Ibland måste man bara berätta..? #Blogg100 dag 99


Jag är barnfri denna helg för sonen är på läger, men egentligen kättja av de bojor som jag gett mig själv, så vad är egentligen fri..?victor

Jag blev redan vid 6-månaders graviditet lämnad av fadern (fast han bodde så klart kvar i lägenheten, för vi inte hade råd att splitta på oss)

Då detta hände så såg jag väldigt ljust på framtiden, eftersom jag insett att vi två aldrig skulle känna någon tillit till varandra. Då var planen att vi skulle hjälpas åt med barnet jag väntade.

Sedan följde orden och sveken som splittrade oss totalt, visst på något vis trodde jag att det skulle funka utan att jag skulle få allt för många men av den farliga relationen som vår blivit under en lång tid. Jag tror att jag på något vis inte ville svika barnet och fadern var bara lite stressad och det skulle gå över.. Då jag hade blåmärken över mitt ansikte och haft flera episoder av panikattacker under min graviditet så insåg jag att jag kunde dö, för dödshoten ekade ofta ur en ilsken mans mun i slutet av min graviditet.

Jag vet att vi ensamstående ofta har en historia bakom oss, det som berättar varför vi hamnade där, men ofta vågar vi inte pga. av rädsla att berätta.

Jag är en av dem som överlevde, han fick inget straff för det som han gjorde mig, det var jag som straffades då alla visste men ingen vågade anmäla honom. Där har vi en tung sak att ta upp, om jag ser att förlåtandenågon far illa så är det min plikt att först ta upp det med personen i fråga, sedan om inget händer försöka anmäla. Hade jag haft den hjälpen under min graviditet så hade min tid som ensamstående mamma kanske sett annorlunda ut. Mannen hade fått hjälp och jag hade (hoppas jag) fått hjälp att få ihop mitt liv.

Mina problem började direkt efter att sonen kom till världen, jag mådde inte bra, men eftersom jag var frisk och tog hand om min son så lämnades jag ganska snabbt ensam. Detta ledde till min ätstörning (igen), för att få ihop mina mardrömmar under sonen första år så straffade jag mig med att inte äta, i mitt (sjuka) huvud så trodde jag att det var kontroll. För kunde jag inte kontrollera mitt huvud så kunde jag kontrollera ätandet.

Det blev långa promenader i flera timmar av dagen under ett år, och jag älskade att alla tyckte att jag var snygg och smal, men inom mig så såg jag fortfarande den där kvinnan som var så svag att hon lät en man misshandla henne under en lång period, som enligt honom var det fetaste och fulaste som gick på denna jord. Jag insåg att nu när jag skrev detta så hade min ätstörning redan tagit vid redan vid 4-månden av min graviditet, för så snabbt som jag gick ner den första tiden var jag egentligen i värsta formen då det gällde min självbild och liv…

Vad jag vill med detta inlägg är att få någon därute att inse att du faktiskt inte är ensam om det du är med om, för vi är många som levt i det och fortfarande lever i det. Jag har idag levt ensam med min son hela hans liv, om det är för min skeva självbild (jag är inte värd kärlek eller ens vänner) vet jag inte. Men eftersom mina problem började med det första nedlåtande ordet han gav mig till sista frihetstruptaget så inser jag att jag har säkert mycket att arbeta med. För att överleva har jag för min skull förlåtit mannen i fråga…

Problemet är fortfarande så att, jag inte tror att jag förlåtit m ig själv för allt elakt som jag gjort mig själv efteråt… Så hur går man vidare..?

Jag har lovat mig själv att be om hjälp.

Om jag gör det så fort jag kan, kanske jag vågar se en framtid för mig och min son.

För att vara barnfri är att ta hand om sig själv eller hur..? Att vara barnfri är att ta kontakt med vuxna…? Eller hur? Mina barnfria dagar är allt för ofta ensamma för jag vill aldrig tvinga mig på andra människor mig, för vad har jag egentligen att ge..?

Förlåt det tunga inlägget idag, jag ändå frisk (någorlunda) och har ett tak över mitt huvud och mat att äta. Vad är egentligen mina problem med det värdsliga…?

Det är bättre att slåss med hårda ord än med hårda tillhyggen

Emma Goldman

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emma_Goldman

20140604-202537-73537959.jpg

Advertisements

3 thoughts on “Ibland måste man bara berätta..? #Blogg100 dag 99

  1. Att vara fri från barn behöver alla vuxna mellan varven, för att orka vara 100% närvarande den andra tiden. Jag tycker du gör rätt som vågar ta hjälp och vågar se till att vara fri en stund.

    Gilla

    1. Tack så jätte mycket för dina ord, tycker det samma, men ibland är det svårt att se skogen för alla träden. Kankse ser jag dem nu..
      Kram Anne

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s