När dammarna sprängs


Visst har jag vetat att något skulle få bägaren att rinna över. Men då jag plötsligt inser att golvet under mina fötter inte känns stadigt längre så blir jag ändå chockad.
I min iver i att sonen äntligen har det bra på alla vis så visar det sig att sonen inte alls verkar hundra. Små saker som i år byggts på har jag tröttsamt skyfflat under mattan tills mattan själv börjat bli för liten.
Och så kom samtalet och mattan flög iväg och golvet visade sin fula sida.

Jag tänket inte gå in i vad det är..!
Men idag på jobbet kom ett samtal som rent ut sagt slog luften ur mig, hyperventilerande försökte jag ta itu med personen i andra luren och bara lyssna. Kallt tog jag tag i en del saker, med ett lugn som skrämde mig. Jag var tvungen att få luft, trycket i bröstet visste jag var en annalkande panikattack så jag stängde in mig i städrummet och ramlade ihop på golvet.
Efter ett tag lyckades jag ta mig upp och mycket för den vreden jag kände på alla som bara ger upp då det gäller sonen. Jag vet inte om jag orkar mera möten och samtal. Där jag ska lyssna på hur dåligt det är med sonen. Det värsta är att denna gången så är det sonen som faktiskt ställt till det för sig och jag för första gången tog tag i honom på väldigt länge och talade med honom länge då han kom hem.

På jobbet försökte jag hålla allt inne medans jag panikartat skickade sms till chefen att jag går hem. Försökte byta kläder och ringde kollegan som skulle fixa vikarie, då kom tårarna, kollegan blev så klart skärrad och jag bad om ursäkt med att just nu klarade jag inte jobba.
IMG_5784.JPG
Sedan kom samtalet från en förstående chef, ett som värmde mitt hjärta. Hon ville inte ha mig på jobbet i morgon även om jag försökte säga att jag bara vill gråta ut hemma idag.
Nej sa hon, nu tar DU hand om dig och jag som din chef vill se att du mår bra innan du kommer tillbaka. Då kom de där förbannade tårarna igen.

En konstig känsla det är när man försöker hålla en fasad medan man egentligen vill ställa sig rakt upp och bara släppa spärrarna för tårarna som spränger bakom ögonlocken. Men jag lyckades, på väg ut från skolan, på vagnen och sedan på bussen. Nu vet jag att det är den vägen jag måste tagit mig hem även om det mesta var i en dimma.
Att stänga dörren kl halv elva på förmiddagen för att orken/psyket/kroppen bara la av, fick allt för mig att släppa.

Just nu spränger huvudet för tårar som jag hållit in så djävla länge äntligen får komma ut.

Hur reser man sig upp efter varje slag..?

I natt har jag ingen aning..

IMG_1881.JPG

Advertisements

One thought on “När dammarna sprängs

  1. Åh nej vad jobbigt för dig! Och för sonen också, förstås! Inte lätt för dig att vara själv i detta. Men allting löser sig. det måste det ju!
    Skickar en stor kram!
    Marie

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s