Om jag ändå hade brutit min arm


Hej
Om du träffar mig på en bra dag, så hade jag för dig vart en glad/trevlig öppen positiv kvinna, som pratar mycket, till och med använder nästan hela kroppen i diskussioner. Jag skulle verka vara den som ingen sätter sig på, en stark kvinna med starka åsikter. Bra på att argumentera, organisera ja få allt att fungera så mycket jag kunde.

För på mina bra dagar är jag oövervinnelig.
Jag är mitt gamla jag, den där starka kvinnan som vågar vara.

När du träffar mig ser du inte att jag är trasig, för min utsida visar inte dig detta. Jag har en hel människohud som gömmer såren som ligger under.

Hade jag brutit min arm skulle den ha gipsats och ingen hade frågat mig om jag ändå kunnat arbeta. Hade jag fått svåra ögonskador hade inget bett mig försöka sitta vid datorn. Hade jag blivit blivit förlamad hade du aldrig bett mig springa.

Så att min hjärna blev överbelastad ger alla omkring mig rätt att ifrågasätta mina bra dagar som de bara ser. För de dåliga gör att jag är hemma. Dessa syns inte, alltså finns de inte…
Om jag får en ångestattack på väg till bussen, kan jag inte fortsätta att gå på. Jag önskade verkligen att det hade vart en möjlighet, men just då, precis innan den slår till med svetten som skjuter ut från varje por ur min kropp och trycket samlas som en knut mitt på bröstet. Så måste jag stanna. För jag kommer att vara helt slut efter att det är över. Så är det för mig. Jag stannar inte hemma för att jag vill, jag stannar hemma för jag har inget val.

Så kära du, nej min sjukdom syns inte på mina bra dagar, för de är då du träffar mig. Och de är de dagarna/timmarna som jag är glad/trevlig/öppen/positiv. Men jag är fortfarande trasig innanför.

IMG_5847.JPG

En dikt jag fann som är talande från Projekt: 365 dagars kamp mot ångest

Panikångest

Allt förändras på en sekund,
under fötterna försvinner all form av grund.
Rädd för att leva, rädd för att dö
Svetten rinner, jag blir blöt som en sjö.
Panik i blicken, ett hjärta som rusar,
ögonen svartnar och öronen brusar.
Benen vill inte längre bära,
ingenting får komma mig nära.
I stundens hetta finns inga hopp,
jag är instängd och vill fly från min kropp.
Jag kvävs, jag svimmar, jag dör!
Varför är det ingen som ser det jag gör?
Jag försöker att andas lugnt,
men trycker över bröstet är så tungt.
När kraften är slut och botten är nådd,
när kroppen är som slagen och flådd.
Då minskar min rädsla och pannan torkar,
mer och mer jag faktiskt orkar.
Paniken försvinner och blicken blir klar,
jag andas igen och inget finns kvar.

Tack

IMG_1881.JPG

Advertisements

5 thoughts on “Om jag ändå hade brutit min arm

      1. Jag följer din blogg med stort igenkännande! OM du skulle vilja läsa min blogg (handlar b l a om min dotter med Autism) får du gärna skriva din mejladress så bjuder jag in dig till min privata blogg! Hoppas du får en fin dag idag! ❤

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s