Ny dag nya andetag


Jag tror inte man kan berätta för någon hur det är att verkligen dyka..

Jag menar det är nog olika för alla hur den känslan är, för mig var det som att20130117-185541.jpg tappa fotfästet, en skrämande upplevelse som jag inte skulle vilja mina fiender (så att säga).

Situationen har lugnat ner sig då det gäller sonen, eller en ororsanmälan som är nedlagd och en underbara kvinna som lyfte mig via telefonen, det var två saker som fick dimman att lyfta. Men hur länge undrar jag då… För vad säger att jag lyckas hålla huvudet över vattenytan, när kommer nästa nederlag att få mig dränkt igen..?

Jag har en del som jag aldrig tagit itu med, mina minnen som aldrig kommit upp till ytan för det första, från tider som jag egentligen inte har någon aning om… Hur är det att en människa kan bestämma sig för att förtränga de saker som gjort en illa..? Är det hjärnan som försvarar sig?

Jag har medicin som håller panikattakerna i styr, jag har fått en tid till kurator, jag har börjat att plocka upp mitt liv som sådant, jag är tillbaka hundra på jobbet, och vården vägrar att sjukskriva mig, de vill att jag tar djupa andetag och försöker att rycka upp mig.. Vården för oss med en” psykisk förkylning” är inte bra! När man är långt nere så har man ingen tillit till sina egna känslor och vid den svaga punketen träffa en läkare som säger att rycka upp sig och att man inte är så illa vid är skrämande.. Jag vågade aldrig sätta i mot, för jag var ju enligt läkaren inte så dålig..

Kanske kuratorn kan hjälpa mig med detta, hjälpa mig att få hjälp, kanske är det så att jag måste börja någonstans, för vad kan jag göra…

I och med mina sista inlägg så vill jag tacka alla underbara som har kramat mig på jobbet, även om detta vart svårt för mig, så har det känts som jag fanns och jag syntes, även med mina små fel… Det är mina ord som fick dem att ta det steget, och jag är glad att ni gjorde det. Ofta är det så svårt att våga visa vad man känner, så även med mitt leende så visste ni vad jag bar på de första dagarna..

Som sagt, jag tar en dag i taget, ett steg framåt, men inte för fort och försöker att se positivt på ändringar som kan ge mig hopp på en bättre framtid.IMG_1881

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s