Tankar i natten… #Blogg100, dag 58


Jag insåg idag att jag inte är så förtjust i kärleksfilmer…undran Vart vill jag komma med detta…? Jo för en tid sedan ville jag inte se program om ekonomi då jag hade problem med ekonomin. Man vill inte se sådant man inte kan relatera till….

Jag stängde av den knappen för länge sedan, som om jag slutade att vara någon som faktiskt levde och kunde älska någon annan… Nu ska ni inte tro att jag inte älskar min son, han är mitt liv, men den där otroligt härliga känslan av kärlek.

Jag är så inne i min vardag att jag inte inser att jag stänger av mina egna känslor… För kan man verkligen känna riktig glädje för en annan om man inte vill känna den för sig själv..? Oj blev lite utlämnande men orkar du inte läsa så lägg ner det nu, för jag tror inte jag slutat att skriva än….

Är det detta som de flesta kallar moderskap, att helt sluta att se sig själv som en kvinna som är värd att älskas? För det är ju så att du kan ju aldrig älska någon om du inte kan älska dig själv pytte lite.. eller stämmer inte det?

imagesH4M4IZY3Ja, förälskad har jag vart många gånger, men riktigt älskat någon förutom min son… vet inte. JO men visst, på rak hand kan jag säga två, en underbar man som hade stora problem och som jag hade tre relationer med under 15-år. Han var min första kärlek, han var den som jag släppte in i tonåren som jag vågade lita på, han kom in i mitt liv en andra gång då jag var i tjugo årsåldern, men då var det annat mer en fysisk relation. Den sista gången, var vid 30-års åldern, han var precis ute från missbruk och vi fann varandra men det blev stormigt. Jag älskade att hata honom… han dog några år senare i sin sjukdom som han fått i tidig ålder… unga, alldeles för ung…

Sedan hade vi man nummer två, också i skolan men senare tillfälle, jag var nästan i tonåren, han var som jag boende i skolan… han var nog den som jag såg, älskade mig…. Det var då jag kände mig älskad, på riktigt och vågade älska tillbaka… Han var den vuxna kärleken…

Jag har insett att visst har jag känt förälskelse ofta men alltid misstolkat det som kärlek, den siste som gjorde mig illa, hatar jag inte, för jag älskade aldrig den mannen, hur illa han än betedde sig mot mig… Så hur ska jag våga älska innan någon annan..? hur gör man det? Om man inte ens ser sig själv värd att känna sådant?

I Lördags var jag och sonen i slottskogen, jag såg för första gången att någon vände sig om efter mig… Mig! Och ingen annan, jag tittade efter framför mig… han log, jag vände mig snabbt om igen och fortsatte att gå vidare. Mötet var inte långt, inte ens 10 sekunder men jag kan bara inte släppa att jag såg att någon faktiskt la märke till mig… Jag lägger inte märke till sådant, för jag är inte den som man vänder sig om för att titta efter en gång till, tycker jag.. Jag har aldrig haft det självförtroendet att se mig som någon som du lägger märke till.

Smått sorgset eller hur?

Oj blev visst ett väldigt sent inlägg, fast tidigt #Blogg100 inlägg denna söndag 😉 Nu blir det väl dax för mig att gå och lägga mig i alla fall, nattis på er därute på nätet….

20140426-140505.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s