Ensamstående #Blogg100


Har du någonsin känt dig ensam, nu   menar jag inte ensam=för dig själv?

Det har gått snart 14-år sedan sonen föddes, jag var ensam direkt med honom. Men det som slår mig är hur ensam jag varit.

Då han tog sina första steg var vi två var ensamma, visst kunde jag ringa till vänner men ensamheten av att inte kunna skrika ut – kom kom han står, han går, han sa lampa!!! Eller tvärtom -kom kom …. Och jag springer för att gemensamt med någon vara med om det.

Då sonen fick sin diagnos var jag ensam, jag kom hem till en tom lägenhet, sonen gick och la sig och jag satt i köket och grät ensam, visst kunde jag ringa men jag fick ta det beslutet.

Det finns inget så ensamt då man gråter så högt och ingen slår armarna omkring dig för att försöka trösta. Man gråter så mycket att det gör ont i halsen morgonen därpå och ögonen är svullna så man skyller på ögoninflamation.

För när du gråtit ut ringer du till någon som redan hört alla problem för just då är det alltid problem man försöker att tala om.
Men med en lugn röst för den värsta smärtan redan gått över, för samtidigt som de få vänner man har gärna lyssnar vill man skydda sin smärta ifrån dem.

Det är lätt att vara ensam med ett barn, jag bestämmer vilka regler som gäller, hur uppfostran ska vara. Det är lätt att bestämma vad som ska köpas till hemmet, tider för matlagning. Ibland är det bra att vara ensam med barn.

Det är inte lätt att vara ensam då han skriker fullt ut en hel nattIMG_6006 och jag inte får kontakt. Det är inte lätt att första gången hämta ut medicinen som ska hjälpa honom att få en lugnare tillvaro när man läser bipack sedeln med alla bieffekter, och dessutom ger honom detta.

Det är inte lätt då bråken bara blir mer och mer och ingen som kan hjälpa till då argumenten bara känns som svaga ord.

Det är ensamt då man ser förändringarna som får en så lycklig att man till och med då gråter,så klart efter att sonen lagt sig

Ensamheten gör sig verkligen påmind då man får samtal efter samtal från skolan på att han stuckit eller att han vägrar gå in i klassrummet, vid möten om jag inte ber någon om de vill följa med.

Och den gör sig påmind då skolan ger honom beröm och jag känner en stolthet som jag ensam får le åt, ingen att dela det med.

Ja jag är ensamstående och många med mig.
Men jag är ensam med en son som har en neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF)

Jag ska muntligt hjälpa min son varje dag med vardagliga saker som dusch, toa, påklädning mm mm mm

Jag är ensam att jag gick ut på fb för några år sedan och bad om hjälp för jag fick influensan! Jag fick hjälp men har inget minne av det, de kom senare, min son klarade av att gå till skolan, klä på sig.  Jag hade lyckats komma upp ur sängen och hjälp honom med att bre smörgåsar (detta har han svårt med) till frukost, middag fick han ordna själv med hjälp av avlösningen i två dagar sedan själv med fryst mat som ängeln (som hjälpte oss) hade handlat.
Jag fick in honom i duschen efter femte dagen för han skulle aldrig duscha om jag inte tvingade honom

Jag önskar mig inget mer än någon att dela saker med.

Därför finns min blogg, den är min vän, de få kommentarerna som jag får är en bekräftelse.

Samtidigt en smärtsam sanning att många av oss sitter ensamma med våra glädje ämnen och de som inte är lika glada. Vare sig vi lever med våra barn som har Npf eller tillsammans med en partner. Eller bara ensamma.

Så du som vän till någon som är ensamstående: tack för att du finns!! Tack för att du i omgångar endast får höra massa jobbiga saker, för det finns dagar då det är bra saker.
Ofta kan vi som lever i diagnoslandet ha svårt att ta i mot hjälp ibland men ge inte upp!

Så jag vet att ensam kommer jag att få följa min son från skolan denna veckan och ensam denna veckan, kommer jag att försöka få in honom i duschen.

Men någonstans inne i min tjocka skalle vet jag att någon gång kommer jag att få dela några små bitar av vår vardag med någon som kommer då jag skriker -Kom kom …. du får inte missa det här;)

Det är min framtidsdröm, vad är din? IMG_1881

 

Annonser

8 thoughts on “Ensamstående #Blogg100

  1. Så bra skrivet gumman ,men jag finns några samtal bort och du och din härliga unge betyder så mycket för mig , Jag finns här och jag kommer alltid vara din vän. Och jag vetatt det inte är lätt att vara ensamstående förälder ……. Kram Eva

    Gilla

  2. Massvis av kramar. Så himmelens synd att jag bor på tok för långt bort i Bergslagsskogarna.. Hade gärna velat vara nära och gett dig kramen när den behövts som mest..

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s