Lönlöst jag vet… men man måste försöka….


På måndag börjar jag jobba igen och sonen är hemma ett par veckor till..aspergers. Och inom mig så vet jag att jag kommer att stressa upp mig… För han kommer inte gå ut, han kommer inte att ta på sig kläder, han kommer inte äta ordentligt, och jag som måste arbeta kommer att ringa och tjata och inte få gjort något åt hans situation…

Trött på att hela tiden känna rädsla för hans välbefinnande..

Jag vill tacka alla för den fina responsen som jag fick på mitt förra inlägg.

10 comments on “Det man inte pratar om högt…”

    1. Så bra du skriver. Du sätter ord på så mycket. Jag känner igen. Alldeles för mycket.
      Kramar om, jag tror att du behöver det. 💕

    1. Ja du, inte är vardagen lätt. Jag känner igen vår situation i mycket av det du skriver. All balanserande för att få dagarna att bli drägliga. Allt tassande för att inte väcka reaktioner som är svåra att handskas med. All dröm om fungerande ledighet trots vetskap om att struktur alltid lättare.
      Dessutom verkar det bli en getingsommar, fy fn för getingsomrar när man delar liv med en med getingfobi……
      Kram till dig från mig

    1. Hej Älskade Anne… Nu skev du en hel del som jag tänkt senaste dagarna!!!

      Saknar Dig!!! Vi skulle ju ses under semestern, sa jag… Nu börjar du jobba snart och jag har några veckor kvar. Jag längtar verkligen INTE tillbaka, men det verkar som jag inte har något alternativ…så jag kommer sen när eleverna börjar skolan…
      Det går ju inte att jämföra ett ensamståendes liv med ett barn med NPF och med mig som är gift och har 2 barn inom NPF…..medveten om det så jag tänker inte ens försöka!! Men, jag känner igen känslan…. Vi planerade bara EN sak denna sommar och det ska vi göra på..måndag, äntligen! Vi ska åka till danmark..Det tog honom (mannen) 3 lediga veckor att känna att det var dags nu..
      Vi har varit hemma mest för att Linus inte ”tål” värmen, vi vuxna har inte haft ork att ta oss ut….vi har badat kanske 3 ggr i havet…Semestern har så här långt varit väldigt skön, jag har tyckt att det varit skönt att vara hemma…men nu, när det fortfarande är några veckor kvar för mig och killarna då ”kliar det i kroppen”..Kommer på att jag gladligen skickat iväg min gubbe på allt möjligt roligt, men jag…. jag har varit hemma – jag har inte haft några idéer på vad jag ska hitta på…hjärnan är liksom borttappad..noll läge… Jag saknar dig och andra jag känner, men jag kommer liksom ingenstans…Har inget som hindrar mig (än) men…

      Linus har fastnat hemma..han gillar inte solen och mår fysiskt dåligt av värmen. Tvspel och data har varit hans sommar…!!!

      Miss u!!

        • i

          Vi är många med lite ork under varma somrar 😉 vi ses på jobbet, kram till er ❤️❤️

    1. i

      Goa fina.
      Jag upplever liknande som du, men vi kan iaf bege oss ut på kvällar/nätter till sjöar för bad då det är folktomt.. Skogen är stor favorit än och funkar för Sam.Vi kom iväg till Eskilstuna zoo, men då var intresset så stort att se visa reptiler att visa hinder gick att övervinna. Och vi åkte dit precis då allt folk gick därifrån.

      Vad vill sonen göra OM det var genomförbart?
      Massvis av kramar

        • Tack söta du.
          För mig handlar det inte om vad sonen vill eller inte vill göra. För mig handlade denna sommaren om mig… Min ork, mina brister.
          Jag kan få med sonen på allt om jag vill, men ensam hela tiden utan direkt kontakt med andra vuxna, trycker/drar ner mig, så orken tar slut. Att behöva dra/släpa/bråka hela tiden, endast för att få ut en hispig/hoppig/skräckslagen kille som snurrar/spänner/springer omkring mig. Hans ångest tar kål på mig, så all pedagogik flyger ut ur huvudet och jag ger upp. Ensamheten/ekonomin är tyngst. När fick jag dra ett djupt andetag..?
          Jag saknar armar omkring mig
          Jag vet vad jag borde göra, men ibland är det bara skönt att inte orka oxå. Att ge sig, men då är man en dålig mamma.. För man FÅR inte vara egoistiskt..! Mitt inlägg handlar om att våga säga det högt, att fasaden i Npf familjer krackelerar inte vackert, det imploderar så högt plötsligt att man inte hinner hålla för öronen.
          Mitt inlägg var min ventil till mina tysta/hesa ensamma rop. Inlägget var skönt att skriva för mig. Jag både skratta och grät efter inlägget (för jag vågade säga det högt)
          Jag vet att jag inte är ensam här ute med dessa känslor. Det finns många familjer därute som har det som vi. Men som jag, tysta/rädda/trötta/ensamma bara inte orkar hela tiden.
          Kram

Att få ur sig det som fattas brukar vara en bra lösning på problemet som man bär på, snart börjar i alla fall jobbet ogen och jag kommer snart få mina sulor för fötterna, man kan säga att utan kramar men med bra sulor ser framtiden ljusare ut 😉

Kram till er alla 20140724-153805-56285331.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s