Inte helt borta, bara tassande tyst, runtomkring..


IMG_5890Jag har bara stängt av.
Inte för att mitt nya arbete är tråkigt eller hemmaförhållandet dåligt, bara stängt av.
I december och januari fick jag fem FEM sms från olika ”vänner” som fråga om jag ville vara barnvakt. Jag var duktig och svarade nej, och efter några dagar kom bilder upp på ”fest” från allihopa. Jag ställde mig då en viktig fråga… Om nu dessa var mina vänner. -varför fick jag ingen inbjudan..? (Till barrundan, julfesten el födelsedagen) Insåg ganska snabbt att jag nog aldrig blivit bjuden av dessa personer, förutom då barnen kan vara med… Är de då egentligen vänner..? De få gånger man träffas så ska det utfrågas och pillas på om föräldraskap så man nästan flyr ut via dörren. Jag är trött på att hela djävla tiden behöva försvara mig!
Så med mycket tid ensam, har jag insett att jag inga vänner kvar har. I alla fall ingen som jag ringer mitt i natten till, en som jag gråter ut hos, jag har blivit utfryst socialt, för det sista året har jag inte orkat att vara glad, jag har mått så dåligt att folk rent ut sagt lagt benen på ryggen och flytt..
Jag har stängt av ”ON” knappen.
Och det är inte bra, då man redan har ångest… Så vad ska man göra..? Om man nu inser det i ett läge då man fortfarande inte orkar ta tag i livet..? Jo man hamnar i moment 22…
För att orka ta mig upp behöver jag stöd, men jag behöver be om stödet för att få det.. Och jag har ju stängt av för stödet finns inte för att jag ska öppna upp igen.. Gahh

Mitt i allt detta får jag ca 3-4h sömn per natt, har hamnat i en ond period av total sömnbrist. Så det ger ju att man heller inte kan slappna av..

Men sonen mår bra 🙂 ingen migrän på över en månad, och snart får han tandställning för hjälp med snea tänder och tandgnislande.. Han har vuxit otroligt mycket detta år att jag trodde att han var längre än vad mätningen sa till slut 175 Cm lång och han växer fortfarande 😉
Och i morgon börjar han trappa ner medicinen för att påbörja en ny, så nu håller jag tummarna att sonen får mer ork att fokusera i skolan 🙂
Jag har världens bästa son och jobb, egentligen borde jag klaga 😉
Kram på er

IMG_1881

Annonser

4 thoughts on “Inte helt borta, bara tassande tyst, runtomkring..

  1. Vänner från förr har jag bara en kvar.. När Linus föddes försvann de allihop. När de fick barn så har hade de tydligen en tjock släkt som kunde vara barnvakt…det har inte vi. När Mijo föddes så var vännerna definitivt Borta!! Jag kunde inte fatta varför… Men accepterade det.. Vänskap är ju lite ”ge & få”.. Jag ville inte vara den spm hela tiden ringde…
    Nu umgås jag sporadiskt med folk när det funkar…
    Å,, mig kan Du ringa mitt i natten😉

    Gilla

  2. Dina ord berör mig djupt! Tyvärr märker man vilka som är ens riktiga vänner när det är som allra svårast. Jag har också flera vänner som flytt sin kos när de fick reda på att min dotter blev sämre. De orkade inte finnas där för mig trots att jag aldrig har varit en sådan där vän som ringer mitt i natten, eller som ringer överhuvudtaget eftersom det är en stark fobi jag har. När vi har umgåtts har jag varit väldigt noga med att också vara positiv, lyssnat på deras problem, varit barnvakt i det oändliga, så chocken/besvikelsen/sorgen blev stor när jag insåg att de inte ville följa mig på min resa. Jag var inte tillräckligt rolig längre. Nu hade jag inte krafter att vara barnvakt längre. När jag messade dem och berättade om att dottern hade fått sin autism diagnos var det flera som inte ens besvarade eller om de skrev ngt var det ”ha det så bra”. Det gör ont. MEN tack och lov så har jag flera riktigt GODA vänner!! Vi kan lyssna och stötta varandra. Dessa vänner står mig nära och jag kallar dem för min familj.
    Jag hoppas innerligt att Du får någon vän som finns där för dig! Eftersom jag inte kan ringa pga min fobi, är sms/mejl/messenger mitt sätt att hålla kontakt med mina vänner. Vi ger och tar. Det är en ömsesidig relation. Jag önskar dig riktiga vänner!
    Det är fruktansvärt att vara ensam mitt i all detta, Och du har all rätt att beklaga dig! Du är en sådan underbar mamma och människa av all det jag har läst av dina blogg-inlägg. Du är värd allt gott i världen!! ❤
    Jag skickar Dig tusen styrkekramar ❤ Anna

    Gilla

    1. Tack ❤️ vilka underbara ord..! Det är nog så för många av oss med social fobi, jag har ångesten sin slår till och som gör att jag gärna talar i telefon men har svårt att ta mig ut. För det blir svårt att veta då det är okej att gå om det inte fungerar. Så med detta ofta då väljer jag gärna hemma hos någon som jag litar på.
      Skickar kramar till dig tillbaka ❤️❤️

      Gilla

  3. Jag har varit där. Är där fortfarande till viss del. Med vännerna som försvann och sömnen likaså. För min del kom jag till slut på – eller var tvungen att erkänna för mig själv – att det helt enkelt ser ut som det gör och inget går att göra åt det just nu. Det tar oftast längre tid att komma upp än att falla ner… Menar inte att låta som en pessimist – dock kanske som en realist… Dom största slagen utkämpar man ofta ensam. Och ”vänner” som inte stannar kvar är inga riktiga vänner. Man tar med sig sina erfarenheter på vägen och om dom hittar rätt så gör dom en starkare. Ge inte upp. Du är stark som skriver om det och som går igenom det. Bara det innebär att du redan är på väg uppåt – även om det inte alltid känns så.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s