andas via ett sugrör, vad måste jag göra? Sonen bort, måste få bort honom, vill skrika till alla som ställer sig runt och tittar, bort med er! Men så kan jag ju inte säga, för jag är en av dem som inte kan se. Paus…
Det låter mycket i huvudet då blodet rusar runt.. jag kan inte bryta ihop och gråta måste tänka logiskt, hjälp är på plats med två sjuksköterskor som hjälper till. Få bort sonen, mötta ambulansen.. andas.. paus…
När ambulansen väl kommer, så ser jag blod, kallar på en hink vatten, det måste bort! Paus.. 
Få iväg de viktigaste människorna, ambulansen åker, kvar står vi tysta, 
paus… 
De flesta går in, sonen hämtar sitt spel, jag går in, välmenande människor, panik.. 
Paus.. 
Jag vill inte kramas, min son är den enda som räknas.. jag får inte bryta ihop.. 
Jag går långsamt igenom kramar till slut, jag är inte hemma, bilfärden är tyst, någon gråter, jag är fortfarande tyst. 
Natten var otroligt lång, varje gång jag blundar så hör jag smällen. Ett huvud mot asfalt är ett ljud som inte går att föreställa, ett lågt dovt mörkt ljud, sedan tystnad. Även om personen är vaken och lugn så är det aldrig lugnt. 
I detta läget inser man vad man gör i en situation där man får en chock. Och jag såg allt, hörde allt men ändå har jag inga minnen mer än att sonen måste bort och att allt gick långsamt. Jag la märke till allt men inget som jag ville göra något åt. Precis som om något annat drog i trådarna. 
Sedan blev det samtal till läkare/släkt/försäkringar, avbokningar av hemresa, få allt ihop. 
Jag känner mig ensam just nu.. Jag vågar känna mig helt och hållet ensam mitt i allt. 
En vänlig själ frågade mig om jag mår bra, jag log, jag svarade, jag vände mig om och gick iväg. 
Sonen har inte fått något utbrott, han är sitt vanliga glada jag. Jag är överlycklig just nu för detta. På något vis lyckades jag skydda honom. Men min hjärna har tagit en paus, för just nu vågar jag inte känna efter, vågar inte släppa taget. Just nu behövs jag för allt det andra.. Just nu är pausknappen nedtryckt hårt… I alla fall ett tag till. 

 Så vad definierar lugn och harmoni? 

Kan det vara den där frågan man ställer sig själv för att våga finna svaret från någon annan? Eller behöver man bara få ut frågan så man kan vrida på den och se den från distans? Hmm.. Vad tror du? 

Kram på er där ute 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s