Smärtan är människornas store lärare #blogg100 


Fick en tid till läkare vid 9:30. Så det var bara att ta fram mina älskade kryckor, damma av dem och sakta ta mig dit ca en timma innan. 

Väl där var det bara en väntetid på fem minuter (jag tror de insåg att jag hade ont, då jag stod upptryckt mot hörnet i väntrummet och försökte att inte grina ögon ur mig av smärta) 

Det är verkligen intressant hur smärta får ner en i ett tillstånd av ett barn. Jag känner mig hopplöst ensam vid dessa tillfällen. Mycket för att jag alltid levt med mottot ”ensam är stark”. Tyvärr är ensam inte alls stark vid dessa tillfällen. 

Jag undrar om detta har med att jag har svårt att släppa in andra i mitt liv. Kan det vara så att jag självmant på något vis stängt av den där känslan i mitt vardagliga liv? Igår kväll då jag hade mest ont kom jag på mig själv att fundera på när jag egentligen fick en riktig kram, du vet en sådan man bara sjunker in i.. Jag insåg till min fasa att visst kramar jag min son, men den andra typen av kram, kommer jag tyvärr inte ihåg.. Hmm

lite av medicinerna jag fick idag

Tillbaka till min dag..

Väl inne hos läkaren blev det lite prat och hon kände på min rygg, hon trodde inte det var diskbråck, men var inte helt säker. Så lite medicin och ett förslag att ta mig till sjukgymnast. Jag kommer ta min medicin, tyvärr får jag googla lite på övningar. Med sonens födelsedag och medicinen så har jag inte råd att ta hjälp på det viset. Men jag kommer att klara det bra. Det är synd att ekonomi stoppar dessa viktiga delar i rehabiliteringen ofta. 

Efter läkaren blev det en sväng hem för att hämta nyklar, tänkte ta mig till torget för att lämna dem till någon som skulle ta mina områden under min vecka av vila. Samtidigt som jag tänkte hämta ut medicinen. 

Väl tillbaka hemifrån (jag var knappast kaxig då jag skulle ta mig upp för alla trapporna) så började det att krampa i ryggslutet och höfterna. Så det blev in till närmaste apotek för att få något starkare i värktabletter. Jo, läkaren hade skrivit ut medicin som utgått, jippi tänkte jag, så med snigelfart tog jag mig ut från apoteket och fick ringa till vårdcentralen för att få ny medicin. Väl färdig hade smärtan tagit över så att jag gnydde vid varje steg.  Inte hjälpte det att mina armar och händer var helt slut av bördan de fick ta med hjälp av kryckorna. 

Jag fick alltså inse att jag inte skulle klara av så mycket mer än att ta mig hem, och lägga upp benen och få i mig muskel-avslappnade och något mot smärtan. 

Nu ska denna tjejen vila hoppas du fick en bättre dag 😉 

Kram 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s