Det man inte pratar om högt…


Nu har snart semestern tagit slut, fem veckor av ledighet och jag har knappt kommit ut ur lägenheten…

Varför… Ju mer sonen som har as/adhd blivit mer introvert så blir man instängd. Fobier som tar över som styr hela ledigheten, och den där orken man inte klarar av då ledigheten slår till… Att sitta med vänner ute och grilla gör inte vi, för vi har inte dessa vänner, att åka iväg och bada denna sommaren har heller inte vart något som vi velat då bina, flugorna, ja allt som flyger har vart farliga.

Så min semester denna sommaren var inomhus för det mesta med en kille som inte ville vara med mamma eller någon annan…

Hur får man orken att ge av sig själv hela tiden, är det jag som mor som ska se till att allt blir fixat..? Hur får man orken till att orka..?

Varför vågar ingen tala om detta..? Jo, för att det är tabu, som mamma ska dina barn gå förre allt annat, och du ska banne mig se till att de får en vardag som ger dem stimulans för att de som människor ska komma vidare…

Men hur gör man det?ensamhet

Jag orkar inte längre skicka sms, jag orkar inte längre be om att få komma över, jag orkar inte vara den i min vänskapskrets som alltid är den som ska ta kontakt. Får jag känna så…? För så ska man ju inte göra.

Varför måste man bli instängd av ensamhet..? Tröttsamt

Sonen gjorde sönder fjärrkontrollens till tv, jag har inte råd att köpa en ny, så nu har han inte fått spela tv-spel, oj, vilken jobbig tid det har varit. Jag är så trött på att dra i en som inte vill göra något, hur får man orken till det..? Jo de som ska kallas vänner… och jag har inga kvar, förutom en enda som lever likt mig på många sätt, fast med fler fasta vänner…ensamhet

Vi är flera som har det så här, om inte pengarna räcker till så är det en sak, men att orken tar slut…hmmm det får man inte säga högt…

När min son var liten, pytte liten bara någon vecka efter att vi kom hem från bb, så blev han dålig, jag var opererad (kejasarsnitt) ensam och ingen sömn, jag ringde till min mor och sa, att om de inte kommer över snart så slänger jag ut ungen genom fönstret!

Satte du kaffet i halsen..?

Jo så kände jag, men då jag fick sagt det högt ut, så lugnade jag mig, jag var bara tvungen att få lufta det jag kände just då, min mor och far var hemma hos oss efter bara ca 15-minuter. Hysteriskt lugna fråga de mig var min son var… -Han sover, svarade jag … mycket lugnare, de tog honom och jag sov i nästan ett dygn, efter det flyttade de ut från gbg och jag hade inte det stödet längre (jag tror ju inte de flyttade pga av mig, men just då kändes det som det)
Att slåss för mitt barn har alltid vart det som jag gjort högt, lågt och med fasta slag, men för min egna del, ….. hur ska man orka det..?

Jag kan ibland bli så arg på hela min situation, för att sedan slås av ledsamhet över att vara en dålig mor som känner så, varför får man som mor inte vela ge upp..? Varför ska det vara tabu..? Att få ventilera sig är mitt sätt, att få ta mina långa promenader är min sätt att få ut ångest, men eftersom jag i nästan i ett och ett halvt år nu inte klarat av att ta mina promenader (hälsporre) så har allt bara byggts på…. Ibland vill jag bara lägga mig ner och bara vara hela tiden, men på något vis så tar den där lilla djäveln i mig tag i mig och piskar skiten ur mig och jag tar mig upp och fixar middag…

Ja, jag är trött just nu och min semester är slut snart, jag vill tillbaka till vardagen, tillbaka till livet, mitt arbete är visst mitt liv, för där håller jag mig uppe nu för tiden, och orkar inte ge upp…

Vad är dina semesterminnen…?

Tack söta Eva för din vänskap…

20140724-153805-56285331.jpg

 

 

Advertisements

11 thoughts on “Det man inte pratar om högt…

  1. Så bra du skriver. Du sätter ord på så mycket. Jag känner igen. Alldeles för mycket.
    Kramar om, jag tror att du behöver det. 💕

    Gilla

  2. Ja du, inte är vardagen lätt. Jag känner igen vår situation i mycket av det du skriver. All balanserande för att få dagarna att bli drägliga. Allt tassande för att inte väcka reaktioner som är svåra att handskas med. All dröm om fungerande ledighet trots vetskap om att struktur alltid lättare.
    Dessutom verkar det bli en getingsommar, fy fn för getingsomrar när man delar liv med en med getingfobi……
    Kram till dig från mig

    Gilla

  3. Hej Älskade Anne… Nu skev du en hel del som jag tänkt senaste dagarna!!!

    Saknar Dig!!! Vi skulle ju ses under semestern, sa jag… Nu börjar du jobba snart och jag har några veckor kvar. Jag längtar verkligen INTE tillbaka, men det verkar som jag inte har något alternativ…så jag kommer sen när eleverna börjar skolan…
    Det går ju inte att jämföra ett ensamståendes liv med ett barn med NPF och med mig som är gift och har 2 barn inom NPF…..medveten om det så jag tänker inte ens försöka!! Men, jag känner igen känslan…. Vi planerade bara EN sak denna sommar och det ska vi göra på..måndag, äntligen! Vi ska åka till danmark..Det tog honom (mannen) 3 lediga veckor att känna att det var dags nu..
    Vi har varit hemma mest för att Linus inte ”tål” värmen, vi vuxna har inte haft ork att ta oss ut….vi har badat kanske 3 ggr i havet…Semestern har så här långt varit väldigt skön, jag har tyckt att det varit skönt att vara hemma…men nu, när det fortfarande är några veckor kvar för mig och killarna då ”kliar det i kroppen”..Kommer på att jag gladligen skickat iväg min gubbe på allt möjligt roligt, men jag…. jag har varit hemma – jag har inte haft några idéer på vad jag ska hitta på…hjärnan är liksom borttappad..noll läge… Jag saknar dig och andra jag känner, men jag kommer liksom ingenstans…Har inget som hindrar mig (än) men…

    Linus har fastnat hemma..han gillar inte solen och mår fysiskt dåligt av värmen. Tvspel och data har varit hans sommar…!!!

    Miss u!!

    Gilla

  4. Goa fina.
    Jag upplever liknande som du, men vi kan iaf bege oss ut på kvällar/nätter till sjöar för bad då det är folktomt.. Skogen är stor favorit än och funkar för Sam.Vi kom iväg till Eskilstuna zoo, men då var intresset så stort att se visa reptiler att visa hinder gick att övervinna. Och vi åkte dit precis då allt folk gick därifrån.

    Vad vill sonen göra OM det var genomförbart?
    Massvis av kramar

    Gilla

    1. Tack söta du.
      För mig handlar det inte om vad sonen vill eller inte vill göra. För mig handlade denna sommaren om mig… Min ork, mina brister.
      Jag kan få med sonen på allt om jag vill, men ensam hela tiden utan direkt kontakt med andra vuxna, trycker/drar ner mig, så orken tar slut. Att behöva dra/släpa/bråka hela tiden, endast för att få ut en hispig/hoppig/skräckslagen kille som snurrar/spänner/springer omkring mig. Hans ångest tar kål på mig, så all pedagogik flyger ut ur huvudet och jag ger upp. Ensamheten/ekonomin är tyngst. När fick jag dra ett djupt andetag..?
      Jag saknar armar omkring mig
      Jag vet vad jag borde göra, men ibland är det bara skönt att inte orka oxå. Att ge sig, men då är man en dålig mamma.. För man FÅR inte vara egoistiskt..! Mitt inlägg handlar om att våga säga det högt, att fasaden i Npf familjer krackelerar inte vackert, det imploderar så högt plötsligt att man inte hinner hålla för öronen.
      Mitt inlägg var min ventil till mina tysta/hesa ensamma rop. Inlägget var skönt att skriva för mig. Jag både skratta och grät efter inlägget (för jag vågade säga det högt)
      Jag vet att jag inte är ensam här ute med dessa känslor. Det finns många familjer därute som har det som vi. Men som jag, tysta/rädda/trötta/ensamma bara inte orkar hela tiden.
      Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s